God kväll primater!

Som ni vet är jag en naturnörd. När allt känts så förvirrat och svårförståeligt har jag känt mig trygg i skogen eller i skärgården. Som jag upplever det är allt levande delar i en väv och när något är borta uppstår revor i väven. Under min livstid kommer kanske den sista vilda sibiriska tigern försvinna och likaså den sista afrikanska trubbnoshörningen. Jag vet inte om det kommer betyda så mycket mer än att det känns tomt när de är utrotade. I alla fall för mig. Kanske kommer den sista vargen försvinna från Sverige och det kommer också kännas tomt. En gång var ni här och nu är ni borta för evigt. Har ni läst boken "Drömspår" av Bruce Chatwin? Om inte så tycker jag ni skall göra det. Den handlar om de australiska aboriginerna och deras sätt att se på världen bland annat. Så här beskriver en som känner till detta hur de tänker eller tänkte: "Att skada jorden, svarade han allvarligt är att skada dig själv, och om andra skadar jorden skadar dom dig. Landet skall lämnas orört, sådant det var under drömtiden, då förfäderna sjöng liv i världen".  Jag tycker speciellt om det där sista, "då förfäderna sjöng liv i världen". Förfäderna gick liksom runt och sjöng sånger som gjorde stenar till kängurur, koalor och kokaburror och allt annat levande. Men vi kan inte sjunga något levande som dött ut. Vi får stå där och sakna den amerikanska vandringsduvan och dronten. De var här, men kommer inte åter.

Peter

God kväll vänner!

I kväll tänker jag på skrivmaskiner. Ni minns de där grejorna man skrev på förr som bestod av små hammare med bokstäver, färgband och en vals och lite andra grejer. Som lät "knatter, knatter, pling, knatter, knatter,pling" osv. Plinget var en påminnelse om att byta rad. Nu finns det inte så många skrivmaskiner kvar. Och det är ingen som skriver på dem längre. Om de inte är slängda så är de undanställda i något hörn i källaren. Ända gången man hör "knatter, knatter ,pling" är på julafton när Musse, Långben och Kalle Anka käkar majs på sin husvagnssemester. Ungarna begriper inte ett dugg varför det låter på det sättet när de käkar på sina majkolvar. De är inte så många som saknar sina skrivmaskiner. Och ingen minns vad de hette. En fin sorts skrivmaskin hette Halda. Den var en utmärkt skrivmaskin som tillverkades av företaget Halda. Fast på 50-talet bytte man namn på skrivmaskinerna till Facit. Facit gick ju sedan omkull, då företaget inte hängde med i datoriseringen. Man måste hänga med på det nya om man inte vill gå omkull. Och det vill man inte. Fast jag börjar bli som en gammal skrivmaskin. Snart blir man väl undanställd i ett hörn själv. Då kommer någon bergis säga: "Jo, han fungerar rätt bra. Men han är inte lika effektiv som den nya produkterna". Så vi bytte ut honom. Men det är dumt för det är faktiskt inte på datorer som världslitteraturen är skriven utan med hjälp av papper och penna och skrivmaskin. Och jag duger gott ett par år till skall ni se. Jag är ju som en hel roman skriven på en Halda.

Idag var jag förresten på en auktion. Jag var bara där en liten stund för jag såg inget som intresserade mig utom en spegel. Men den såldes i början på auktionen för mer pengar en jag vill betala. Men på den auktionen såldes också massa slantar från femtio- och sextiotalet. Fan vad mycket småpengar som det fanns när man var ung. Det har man nästan glömt bort. Det fanns ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar och tjugofemöringar. Femöringarna var tuffast för de var rätt stora och bruna. Nuförtiden finns det ju knappt några slantar längre som är något att ha. Jag brukar lägga mina i en burk och räkna ihop dem en gång om året. Det brukar bli några hundra spänn .

Förresten så bantar jag och avser gå ner så där en 10 kilo. Fan vet hur det skall gå med detta. Men jag skall göra ett försök. Tänkte pröva den där fem - två metoden. Ni vet två dagars svält och fem dagars normalt käkande. Hittills har det inte funkat något vidare. Men vi får se om det går bättre på sikt. Det var ju rätt dumt att börja med detta inför julhelgen. Men man för väl göra ett uppehåll då. Likaså under nyår och trettonhelgen. Men sedan skall jag bara äta två rätter fem gånger om dagen eller hur det nu var.

Peter

Hej små starar!

Det har blåst och stormat i helgen. Jag brukar ju som ni vet tycka om dramatiskt väder men den här helgen kändes det bara tråkigt. Våren hade kommit och det mesta gick rätt bra. Men så slog det om med blåst och kyla. Jag tog dock en del kort på det brusande havet som en del har gillat. Jag har börjat bli lite löjlig genom att jag kollar hur många ”gilla” jag får. Det kan ju aldrig bli så många då jag högst har 15 vänner här på Facebook. Men ni skall veta att de är uppskattade. Men samtidigt undrar jag om mitt barnsliga behov av bekräftelse och uppskattning är riktig bra. Jag är ju trots att snart 60 år och borde inte vara så barnslig. Men det är jag. När någon tycker jag är bra blir jag jätteglad och om någon tycker jag är dåligt deppar jag ihop. Hur neurotisk som helst fast jag är psykolog och borde veta bättre. Jag har hört att arbetsgivare som söker personal går in på fejan och kollar ifall man är något att ha. Det är jag faktiskt, trots mina tillkortakommande och brister. Det har jag betyg på, vilket är tur. Annars skulle jag nog inte tro det själv ens.

Idag tänker jag på skalden Esaias Tegnér. Han skrev en massa dikter som var populära på 1800-talet men nu är döda som sardiner i en burk. Mycket är ju nationalistisk smörja och fantasier som man gillade på den tiden. Mot slutet av sitt liv blev han riktigt konstig i huvudet efter att under en lång tid varit lite halvkonstig. En gång efter hans insjuknande fick han för sig att han och hans samtida diktarkompisar bestod av guld. Själv ansåg han sig till 75 % bestå av guld. Fast det var nog fel för han misstog nog bly för guld. Tungt var det i varje fall, blytungt. Han skrev en gång följande rader:

”Jag stod på höjden av min levnads branter,
Där vattendragen dela sig och gå
Med skummig bölja hän åt skilda kanter;
Klart var där uppe, där var skönt att stå.
Jag såg åt solen och dess anförvanter,
Som, se'n hon slocknat, skina i det blå;
Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig,
Och Gud var god och människan var ärlig.

Då steg en mjältsjuk svartalf upp,
och plötsligt Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast;
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast,
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,
Allt mod, all glädje vissnade där inne.”

Svartalfer är jävligt jobbiga. Jag tycker inte om dem. Är allergisk mot dem när de kommer smygande med sin överlägsna min och viskar: ”du skall inte tro att du är något”. Man blir liksom sjuk av dem och får ont i magen. I fortsättning skall jag vara perfekt och felfri så jag slipper dem. Fast det har jag sagt så länge jag minns utan framgång.
I morgon måndag. 

Peter

Hej små vågor i det stora havet!

Idag tänker jag på barn. En del säger att barn är ”såå” förståndiga. Men jag som träffar de små kortväxta rackarna nästan varje dag kan meddela att det är fel. Många av dem kan ju för fan inte klockan. Och ber man dem räkna upp årets månader missar ju de ofta flera stycken. Dessutom ritar de oftast halvtaskigt. Jag vet inte hur många prinsessor och spindelmän som man fått som är utan ordning och proportioner. Oftast med en stor leende mun mitt i ansiktet. Och de riktigt små filurerna ritar bara ett stort huvud och sätter dit två ben och verkar helnöjda. Fast de bara ritat ögon och mun på eländet. Och glömt både öron och näsa!

Fast de är rätt flitiga de små skojarna. Jag har haft anledning att besöka dem i deras arbetsmiljö sista tiden. Och jag måste meddela att det faktiskt har varit väldigt trevligt. Där sitter ofta ett helt gäng av de små kortväxta filurerna snällt och räknar ihop fem plus tre eller läser duktigt i sin bänkbok. Och deras snälla fröknar går runt och hjälper till när fem plus tre blir sju. Då kommer fröknarna springande med klossar och räknar de med. Visserligen verkar de flesta i årskurs 2 arbeta på en åttaårings nivå. Men som sagt flitiga är de. Och de har duktiga lärare nästan allihop.

Jag hade ju egentligen tänkt att jag skulle jobba med vuxna när jag blev psykolog. Men då arbetsmarknaden var tuff fick jag ta ett vikariat som skolpsykolog. Sen blev jag liksom kvar i branschen. Nu arbetar jag med hela det gänget filurer. Från riktigt små som envisas med att försöka peta ner runda klossar i fyrkantiga hål till de finniga och fjuniga med mer hormoner än hjärna. Och faktiskt gillar jag nästan allihop. Jag blir hemskt, hemskt ledsen och jätte, jätte jätteförbannad om någon är dum emot dem. 

Peter

Hej kamrater!

Har ni hört talas om Bengt Lidner och hans knäpp. Bengt var poet på 1700-talet. Enligt min uppfattning en rätt tråkig sådan då hans poesi idag är rätt utgången. Bäst före datum var väl någonstans 1810. Men själv hade han en hög uppfattning om sig själv och sina dikter. Det hade samtiden med, vad jag förstår. Men smaken har nog ändrats en del sedan 1700-talet. Det är mycket antika gudar, herdar och herdinnor och kärlekskval. Samt en och annan devot hyllning till kung Gustav den III. Vad han nu skulle hylla den fåntratten för. Men det kanske kunde ge stålar gissar jag. Hur som helst berättade Bengt Lidner att han fram till han var så där elva år inte var den skarpaste kniven i lådan. Men då en dag knäppte till i hans huvud och plötsligt blev han den intellektuella gigant han ansåg sig vara. 

Själv har jag aldrig fått en knäpp på det sättet. Även om jag, vad jag förstår, ansågs rätt obegåvad när jag var barn. Mina betyg var därefter och jag rekommenderades starkt att välja ”allmän matematik” och engelska, då särskild dito nog skulle överbelasta mitt lilla huvud. På den tiden fanns det ”allmän” och ”särskild” matematik och engelska. Jag fick ju gå om nionde klass och andra gången så valde jag att gå en gymnasieförberedande linje 9G. Detta då jag inte tyckte om de grabbar som jag annars skulle tvingats gå med. De hade ofta rätt besvärligt socialt och var betydligt tuffare än vad jag var. Men när jag började i min nya klass så fick jag inte längre välja allmän matte och engelska, för det fick man inte när man planerade börja i gymnasiet. Men döm om min förvåning när jag märkte att det gick betydligt bättre med inlärningen när det var svårare. Så jag höjde mina betyg betydligt andra gången jag gick nian. Så jag kom in på gymnasiet och efter rätt mycket strul så lämnade jag också det med hyggliga betyg. Fast det är klart, jag gick ju ett år extra där också. 

Så en av mina käpphästar är att man alltid skall få en chans till när man är ung. Tänk om man skulle få en Lidnersk knäpp och sedan inte få studera vidare, bara för man var dum som ett spån innan dess. Fast när jag slutade nian första gången skulle jag få studera till djurskötare på Skansen. Till det krävdes på den tiden inga höga betyg. Jag skulle inställa mig vid elefanthuset för introduktion. Det hade nog också varit rätt kul gissar jag.

Peter

Hej människor!

Det pågår just nu en viljornas kamp mellan mig och min mage. Det började med att jag sa till den på skarpen:
” Hörudu din fettälskande tvättsvamp. Nu är det slut på sötebrödsdagarna för nu skall jag gå ner 10 kilo.”
”Jaha”, svarade magen. ”Har man hört det förut. Du tänker alltså banta igen.”
”Ja”, svarade jag. ”Men den här gången skall jag inte följa någon fånig diet. Jag skall helt enkelt sluta äta och bara dricka vatten och te.”
” Du tänker alltså svälta. Det har man ju hört skall vara en framgångsrik metod”, svarade magen ironiskt.”
”Just det din isterfyllda tunna!” sa jag. För nu började jag bli lite förbannad på den självsäkra magfan.
”Vilken lämplig vecka du valt för ditt äventyr”, sa magen
”Hur så”, sa jag ilsket.
”Du tänker alltså inte äta någon inkokt lax med hollandaisesås och färskpotatis?” , sa magen med ett infernaliskt leende.
”Njaä”, svarade jag tveksamt.
”Du tänker alltså hoppa över den vitlöks- och timjandoftande lammsteken i år. Du vet, den där du brukar servera med rostade grönsaker och rödvinssås. Och de vita bönerna i vinegrett med salladslök kommer inte ställas fram. Ingen Gorgonzola i år heller förstår jag?”, sa min mage som känner alla mina svagheter.
”Njaä, en liten portion kanske jag tar”, svarade jag som började inse att jag förlorat det här schackpartiet.
”Men den torra vita rieslingen till laxen kommer du väl avstå från, inte sant. Och bourgognen till lammsteken är väl inte att tänka på?"
”Just det!”, svarade jag och försökte låtsas att jag är en människa med god karaktär. ”Hör du inte hur din granne levern jublar över mitt beslut!”
”Du” svarade magen, ”leverfan är tyst och ser missnöjd ut som vanligt. Det är bara jag som kurrar. Vad tycker du förresten om hallonpanacotta?”
Min mage är helt enkelt jävligt svår att besegra. Jag känner redan att det är dax att kasta in handduken. Men i sommar skall han få. Fast då finns det ju förstås surströmming att fresta mig med.

Peter

God kväll medborgare!

I kväll tänker jag på att passa in. Jag tycker ofta att jag liksom är en pusselbit som kommit ner i fel pussellåda. Bara det här att klä sig rätt är ju ett äventyr. Som ni vet är jag inte så förtjust i kostymer. När jag har på mig sådana tycker jag att jag ser löjlig ut. Som en femtonåring som skall på avslutningsbal i skolan ungefär. Utklädd och lite nervöst fånig. Jag har hört att ”kläderna gör mannen”. Men det vet i fan om det stämmer på mig. Ibland tänker jag på att jag borde anpassa min garderob till min ålder och sluta att bara ha jeans och rutiga skjortor. Men jag gillar ju inte handla kläder, så när jag väl kommit in på Dressman så köper jag lik förbannat ett par jeans och en rutig skjorta. Jag bruka börja med att gå in i provbåset och dra ner brallorna för att kolla vilken storlek jag har. Sedan går jag ut och ber om att få ett par likadana i den storleken. Det brukar alltid vara extrapris på skjortor, så då tar jag en rutig. En annan sak som jag tycker är besvärligt med kostymer är slipsar. Jävla fånigt plagg egentligen. Dessutom är min hals för tjock för slipsar om jag köper en skjorta i rätt storlek. Skulle jag köpa en som passar i halsen skulle jag ju behöva köpa en i storleken XXXL. Och då har jag ju för korta armar. Om man hade smal hals och långa armar skulle ju plaggen sitta perfekt. Fast man skulle ju se ut som en chimpans förstås. Men en välklädd chimpans. Fast det är bland det värsta jag vet när man sätter kläder på våra släktingar. Ser ovärdigt och elakt ut på något sätt. 

Kommer ni ihåg hur Fantomen klädde sig. Han hade på sig någon sorts kroppsstrumpa med randiga kalsonger utanpå brallorna. Utom när han gick runt i staden som en vanlig människa. Då hade han på sig hatt och trenchcoat och hade sett jävligt misstänkt ut kom gående på det sättet idag. Jag läste Fantomen jämt tills han gifte sig med Diana och fick barn. Då spårade hela serien ut. Fantis skall slå bovar så de får det onda dödskallemärket på hakan. Inte tvätta nappflaskor och vara pappaledig. Innan detta hände var Diana en bifigur i handlingen som inte var så viktig. Men nu kom hon och ställde till det. Ungefär som Yoko Ono sabbade Beatles. Eller som Delila ställde till det för Simson. Även de tuffaste grabbarna blir svaga när de kärar ner sig i kvinnor tydligen. Själv har jag aldrig varit speciellt tuff så mig har det bara haft en begränsad effekt. Fast det är ju klart jag är ju mycket för feminism och jämställdhet numera så nog har även jag smittats ner av tjejbaciller. Precis det jag var rädd för när jag läste Fantomen som livligast.

Peter

Hejsan rymdfarare!

Igår stod jag och strök en skjorta. Jag brukar stryka en skjorta på morgonen innan jag sätter på mig den och går till jobbet. Då kom jag plötsligt tänka på vad jag gjorde. Jag tänkte:
”Här står jag på planeten jorden och plattar till tyg. Varför det?” Och vad är det förresten för fel med skrynkligt tyg. Varför måste det plattas till. Är det för att slätt tyg är vackrare än skrynkligt. Och om det är så, varför det? När jag var barn fanns det stora manglar i källaren på flerfamiljshusen. Dit kunde tanterna gå och platta till sina lakan så de blev platta och fina. På den tiden var tillplattning av lakan en kvinnlig arbetsuppgift. Numera är det väl färre som plattar till lakan, men skjortor skall helst plattas till. Jag börjar faktiskt bli lite skrynklig själv förresten. Men det gör mig inget. Jag tycker nästan att jag ser bättre ut skrynklig än oskrynklig. Men bland kvinnor verka skrynklighet var något som bör åtgärdas. Nästan jämnt är det reklam på TV som visar på krämer och salvor som reducerar rynkor och återställer huden till helt orynkig. En del går så långt att de lyfter huden i ansiktet bara för att slippa rynka till sig. Det brukar inte bli så bra tycker jag. Ser ibland ut som tanten ifråga dragit en kondom över skallen, vilket ger lite spänt utseende även om det blir slätt och fint på det sättet. En annan som verkar använt strykjärn i facet är Italiens förra premiärminister Silvio Berlusconi. En riktig liten snuskgubbe vad jag förstår, som köpt sex av tonåriga prostituerade. Borde låsas in någonstans antagligen. Fast det var väl inga normalskrynkliga vuxna kvinnor som ville ha honom. De såg väl redan från början att han var rätt värdelös. I alla fall borde de sett det om de hade någon smak. Själv tycker jag rynkor är helt okey. Som vindruvor som när det plockas är jämna och oskrynkliga, men när de torkar med tiden blir söta skrynkliga russin. 

Peter

Hej små kantareller!

Som ni kanske vet är jag tillbaks på Brämön. Jag har precis badat bastu och klockan är 22:45. Det är alldeles mörkt ute. Ett riktigt augustimörker. Jag satt där i bastun och tittade ut på en mörkblå himmel med gyllene moln och till slut blev det mörkt. Det känns vemodigt att sommaren snart är slut och att hösten är på väg. Snart skall jag börja arbeta igen och det är jag inte så sugen på. Förr kunde jag ibland tycka att det var skönt att det skulle bli vardag igen efter semestern. Men nu skulle jag gärna fortsätta att vara ledig. 

I morgon åker min lilla Julia till Sydamerika. Det känns lite oroligt. Kul för henne. Men lite oroligt för mig. Egentligen borde man följa med och se efter att allt går bra. Hon är ju trots allt bara 28 år. Visserligen har hon bott i Argentina flera år och pratar spanska, men hon behöver säker passas av sin lite oroliga pappa. Fast jag får nog inte följa med.

Det var länge sedan jag skrev en dikt till er. Men nu är det dags. Så här beskriver Gunnar Mascoll Silverstolpe denna tid:

”Slut på sommarlovet”

”Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv”

Kräftor är ju ganska goda. Men den 21 augusti är det surströmmingspremiär. Då får man smaka på årets strömming. Hoppas den blir lika underbart god som vanligt. Men redan i morgon tänker jag öppna en burk av fjolårets strömming. Den är säkert god den också. Jag gillar surströmming. Det är nog genetiskt. Min mamma kom ju från Luleå skärgård och där åt man surströmming jämt. Till frukost öppnade man gärna en burk och gjorde en klämma. Tunnbröd, mandelpotatis och lite lök. Sedan var det bara att gå till jobbet.

Peter

Hej vänner!

Tack för alla gratulationer. Jag har blivit uppvaktad som bara den. Hur kul som helst att få alla dessa vänliga och uppskattande ord. I morgon har jag passerat detta lite oroande datum. En hel del av er som gratulerat mig har redan passerat 60 med flera år och verkar må ur bra som helst och det känns bra. Jag var lite orolig för hur det skulle bli, men nu när det är gjort gör det inte ont alls. Känns faktiskt ungefär som 59 fast lite bättre.

I januari år 1972 stod jag i Prince Rupert i norra Kanada och såg ut över Stilla havet. Orsaken att jag plötsligt stod på denna kalla plats och funderade på om livet var så kul egentligen var en olycklig kärlekshistoria. Om sådana är tillräckligt olyckliga kan man hamna i norra Kanada. Och är de är riktigt jävla olyckliga kan det dessutom vara januari. Då var jag 18 år och trodde att livet var hur jävla tråkigt och besvärligt som helst. Speciellt var kärleken ett elände som var uppreklamerat, fast det egentligen var ett rent helvete. Egentligen hade det varit enklare att bo i Indien och fått en brud tilldelad till sig efter en överenskommelse med brudens föräldrar. Då hade man sluppit mycket smärta och olycka, tänkte jag. Dessutom hade man sluppit att stå i norra Kanada och frysa så in i helvete. Livet var slut och nu var det bara att hoppas att man fick en istapp i huvudet eller blev överkörd av ett tåg. Men jag hade hur fel som helst. Visst har det varit ett helvete ibland. Men nu när man sitter här på en ö i Bottenhavet och blir hur uppvaktad som helst är man glad att man slapp få en istapp i huvudet 1972. Likaså att man slapp bli överkörd av ett tåg samma år. Jag är så glad att att ni uppvaktat mig och fan vet om jag inte är lite kär i er allihop. För på den punkten är det helt sant det som står i bibeln: ”att störst av allt är kärleken”. 

Peter (i morgon 60+)

God kväll församling!

Som ni vet är jag rätt bibelsprängd fast jag inte tror på gud. Men jag är bra på bibeln trots det. Det står mycket spännande i den boken. Inte minst kamrat Jesus var en riktig tuffing. Han lade liksom inte fingrarna emellan när han var förbannad. Och det var han vad jag förstår ofta. Så fort han såg en månglare körde han iväg honom. Så som man får lust att göra när någon försöker pracka på en ett mobilabonnemang. Men allra surast var han på snåla och egoistiska människor. På ett ställe säger han:

”’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.Då kommer de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Något och tänka på. Man skall vara snäll och dela med sig annars kommer det gå rent åt helvete. Så det så. Bara så ni vet. För övrigt kunde Jesus förvandla vatten till vin. Själv får man ju köpa på bolaget och det är ju inte alls samma sak. Men det är kanske tur att man inte kan förvandla vatten till vin hur lätt som helst. Då skulle man bergis gör det alldeles för ofta. I sommar har man ju förvandlat en del pengar till vin. Mest rosé. På kvällarna har jag suttit på trappan och sett på hur solen gått ner och druckit rosé. Men nu är det slut på det. Nu är det vatten med en citronskiva i som gäller fram till glöggen. Fast jag gillar egentligen inte glögg så mycket. Rätt sött och sliskigt. Jesus hade säkert aldrig förvandlat vatten till glögg, för han hade säkert god smak. 

Peter

God kväll vänner!

Idag var det poliskontroll utanför mitt jobb. Nästan alla fick stanna och blåsa. Men när jag kom hade de stannat så många bilar att de inte hade plats för mig. Så jag fick åka förbi utan att blåsa. Det var lite tråkigt. Det hade varit kul att stanna och visa att jag var både nykter och utrustad med körkort. Då hade polisen säkert sagt: ”du var mig duktig gubbe som både är nykter och har körkort.” Då hade man minsann sträckt på sig. Glad som man är över allt beröm och all uppskattning nu för tiden. Men mina snälla arbetskamrater gav mig två flaskor vin i present för jag fyllt 60 år i sommar. Så det blev en bra dag i alla fall. Trots att polisen vinkade förbi mig. 

Men nu börjar det stora mörkret komma. Och snart står Mårran utanför porten på morgonen och sprider sin kyla ända in till benen på mig. Dessutom kommer man få skrapa rutorna på bilen. Fast innan dess får man ju förstås se på alla fina höstlöv. Hoppas det blir lika fina höstträd som förra året. Några veckor av gult och rött innan föreställningen är slut för det här året. Det är ju egentligen fint med färger. Fast jag är rätt feg och skulle aldrig sätta på mig en brandgul kostym eller röd- och vitrandiga brallor. Även om benen då skulle se ut som polkagrisar på ett skojigt sätt. Men nej, jag är rätt försiktig med färgglada kläder. Men träden struntar i sådant på hösten och blir hur snygga som helst. Själv blir jag mest grå och småful när det blir höst. Men till våren blommar jag upp igen.

Peter

Hej människor!

Idag tänker jag på sex och samlevnad. Ni som är födda efter 1965 vet ju inte att vi som är i min genration var de första som fick sexualundervisning i skolan. Det var oerhört pinsamma lektioner som mycket generande och illröda lärare tvingades genomföra. Vi som var unga har nog aldrig riktigt kommit över detta. Så fort någon säger ”sexualundervisning” blir vi liksom nervösa och tittar ner i marken. Egentligen skulle vi nog fått lära oss lite om preventivmedel och sådant. Men då kondomerna i allmänhet var stulna så fick vi titta på pessar i stället. Oerfarna som vi var trodde vi nog ofta att det var de som skulle rullas på och fattade aldrig hur fan det skulle gå till. Dessutom informerades man om de sjukdomar man fick om man ägnade sig åt snusk före äktenskapet. Det bästa var att låte bli om man inte ville bli sjuk. Man fick också lära sig att forskningen nyss kommit fram till att onani inte var förenat med livsfara. Men helt nyttigt var det säkert inte och borde nog helst undvikas. Men bara några år senare genomfördes en sexuell revolution, sägs det. Men vi som är födda 1954 och tidigare hade fortfarande inte riktigt hämtat oss och var fortfarande traumatiserade. Det mest nakna vi sett var när skådespelaren Per Oscarsson klädde av sig i kalsonger i Hylands hörna. Också det en skrämmande upplevelse. Men redan något år senare hittade fröken Doris Vindgren i Hökarängen klitoris och informerade världen om detta. Speciellt många män blev mycket förvånade att något sådant existerade. Efter det kallade fröken Vindgren alltid KlitDoris och har idag fått en staty efter sig uppställd på Hökarängens torg. 

Peter

God kväll vänner!

När jag bodde i Stockholm brukade jag så här års åka ut i Roslagen och plocka svamp. Det brukade gå bra och jag hittade massor med svampar fast det bara var så där 40 minuter från storstaden. Ibland kunde man gå mitt i skogen och plötsligt kunde det där växa en syrén eller en krusbärsbuske. Om man då kollade runt lite hittade man en husgrund mitt i granskogen och förstod att för inte så lång tid sedan låg här ett torp där någon bodde. Då brukade jag sätta mig där fika och fundera. Här bodde någon som säkert var fattig och hade en ko och fem hönor. Någon som var kär i någon från Riala som han inte fick gifta sig med på grund av sin fattigdom. Så låg han här olycklig och hoppades att hon från Riala skulle strunta i sina stränga och frireligiösa föräldrar och komma till honom. Men en dag blev han så ledsen att han tänkte att han skulle hänga sig i en gran. Men i sista stund tog han sitt förstånd till fånga och emigrerade till Amerika där han fick jobb som snickare. Han startade säkert en egen byggfirma i Chicago efter några år och blev jätterik. Då skrev han ett brev till henne i Riala och sa att han älskade henne och hoppades att hon skulle komma till honom. Men han fick inget svar för hon hade gift sig med en frikyrkopastor och flyttat till Öregrund. Där levde hon olycklig och tänkte ofta på sin första kärlek som bodde i det lilla torpet i skogen. Men en dag stod han utanför hennes dörr i Öregrund och de rymde samma natt till Göteborg. Dagen därpå tog de Svenska-Amerikalinjens Gripsholm till New York. Så sitter jag och funderar på en husgrund i Roslagen när jag letar efter svampar. Jag gillar lyckliga slut.

Peter

Hej människor!

Idag när jag kom från jobbet var det soligt och varmt. Det blev liksom lite extra sommar, fast det är den tredje september. Så jag och katten bestämde oss för att passa på att dricka en öl i solens sken. Den snälla unga damen som serverade denna öl gav mig en bit skinka att ge till katten.Det är sådan service vi stamgäster uppskattar. Så sommaren blev alltså lite förlängd och fan vet om inte livet också blev lite längre. Sedan gick jag och köpte en kebab. Detta trots att jag idag blev bjuden på en mycket god lunch hos Susanne S i Fårösund och borde varit mätt som en plätt. Men trots detta blev jag lite sugen på en kebab. Det är trevligt att köpa kebab i kebabaffären. Killen som jobbar där verkar alltid glad när jag kommer. Vi brukar snacka lite medan han fixar med pitabröd och kebabkött. Idag berättade han att han har en dotter på två år som just bytt dagis. Och att han jobbat hela sommaren med kebabframställning. Det hade varit varmt. Han brukade gå ut och roa sig innan han fick barn. Men nu är det bara kebab och ta hand om fru och barn som gäller. Dessutom har han jobbat mycket extra i sommar för att få ihop lite mer stålar. Jag vet inte hur mycket man tjänar som anställd i kebabbranschen, men jag gissar att det inte är direkt högavlönat. Det enda som är lite besvärligt är att han tycker att jag som är stamkund skall ha extra stor kebab. Så jag får alltid jättekebaber fast jag brukar säga att det är lite mycket. Men han tycker att jag skall ha rejält med käk tydligen. Så nu blir det några dagars bantning som gäller. Lite trist för man vill ju höra om det går bra för lilltjejen på nya dagiset. Men det får jag vänta någon vecka att fråga om. 

Peter

God kväll kamrater!

Idag tänker jag på tal. Det finns ju ett oändligt antal tal men de flesta är rätt tråkiga. till exempel är talet 45876 ett ovanligt tråkigt tal. Likaså 16,31. Men vissa tal är mer intressanta som 79 då Vesuvius fick ett utbrott som förstörde Pompeji. Eller odjurets tal i Bibeln som är 666. I år är för mig 60 ett laddat tal då jag just fyllt så många år. Det går ju också 60 minuter på en timme. Så 60 är ju ett rätt bra tal egentligen. Men jag har faktiskt tyckt det har varit rätt jobbigt att fylla 60 och känt mig gammal. I boken ”Liftarens guide till galaxen” står det att 42 är svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting. Det kan nog stämma, för det är ta mig fan inte 60 som ger svar på någonting. Tvärtom det är bara ett retsamt jävla tal som påminner en om ens dödlighet. Och den vill man ju helst inte bli påmind om. Ett annat intressant tal är pi alltså 3,141592653589793 osv. Med hjälp av detta tal kan man ju lätt räkna ut cirkelns omkrets och yta om man vill. Numera är det ytterst sällan jag vill det. Men när man går vilse börjar man efter en stund gå i cirklar. Speciellt om det är molnigt, så man inte ser solen. Ibland tycker jag att det är det jag gjort sista tiden. Som Nalle Puh säger: ”När du vandrar runt en dunge lärkträd för att spåra någonting, se då till att det inte är dina egna fotspår du följer efter.” Och det är ju ett klokt råd. En klok man som jag glömt namnet på sa en gång: ”nollorna står alltid till höger om de vill bli något”. Och det är ju lite otäckt att tänka på nu för tiden. En bra sak med tal är att man kan räkna med dem. Som ni vet finns det positiva tal och negativa tal. De senare är sura och jävliga och bör undvikas. Likaså bör man undvika bråktal som är aggressiva och besvärliga. Men det finns naturliga och irrationella tal. De påminner rätt mycket om kärleken som också är naturlig och irrationell. 

Peter

God kväll vänner!

Det blåser ute så grannens äpplen och valnötter ramlar ner dagarna och nätterna igenom. Ibland på plåttaket på hans bod. Då låter det plonk. Ibland ner på gatan. Då låter de tjofs. Det kommer mig att tänka på ordet kuling. Undra varför det heter kuling. Jag som gillar när det blåser och stormar tycker ju att det är rätt kul med kuling. Styv kuling är det mellan 13,9–17,1 meter per sekund. Vad en styv fuling är får ni själva räkna ut. Annars är jag inte inspirerad för tillfället. Jag har liksom svårt att hitta på något att skriva om. Tror jag har överbelastat hjärnan med för mycket arbete. I somras kunde tankarna liksom flyta som en vårbäck och hoppa från tuva till tuva. Nu flyter de inte alls så snabbt, utan mer som sirap blandad med asfalt. Men nu är helg och då kanske inspirationen infinner sig. Jag och katten är ensamma och får tillfälle att prata med varandra i lugn och ro. Vi är ju jämngamla han och jag. Jag är 60 människoår och han är 60 kattår. Fast nästa år är jag 61 människoår och han 64 kattår. Det är bara nu vi är jämngamla. Men han är faktiskt betydligt vigare än mig. Han hoppar lätt fem gånger sin egen höjd utan ansats. Om jag kunde det skulle jag hoppa nästan nio meter högt. Men vi är annars rätt pigga för vår ålder. Och jag är mycket bättre på att cykla än vad han är, även om han är bättre på att hoppa. 

Trevlig helg

Peter

God kväll vänner!

Idag har det varit en riktig skitdag. När jag vaknade hade jag fått gikt i ena stortån. Jag har som ni vet fått gikt i tån ungefär en gång per år. Det gör jätteont och är dessutom en löjlig åkomma på något sätt. Man linkar runt och ser gammal och dum ut. För kallade man eländet för portvinstå och även nu antyds det att en orsak skulle vara att man inte sköter sig. Men det stämmer inte helt enligt en doktor jag pratat med. Man måste tydligen dessutom ha en viss ärftlig belastning för att drabbas. Men man bör undvika att dricka öl i större mängder om man har benägenhet för att få ont i tån. Min tåjävel är varm och röd och gör jävligt ont. Jag har haltat runt hela dagen. Dessutom råkade jag ta på mig ett par kalsonger med dålig resår som jag borde slängt. De jävlarna gled ner och låg som en blöja i grenen. Man fick försöka hitta något avskilt ställe där man kunde stoppa ner handen i brallorna och dra upp de nerhasade kalsongerna. Men det hjälpte bara tillfälligt. Efter någon minut hade de glidit ner igen. Och då var man på en plats där det inte var lämpligt att dra upp dem. Dessutom jävlades allt annat också, så hela dagen var bortkastad. Men man får inte förtvivla. Nu har vi ju oktober och november att se fram emot. Själv skall jag halta in i det tilltagande mörkret med hopplöst nedhasade kalsonger. Jag skall ställa mig på torgen och sjunga:
”Nobody knows the trubble I have seen.” För jag skall behålla brallorna på så ni slipper se de nedhasade eländet.

Peter

Hej medborgare!

Idag är det minsann en bra dag. Inte bara för att det är fredag utan också för att Malala Yousafzai fick Nobels fredspris. Sådant gör en glad och lycklig. Äntligen en bra nyhet i denna tid av ondska. Som ni märkt har jag haft svårt att skriva sista tiden. Mycket för att så mycket har varit tungt och ledsamt i världen. Men så kommer denna utmärkta lilla ljuspunkt när det är som eländigast. Så tack Nobelkommittén och tack lilla Malala för en utmärkt fredag.

Peter

God kväll vänner!

I kväll känner jag mig trött och gammal. I morgon är det måndag och jag har inte gjort något särskilt på hela helgen. Egentligen borde jag antagligen ta itu med något. Livet till exempel. Egentligen borde jag nog åka till Montreal och fråga Susanne om hon verkligen är den Susanne som Leonard Cohen sjunger om i en sång. Och om hon minns mig fast vi bara träffades som hastigast 1972. Jag tror inte alls att hon hade träffat herr Cohen, men man vet aldrig. Men om hon ljög så var det en bra lögn, som kändes lite spännande. Jag kan säga att jag kanske träffat Susanne utan att ljuga. Fast huruvida hon är den Susanne som Leonard Cohen sjunger om, det vet i fan. Antagligen var det en helt vanlig Susanne med lite livlig fantasi, som ville göra sig mindre vanlig. 

Utanför faller grannens valnötter ner på hans plåttak. Det är inte störande på något vis. Bara enformigt. Varje höst är det samma plånkande på det jävla plåttaket. Och varje år tänker man ”jaha, då är det dax för valnötsplånk igen.” Jag vill göra något nytt men vet inte riktigt vad. Men att sitta här varje höst och lyssna på ramlande valnötter känns lite trist. Fast jag kommer inte på något bättre just nu. Man kanske klättra upp på grannens bod och sitta där till man får en valnöt i huvudet. Då kanske man skulle komma på något. Eller så skulle man få ont i skallen utan att det gör någon nytta alls. Ungefär som att bli bakis. Men har man tur träffar valnöten på något bra ställe som skakar om i frontalloben så man får lite fart på tänkemaskinen. Just nu tycker jag den segat till sig ordentligt och fastnat i världens lidande och ondska. Som Marx säger: ”Politiken är konsten att leta efter problem, hitta dem överallt, ställa fel diagnos och använda fel botemedel.” Alltså inte 1800-talsgubben, utan den store tänkaren Groucho Marx. Han kanske inte har helt rätt men antagligen mera rätt än den där andra gubben. I alla fall var han jävligt mycket roligare. Man skulle egentligen bjuda in till en marxistisk grundkurs och sedan visa alla gamla Bröderna Marx filmer. Om någon protesterade och ville ha något seriöst kunde man citera Groucho: ”Trassla inte till saken genom att komma dragande med fakta.”

Peter

God kväll i stugan!

Som ni vet jobbar jag ofta med barn och ungdomar som har neuropsykiatriska svårigheter som det heter. Barn och ungdomar som inte passar in. Som vet om det och gör allt för att göra rätt. Men liksom inte riktigt passar in lik förbannat. Som exempelvis av olika skäl har svårt att nå de mål som någon hittat på att man måste nå i skolan. Som man säger bör bli mer sociala och mer välfungerande. Fast man menar egentligen att de bör bli mer lika oss andra. Ungdomar som på något sätt lever i en Kafka-liknande verklighet. Där de genom sitt sätt att vara har förgripit sig på vår verklighet och skall straffas för detta. Det finns de som säger att det diagnostiseras för mycket nu för tiden. Men de tycker jag är fel. Däremot diagnostiseras det ibland för lite och för slarvigt och då kan det bli hur fel som helst. Då fattas beslut och vidtas åtgärder utan tillräckligt underlag. Då faller barn och ungdomar mellan stolarna, där ingen säger sig ha ansvar för helheten. Min erfarenhet är att det ofta pratas mycket om behovet av samverkan. Men att det i verkligheten hänvisas till ”vårt uppdrag” eller gränsdragningar. Men vad som behövs är kunskap, flexibilitet, realism och engagemang. Och detta i lika delar. Det gör ont i mig ibland när jag träffar på ungdomar som trots massiva svårigheter inte fått det stöd och den förståelse som de, enligt min uppfattning, har rätt till. Som har tappat i både självförtroende och framtidshopp. Som har varit föremål för massor av åtgärder. Men som ingen riktigt pratat med om hur svårt det kan kännas vara annorlunda. Men också att det är något fint och bra att vara sällsynt och unik.

Peter

God morgon vänner!

Så är vi då inne i november. Denna grå mörka månad som jag redan i augusti förtalade som en riktig skitmånad. Ute är det just så grått, mörkt och småregnigt som man kan förvänta sig. Katten väckte mig redan fem i morse och ville gå ut. Jag orkade inte diskutera saken utan gick upp och släppte ut honom. När affären öppnade klockan åtta så gick jag och köpte lite grejer till frukost och då passade han på att gå in. Så han har varit ute på promenad. Jag borde också gå ut en sväng. Men jag har ingen lust. Egentligen skulle jag vilja ha en hund. Då skulle man vara tvungen att gå ut en rejäl promenad varje dag och dessutom ha sällskap. Som ni vet brukar katten hänga på när jag går ut och går. Men han är rätt opålitlig som sällskap. Plötsligt får han syn på en duva eller något annat och då glömmer han att han är ute på promenad med mig. Nu ligger han på sängen och sover och det är mysigt. Det är trevligt med en katt som sover i det rum där man vistas. Skapar ett lugn på något sätt. Egentligen borde jag städa. Men det har jag inte heller lust med. Man brukar ju säga att ”det är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete”. Det är klokt tycker jag. Dessutom är det bara katten och jag som är hemma och vi prioriterar annat än städning. Speciellt i november. 

Peter

God kväll naturvänner!

Jag längtar efter att det skall bli vår. Jag har ingen båt längre. Det har jag inte haft sedan jag flyttade till Gotland. Men om jag hade en båt skulle jag vilja segla norrut i månadsskiftet april maj. Ni vet vid den där tiden då kvällarna är mörkblå och alfågeln spelar au au eller något sånt natten igenom. Om jag var modig och hade en segelbåt skulle jag göra det. Men jag är rätt feg och har alltså ingen båt. Men en gång hade jag en träsnipa med en liten motor i en låda mitt i båten. Den båten ligger sommartid som utställningsbåt på Fjäderholmarna i inloppet till Stockholm. Det är föreningen Allmogebåtar som ställer ut min före detta båt. Jag skänkte denna båt till denna fina förening en dag i augusti för rätt många år sedan. Det var dumt gjort, för jag saknar min båt. Med den båten åkte jag från Ledskär utanför Gävle till Stockholm en vår för rätt många år sedan. Då båten bara hade en liten motor på 1,5 hästkrafter tog det rätt lång tid. Jag kunde bara åka på helgerna så jag fick stanna och ta bussen hem varje söndag. När jag startade hade isen precis gått upp och på kvällarna var himlarna brandgula och sedan just så mörkblå som jag beskriver ovan. Men när jag kom fram till Stockholm var det försommar och häggen hade precis slagit ut. Båtens motor var förresten en Forsmotor från Grästorp, om ni undrar. Men nu har jag ingen riktig båt längre. Bara en gummibåt. Men den har jag inga känslor för. Men jag saknar min lilla tuff-tuff båt. Den hette förresten Simpan. 

Peter

God kväll kamrater!

I kväll tänker jag på makt. Själv har jag ju aldrig varit chef eller haft någon annan titel med makt att bestämma över andra. Faktiskt har jag aldrig fått något sådant erbjudande heller. De som har haft makt att bestämma över detta, har nog helt riktigt förstått att jag varken är road av eller har ambitionen att få så mycket makt. En konstig grej är att de som har makt ofta verkar skämmas över detta. I intervjuer där man frågar de som har makt om hur det känns så brukar de aldrig säga att det är roligt att ha makt över andra. De säger alltid sådant där som: ”Jag tycker det är spännande att få vara med om att utveckla verksamheten”. Eller : ”Det känns roligt att få möjligheten att göra något positivt och bidra i det viktiga reformarbetet”. De är nästen aldrig någon med makt som säger: ”Det är kul att få bestämma över andra”. Eller att: ”Det är kul att vara bankdirektör och tjäna pengar som gräs, så man kan köpa en bostadsrätt åt sina barn på Östermalm”. För folk med makt tjänar oftast mer pengar en folk utan makt. Man brukar säga att de beror på att med makt följer ansvar. Det tycker jag är konstigt, för jag tycker jag är rätt ansvarsfull utan att vara väldigt högavlönad. Dessutom finns det rätt många exempel på att folk med makt kan vara rätt ansvarslösa. 

Man kan fundera på varför en del människor får makt och andra blir föremål för makt. Vad är det för egenskap som gör att en del söker sig till makten. Ni vet de där som är chef, ordförande i idrottsklubben och medlem i partistyrelsen samtidigt. Sådana där som jobbar 100 timmar i veckan med att bestämma. Säkert väldigt duktiga och rätt olika mig. Jag är en sådan där slöhas som tittade ner i bänken varje gång det var dags att välja klasspappa. Det gjorde nästan alla andra också medan någon udda typ som redan var upptagen med allt möjligt räckte upp handen och glatt erbjöd sig. Som tur är bor vi en demokrati där vi som inte söker makten så aktivt, vart fjärde år har makten att välja nya med makt. I samhällen där denna möjlighet inte föreligger blir de som söker makt farliga. Men vi skall inte lura oss. Vi vet inte vilka faror som lurar bakom varje kommunalråd eller verkställande direktör, om det inte gick att avsätta dem. Man får inte glömma att Hitler en gång var fänrik och Stalin rånade banker åt partiet. Men de ville ha makten alldeles själv och fick den. Fast innan de nådde dit sa de säkert: ”det är spännande att vara med och påverka”. Inte sa de: ”Hej kamrater. Jag är psykopat. Kan jag få ett förtroendeuppdrag och få vara med och bestämma”.

Fast vi behöver ju ledare och chefer och ofta är det bra personer. Jag har oftast haft tur vad gäller detta. Mina chefer har oftast varit snälla och inte lagt sig så mycket i vad jag gjort på jobbet. De har skött sitt och jag mitt och vi har sällan stört varandra. Ibland har det velat chefa och hittat på små utvecklingsprojekt och planeringsdagar. Men sedan har man kunnat återgå till sitt arbete igen och fortsätta där man var innan. 

I politiken finns det partiledare. Utom i miljöpartiet som istället har språkrör. Det tycker jag är en töntig titel. Man vill väl markera att man bara är en megafon för de gräsrötter som utgör partiet. Fast megafon hade ju varit ännu töntigare. ”Goddag jag heter Åsa Romson och är megafon”, låter ju inte klokt. Fast språkrör låter ju rätt dumt det med. 

Peter

God kväll medborgare!

När jag var barn fanns det inga tv-spel eller dataspel. Men det fanns fiskaffärer där det rann vatten på fönstrens innersidor. Det blev liksom vågor i vattnet som man kunde stå och kolla på. Det var rätt kul. Jag minns att jag brukade åka in till Götgatan och där fanns en sådan affär. Nu finns det visserligen en fiskaffär på Götgatan men det rinner inget vatten på insidan av fönstren. När man ändå var i närheten kunde man gå till biblioteket vid Medborgarplatsen och låna böcker. Det var också kul. När man åkte med pappa fick man åka bil. En Opel Kapitän. Men när man åkte med mamma fick man åka tunnelbana. Det var rätt bra det också, men jag blev alltid trött i benen på hemvägen. Det var hur långt som helst att gå från tunnelbanestationen vid Svedmyra och hem till mig, tyckte jag. Idag är det en kort promenad. Bakom vårt hus låg ett stort berg som man kunde klättra i. Det har krympt väldigt mycket sedan dess och bara blivit ett väldigt litet berg. Men när jag var liten var det stort som fan. Det fanns en hel del farligheter som jag var rädd för. Värst var nog blodligan som brukade rispa folk med knivar och hälla salt i såren. Det brukade Johan Leander berätta för mig. Men trots det har jag inget minne av att vi var särskilt försiktiga. Vi brukade gå ända ner till Årstafältet som då var stort som en prärie. Där fanns det jättestora högar med kol och sand som var livsfarliga att klättra i. För om man gjorde det kunde man sjunka ner och försvinna. Det fanns också ett intressant avloppsdike mitt på Årstafältet där diverse äckliga saker flöt fram. På kvällarna stod jag och tittade på det stora husen i Årsta och tänkte på att innanför alla dessa lysande fönster bodde det människor. 

Jag hade en kompis som hette Gunilla. Hon bodde en bit ifrån oss i ett hus med en lite stökig trädgård. Huset var också lite slitet och det luktade på ett speciellt sätt hos Gunilla. Det luktade inte illa eller så. Bara annorlunda. Nu har jag förstått att Gunillas familj nog inte hade det så bra. Men det fattade jag aldrig då när jag var fem sex år. Gunilla hade en storebror och det var bra. Var det någon som var dum kunde man hota med att Gunillas storebror skulle komma och försvara en. Dessutom hade Gunillas familj sparat på tändsticksaskar och hade flera hundra. De kunde man ställa upp över hela golvet som man brukar göra med dominobrickor. Sedan petade man till en ask och såg på när de välte som en lång orm. Hur kul som helst. 

Peter

Hejsan primater!

Det här blev en konstig dag. Alla jag skulle träffa har blivit förkylda eller ställt in av andra skäl. Så plötsligt fick jag tid över som jag kan använda bland annat till att skriva några rader till er. Jag vet att jag tjatat om detta tidigare men jag undrar ändå. Varför börjar håret i näsan och öronen växa ohämmat på män i min ålder? Vilken är den biologiska funktionen av detta fenomen. Likaså börjar ögonbrynen växa till som ogräs. Varför? I näsan och öronen ansar jag som den värsta trädgårdsmästare. Men ögonbrynen är mer svårbearbetade. Det är liksom svårt att avgöra vad som är lagom. Men vad kan det alltså finnas för förklaringar till detta. Är det för att honorna inom människoarten skall förstå att den här hanen börjar bli gammal och trött. Näshårens utstickande ur näsan är liksom en varning. Näshår är inte heller attraktivt när de sticker ut näsan. Ungefär som hår på huvudet är helt ok där. Men i soppan eller potatismoset rätt äckligt. Kanske är öron- och näshår någon sorts avskräckning så att äldre män inte kan klä sig ungdomligt och sätta på sig en skärmmössa bakfram och lura unga damer. Då hjälper minsann ingen plastikoperation. Man avslöjas av näshåren. Kanske är det någon sorts yttre mätare av sjunkande testosteronhalt. Ju mindre testosteron ju längre näshår. Under urtiden när det inte fanns saxar måste öron- och näshåren varit decimeterlånga på män över 60. Måste sätt rätt otäckt ut. Bergis var det ett tecken på att det var dags att driva ut dessa försvagade individer ur flocken för att ge plats åt unga och pigga hanar. De stackars utdrivna bildade kanske egna flockar och satte sig i ett träd med jästa frukter. Där satt de och snackade och hade det trevligt. Ibland blev någon så berusad av de jästa frukterna att han tappade taget och föll i backen. De var så äldre hanar av den blivande människoarten avslutade sina dagar på den tiden. Ungefär som idag alltså. Inget är nytt under solen.

Peter

Hej kamrater!

Vi närmar oss advent. Som ni vet betyder advent ankomst. Det är för att julölen ankommer till Systembolaget och julkorven till affären helgen heter så. Julölen kan ju vara lite söt och sliskig. Men det finns ju goda också som Jämtlands julöl. Fast jag tycker att etiketterna är väldigt viktiga också. Det skall vara tomtar och snöflingor på julölen. Ett öl som jag tycker ni skall pröva är Jólabjór från Island. På etiketten finns en bild på jävligt ful käring. Det är en bild på Grýla som är någon sorts isländsk häxa som till jul kommer ner från bergen för att käka upp barn som inte skött sig under året. De små rackarna kokar hon i en gryta och smaskar i sig. Då det finns så många vanartiga barn på Island så har hon gott om käk. Men ölen är god, trots att etiketten har denna fula och elaka tant på bilden.

Här på Gotland finns bara Bysen som är någon sorts tomte som inte verkar så farlig. Han käkar inte upp små busiga ungar eller gör sådant dumt. Men han kan visst få folk att gå vilse i skogen. Och det är ju en konst här på Gotland där skogarna är rätt små. Han kan visst jävlas på lite andra sätt också, om jag förstått det hela rätt. Man borde tillverka ett gotländskt öl med Bysen på. Väldigt alkoholstarkt så man blir vilse i pannkakan och inte hittar hem. Då kanske man kommer hem till någon annan och hälsar på och det kan ju vara trevligt. 

Peter

God kväll i galaxen!

Det är lördagkväll och jag har tråkigt. Det är ibland jobbigt att umgås med en sur och tråkig människa. Speciellt om det är en själv. Det är ju för fan ingen ordning på något längre och världen verkar full av galningar. Nu vill jag flytta till en liten stuga utan kontakt med omvärlden, så jag slipper höra om eländet. En gång när jag var så där 20 år tältade på en liten ö i Venjansjön i Dalarna. Det var sen vår och på kvällen kuttrade orrarna som galningar på andra sidan vattnet. Då tänkte jag att på denna lilla ö skulle man bygga sig en liten stuga och leva på jakt och fiske. Fast så började man tänka på att det kanske skulle vara lite ensamt i längden. Så jag funderade om det inte skulle kunna vara bra att bjuda dit lite naturälskande kvinnliga turister från Tyskland då och då. Hade man tur kanske även en och annan naturälskande fransyska skulle komma till min ö för att njuta av tystnaden. Så jag kom på att det nog skulle vara lämpligt med en liten bastu vid sjöstranden där de tyska och franska damerna kunde värma sig lite innan det kalla badet i sjöns friska vatten. Sedan kunde man ju umgås och äta mina nystekta abborrar med färskpotatis och gräddfil med dill och gräslök. Så satt jag och funderade när jag låg där vid elden och grillade korv. Nästa dag regnade det som fan och var kallt och blåsigt. När jag paddlade iväg i motvinden tänkte jag att det var tur att jag slapp ta med mig massa gnälliga tyskor i kanoten. Nu ville man ta mig fan hellre ha en konjak och värma sig med. Fast i kväll vill jag flytta till en liten stuga och slippa höra om allt jävla elände. 

Peter

Glad söndag vänner!

När jag var började tredje klass flyttade vi till Höllviken i Skåne. Det ligger en lite bit ifrån Skanör och Falsterbo i södra Skåne. Som ni vet är Skåne ett landskap med fina sandstränder medan mycket av det övriga landskapet är jävligt fult. Speciellt på hösten och vintern då det mesta är grått och lerigt. Jag har alltid gillat berg och skogar och haft svårt för leriga slätter. Speciellt vintertid är dessa dessutom mörka, kalla, blåsiga och allmänt deprimerande. Jag bodde alltså plötsligt på den skånska landsbygden där allt var annorlunda. Naturen, vädret och människorna. Dessutom pratade mina klasskamrater skånska på det gör sättet man gjorde på skånes landsbygd i början på 60-talet. Jag pratade som man gjorde söder om Söder på 60-talet. Jag vantrivdes och kände mig främmande och hemlös. Så mycket vantrivdes jag att jag faktiskt har förträngt mycket av denna tröstlösa tid. Jag kommer liksom bara ihåg små glimtar av minnen i en lerig tomhet. Konstigt, men så är det. Det hänger nog också samman med att min mammas sjukdom gjorde henne trött och på något sätt avstängd från världen. Och att mina systrar var vuxna och bodde inte hemma längre. Så jag var rätt ensam. I min klass fanns det en kille till som hette Nils Peter precis som jag. Han kallades också Peter, så för att vi inte skulle blandas ihop kom någon på att jag skulle kallas Nisse istället för Peter. Så under några år hette jag Nisse. Så där bodde man i främmande land med främmande namn. Och på den vägen är det. Jag fick visserligen tillbaks mitt namn när vi flyttade till Malmö när jag började i femman. Men jag känner mig oftast lite främmande och bortkommen. De sista åren har det nästan ökat för det är så mycket som har förändrats, medan jag är mig rätt lik. Tyvärr är väl det en del av det som åldrande innebär. I alla fall för många. På något sätt är det fint att hänga med i förändringen. Man imponeras av 90-åriga damer som är pigga och hänger med. Men det är ju föga imponerande att vara en sur gubbe som säger ”att det var bättre förr”. Ju förr dess bättre. Men jag börjar bli en sådan gubbe och det står jag för. Precis som min farsa som var född 1909 och hade uppfostrats av föräldrar som var födda på 1800-talet. Trots att han varit med under två världskrig kunde han säga att det var bättre förr. Utom att det var krig och jävelskap förstås. Men annars var det bättre. Jag börjar ju bli likadan. Helt ologisk, men smågnällig och lite konservativ. Idag tänker jag exempelvis äta julkorv med rödkål och senap. Dock inte skånsk senap utan gotländsk. Fast det är ju egentligen alldeles för tidigt för julkorv. Man borde ta sillstryparen i örat och säga åt honom att plocka undan julgrejorna till första advent åtminstone. Som man gjorde förr. Då det var bättre. Då man spelade mer rock & roll.

Peter

God kväll församling!

I kväll tänker jag tio guds bud och huruvida jag har följt dem under livet. Nu skall vi se.

”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.”
Det har jag nog följt även om jag inte ens haft någon gud. Fast det är klart att jag tillbett både Dionysos och Venus då och då. Så där har man ju inte varit hundraprocentig.

”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. ”
Det budet har jag nog följt hyggligt. Så där kommer man undan ostraffad om man har lite tur. Fast jag svär förskräckligt. Men då är det inte gud det gäller utan mer hans störtade ängel med bockfot, vars namn jag brukar och missbrukar.

”Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.”
Där har jag skött mig perfekt. Har ytterst sällan utfört något vettigt arbete på en söndag. Inte så ofta på en lördag heller. Här räddar min lättja mig från att synda. Jag har till och med hållit en vanlig jävla tisdag helig ibland.

”Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.”
Har jag väl också gjort ganska hyggligt. Speciellt min mor har jag visat aktning. I viss mån har jag visade jag också min far aktning. Fast det var prövande ibland. Han var rolig ibland men rätt jobbig då och då. Men man behövde aldrig akta sig för honom.

”Du skall inte dräpa.”
Det har jag aldrig gjort och har inga planer att börja med. För om man gör sådant hamnar man i helvetet. Och det är rätt åt en. Nu tror ju inte jag så mycket på helvetet. Det finns nog inte, vilket är tråkigt när de finns så många dräpare och mördare som borde skickas dit.

”Du skall inte begå äktenskapsbrott.”
Har aldrig gjort. Förstår fan inte hur folk orkar vara otrogna. Nu för tiden har man ju dessutom fullt upp med orka att vara trogen.

”Du skall inte stjäla.”
Utom att möjligtvis palla ett äpple då och då. 

”Du skall inte vittna falskt mot din nästa.”
Nej, jag har fullt upp med att vittna sant, om de idioter som jag träffat på eller hört talas om. 

”Du skall inte ha begär till din nästas hus.”
Nu ligger man lite löst till. Tänk om det ligger i Stockholms skärgård med utsikt över Jungfrufjärden.Eller på något annat ställe med havsutsikt. Då blir man minsann lite avis och känner begär.

”Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.”
Jag brukar inte stöta på andras hustrur så där är det grönt. Ej heller har jag känt begär till någons tjänare eller tjänarinna. Men å andra sidan har jag aldrig känt någon som haft tjänare eller tjänarinna. Så vem vet. Kanske hade jag känt begär efter någons tjänarinna om jag känt någon som haft en sådan. En som var bra på kroppkakor kunde ju till exempel väcka begär. Däremot har jag aldrig känt minsta begär till någons oxe eller åsna. Men om någon har en Jaguar från 1968 i gott skick kommer jag hysa en del begär. Jag tycker det är jättesnyggt med skinnklädsel och instrumentpanel i valnöt. 

Peter

Hej igen i församlingen!

Ni som följer mig här på Facebook minns nog att jag skrev om tio guds bud för någon dag sedan. Om ni inte minns detta har ni jävligt dåligt minne eller haft annat att göra än att läsa mina inlägg. Jag vet att de finns de som tycker jag är för långrandig och omständig och därför hoppar över mina uppsatser. Men i denna tid behövs det sådant som kräver tålamod och fördjupning. Så jag skriver på till ni blockat mig allihop. Alltså skrev jag om de bud som Moses hämtade på Sinai berg för länge sedan. Vår Herre hade själv skrivit ner dem på stentavlor som ni minns. Idag hade han säkert skrivit ner dessa utmärkta livsregler är på Fejan med uppmaning att dela dem med kreti och pleti. Kreti och pleti kommer förresten från bibeln det med. Det var två folk som ingick i kung Davids livvakt. Åter till budorden. Jag tycker som sagt att de är utmärkta och nog i stort sätt bör följas. Men trots detta har jag bestämt mig för att skriva ner min egen version av dessa tio bud. Mera anpassade till hur jag levt och önskat hur dessa bud var formulerade.

Bud 1
Du skall inga gudar hava.

Bud 2
Du skall inte missbruka och om du gör det söka vård.

Bud 3
Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Och hitta inte på en massa aktiviteter så dina ungar aldrig får leka och vila.

Bud 4
Visa aktning för din far och din mor. Och inte glömma hur glad din far blev över din fina gåva i form av en flaska singel malt whisky förra julen. 

Bud 5
Du skall inte dräpa. Utan du skall vara snäll och tänka på dem som har det svårare än du i världen.Ej heller skall du vara fördomsfull, inskränkt och allmänt elak.

Bud 6
Du skall inte begå äktenskap.

Bud 7
Du skall inte stjäla. Speciellt skall du ge fan i Peters cykel.

Bud 8
Du skall inte vittna falskt mot din nästa. Och hitta på massa dumheter om fattiga och utsatta människor som har det jävligt nog som de har det.

Bud 9
Du skall vara rädd om allt levande och naturen. 

Bud 10
Du skall känna begär till din hustru. Även så till din nästa hustru om du gifter om dig. Vilket som sagt är onödigt (se bud 6).

Så nu är jag klar, så nu kan ni jämföra med originalet.

Peter

Cio kamrater!

Som ni kanske vet har jag varit i Rom i helgen. Det är ju en spännande stad. Under antiken kallades den ibland för Urbs som betyder staden. Så unik var den på den tiden att man även om om man bodde i en annan stad förstod att det var Rom man pratade om om man sa Staden. Redan under antiken var ju Rom en miljonstad. Vilket var mycket ovanligt på den tiden.

Numera är Rom en spännande och lite farlig stad. En stor del av befolkningen är ficktjuvar och oerhört skickliga sådana. Fråga exempelvis kamrat Anders som var med på denna resa. Dessa i Rom boende långfingrade kamrater är bland de skickligaste i sin bransch i världen. Om ni vill pröva på deras fingerfärdighet så kan ni ta buss 40 från Termini till Vatikanen. Lägg några kuvert med sedlar från ett monopolspel i fickorna. När ni kliver av bussen kan ni se om någon har något kuvert kvar. Jag kan nästan garantera att era fickor är tomma på allt som fanns i dem. Och ni kommer inte ha märkt ett dugg hur de försvann. Själv har jag inte så mycket pengar i plånboken utan förvarar dessa i en liten väska i kalsongerna. Hittills har det fungerat bra. Men det är väl bara en tidsfråga innan någon varit där och rotat utan att jag märkt ett jävla något. Bergis kommer man kliva av bussen utan kalsonger en dag. 

En annan sak som många ägnar sig år i Rom är att sälja saker till turister. I år var det populärast att sälja ”selfies-pinnar”. Det är alltså pinnar som ser ut ungefär som bilantenner och har en fästanordning för sin smarta telefon i ena änden. Men hjälp av detta redskap kan man sedan ta bilder av sig själv framför olika sevärdheter på ett bra sätt. Man kan alltså fotografera sig framför exempelvis Colosseum i Rom eller Eiffeltornet i Paris eller framför frihetsgudinnan i New York eller framför Halvar Svensson i Kalix. Nackdelen är möjligtvis att man därigenom vänder ryggen åt alla sevärdheter för att fotografera sig själv. Men vad gör väl det. Det är ju ändå en själv som är roligast att se på bild. Nu kanske ni undrar varför Halvar S i Kalix är en sevärdhet. Men då har ni aldrig sett honom vifta på öronen. En annan lustig sak i Rom är att det så fort det börjar regna dyker upp en massa gubbar som vill sälja paraplyer till en. Man undrar liksom om de sitter beredda med sina paraplyer dagarna i ända och liksom rusar ut så fort det kommer en skur.

I Rom finns det också en hel del nunnor. Man ser dem överallt komma gående i sina nunnekläder. Men man ser aldrig några munkar konstigt nog. Men nunnor finns lite här och där. I år lade jag märke till att en del nunnor var påtagligt överviktiga. Jag trodde nunnor mest käkade tråkig mat som okryddade soppor och sådant. Men nu var de rätt många nunnor som verkar ätit ordentligt med riktigt käk. Och de unnar jag dem, då de antagligen inte har så många andra laster. Eller så har de det och var på smällen fast jag trodde de var småfeta. 

I Italien har de flera sorters poliser. Det finns Carabinieri och kommunala poliser av olika sorter. Oavsett vilken sort det är så har de alltid väldigt fina och välsittande uniformer. Trots sina fina uniformer så verkar de inte alls lika effektiva som ficktjuvarna. Tvärtom. 

Man kan äta gott i Rom om man har tur. Men har man otur kan man hamna på restaurang Rex på via Torino. Det är en restaurang med stjärna i guide Michelin. Där är maten mer än lovligt konstig och personalen otrevlig och dum. Portionerna är avpassande för ätstörda fotomodeller utan aptit. Vi åt där och sällan har så många betalat så mycket för att äta så lite. Men igår var vi på en schysst restaurang där käket var vanligt och vinet billigt. 

Bella notte

Peter

God kväll demokrater!

I kväll tänker jag igen på Harry Järv(1921 - 2009). Som ni kanske minns var han finsk soldat under finska vinterkriget och en mycket modig sådan. Han fick flera medaljer för sina insatser. År 1943 klev han på en trampmina och skadas så illa att han fick amputera ena benet under knäet. Efter kriget flyttade han till Stockholm och började jobba på Kungliga biblioteket. Jag vet inte riktigt vad han gjorde där. Men han skrev en rad böcker både om sina krigserfarenheter och annat. Han blev också expert på Franz Kafka som jag ju också tycker är intressant. Att jag i kväll kommer att tänka på Harry igen beror på att jag en gång läste en bok av honom som hette: ”Enfald eller mångfald: om tolerans och toleransgränser”. Den handlar om var gränserna för tolerans går och ifall det finns sådana gränser. Alltså hur tolerant kan man vara mot de intoleranta. Harry skriver och analyserar detta på ett utmärkt sätt och kommer fram till att det finns gränser om jag förstått det hela rätt. Men detta först då det demokratiska och humana samhället är utsatt för hot. I Sverige finns det ju till exempel lagar som förbjuder att hetsa mot en folkgrupp. Vad man antagligen vill förhindra är en utveckling som i Tyskland under tjugo- och trettiotalet där allt från hyperinflation till att Tyskland förlorade första världskriget skyldes på den judiska befolkningen. Det flesta normala människor förstår ju nu i efterhand att detta var ren galenskap. Men människor tycks i alla tider velat finna förklaringar till sina svårigheter och sin olycka. Då detta inte kan bero på oss så måste det bero på ”dom”, de andra. De som inte är som vi, utan annorlunda. Ibland verkar det som mänskligheten inte lär sig av sina erfarenheter utan ger sig fan på att upprepa dem. Det gör mig ledsen och orolig. Nu dog ju Harry Järv 2009 vilket gör det svårt att fråga honom hur han ser på saken. Han som hade slagits både för sitt lands frihet och för demokrati och humanism.

Peter