God kväll medborgare!

När jag var barn fanns det inga tv-spel eller dataspel. Men det fanns fiskaffärer där det rann vatten på fönstrens innersidor. Det blev liksom vågor i vattnet som man kunde stå och kolla på. Det var rätt kul. Jag minns att jag brukade åka in till Götgatan och där fanns en sådan affär. Nu finns det visserligen en fiskaffär på Götgatan men det rinner inget vatten på insidan av fönstren. När man ändå var i närheten kunde man gå till biblioteket vid Medborgarplatsen och låna böcker. Det var också kul. När man åkte med pappa fick man åka bil. En Opel Kapitän. Men när man åkte med mamma fick man åka tunnelbana. Det var rätt bra det också, men jag blev alltid trött i benen på hemvägen. Det var hur långt som helst att gå från tunnelbanestationen vid Svedmyra och hem till mig, tyckte jag. Idag är det en kort promenad. Bakom vårt hus låg ett stort berg som man kunde klättra i. Det har krympt väldigt mycket sedan dess och bara blivit ett väldigt litet berg. Men när jag var liten var det stort som fan. Det fanns en hel del farligheter som jag var rädd för. Värst var nog blodligan som brukade rispa folk med knivar och hälla salt i såren. Det brukade Johan Leander berätta för mig. Men trots det har jag inget minne av att vi var särskilt försiktiga. Vi brukade gå ända ner till Årstafältet som då var stort som en prärie. Där fanns det jättestora högar med kol och sand som var livsfarliga att klättra i. För om man gjorde det kunde man sjunka ner och försvinna. Det fanns också ett intressant avloppsdike mitt på Årstafältet där diverse äckliga saker flöt fram. På kvällarna stod jag och tittade på det stora husen i Årsta och tänkte på att innanför alla dessa lysande fönster bodde det människor. 

Jag hade en kompis som hette Gunilla. Hon bodde en bit ifrån oss i ett hus med en lite stökig trädgård. Huset var också lite slitet och det luktade på ett speciellt sätt hos Gunilla. Det luktade inte illa eller så. Bara annorlunda. Nu har jag förstått att Gunillas familj nog inte hade det så bra. Men det fattade jag aldrig då när jag var fem sex år. Gunilla hade en storebror och det var bra. Var det någon som var dum kunde man hota med att Gunillas storebror skulle komma och försvara en. Dessutom hade Gunillas familj sparat på tändsticksaskar och hade flera hundra. De kunde man ställa upp över hela golvet som man brukar göra med dominobrickor. Sedan petade man till en ask och såg på när de välte som en lång orm. Hur kul som helst. 

Peter