Hej vänner!

Tack för alla gratulationer. Jag har blivit uppvaktad som bara den. Hur kul som helst att få alla dessa vänliga och uppskattande ord. I morgon har jag passerat detta lite oroande datum. En hel del av er som gratulerat mig har redan passerat 60 med flera år och verkar må ur bra som helst och det känns bra. Jag var lite orolig för hur det skulle bli, men nu när det är gjort gör det inte ont alls. Känns faktiskt ungefär som 59 fast lite bättre.

I januari år 1972 stod jag i Prince Rupert i norra Kanada och såg ut över Stilla havet. Orsaken att jag plötsligt stod på denna kalla plats och funderade på om livet var så kul egentligen var en olycklig kärlekshistoria. Om sådana är tillräckligt olyckliga kan man hamna i norra Kanada. Och är de är riktigt jävla olyckliga kan det dessutom vara januari. Då var jag 18 år och trodde att livet var hur jävla tråkigt och besvärligt som helst. Speciellt var kärleken ett elände som var uppreklamerat, fast det egentligen var ett rent helvete. Egentligen hade det varit enklare att bo i Indien och fått en brud tilldelad till sig efter en överenskommelse med brudens föräldrar. Då hade man sluppit mycket smärta och olycka, tänkte jag. Dessutom hade man sluppit att stå i norra Kanada och frysa så in i helvete. Livet var slut och nu var det bara att hoppas att man fick en istapp i huvudet eller blev överkörd av ett tåg. Men jag hade hur fel som helst. Visst har det varit ett helvete ibland. Men nu när man sitter här på en ö i Bottenhavet och blir hur uppvaktad som helst är man glad att man slapp få en istapp i huvudet 1972. Likaså att man slapp bli överkörd av ett tåg samma år. Jag är så glad att att ni uppvaktat mig och fan vet om jag inte är lite kär i er allihop. För på den punkten är det helt sant det som står i bibeln: ”att störst av allt är kärleken”. 

Peter (i morgon 60+)