Hej små kantareller!

Som ni kanske vet är jag tillbaks på Brämön. Jag har precis badat bastu och klockan är 22:45. Det är alldeles mörkt ute. Ett riktigt augustimörker. Jag satt där i bastun och tittade ut på en mörkblå himmel med gyllene moln och till slut blev det mörkt. Det känns vemodigt att sommaren snart är slut och att hösten är på väg. Snart skall jag börja arbeta igen och det är jag inte så sugen på. Förr kunde jag ibland tycka att det var skönt att det skulle bli vardag igen efter semestern. Men nu skulle jag gärna fortsätta att vara ledig. 

I morgon åker min lilla Julia till Sydamerika. Det känns lite oroligt. Kul för henne. Men lite oroligt för mig. Egentligen borde man följa med och se efter att allt går bra. Hon är ju trots allt bara 28 år. Visserligen har hon bott i Argentina flera år och pratar spanska, men hon behöver säker passas av sin lite oroliga pappa. Fast jag får nog inte följa med.

Det var länge sedan jag skrev en dikt till er. Men nu är det dags. Så här beskriver Gunnar Mascoll Silverstolpe denna tid:

”Slut på sommarlovet”

”Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv”

Kräftor är ju ganska goda. Men den 21 augusti är det surströmmingspremiär. Då får man smaka på årets strömming. Hoppas den blir lika underbart god som vanligt. Men redan i morgon tänker jag öppna en burk av fjolårets strömming. Den är säkert god den också. Jag gillar surströmming. Det är nog genetiskt. Min mamma kom ju från Luleå skärgård och där åt man surströmming jämt. Till frukost öppnade man gärna en burk och gjorde en klämma. Tunnbröd, mandelpotatis och lite lök. Sedan var det bara att gå till jobbet.

Peter