Glad söndag vänner!

När jag var började tredje klass flyttade vi till Höllviken i Skåne. Det ligger en lite bit ifrån Skanör och Falsterbo i södra Skåne. Som ni vet är Skåne ett landskap med fina sandstränder medan mycket av det övriga landskapet är jävligt fult. Speciellt på hösten och vintern då det mesta är grått och lerigt. Jag har alltid gillat berg och skogar och haft svårt för leriga slätter. Speciellt vintertid är dessa dessutom mörka, kalla, blåsiga och allmänt deprimerande. Jag bodde alltså plötsligt på den skånska landsbygden där allt var annorlunda. Naturen, vädret och människorna. Dessutom pratade mina klasskamrater skånska på det gör sättet man gjorde på skånes landsbygd i början på 60-talet. Jag pratade som man gjorde söder om Söder på 60-talet. Jag vantrivdes och kände mig främmande och hemlös. Så mycket vantrivdes jag att jag faktiskt har förträngt mycket av denna tröstlösa tid. Jag kommer liksom bara ihåg små glimtar av minnen i en lerig tomhet. Konstigt, men så är det. Det hänger nog också samman med att min mammas sjukdom gjorde henne trött och på något sätt avstängd från världen. Och att mina systrar var vuxna och bodde inte hemma längre. Så jag var rätt ensam. I min klass fanns det en kille till som hette Nils Peter precis som jag. Han kallades också Peter, så för att vi inte skulle blandas ihop kom någon på att jag skulle kallas Nisse istället för Peter. Så under några år hette jag Nisse. Så där bodde man i främmande land med främmande namn. Och på den vägen är det. Jag fick visserligen tillbaks mitt namn när vi flyttade till Malmö när jag började i femman. Men jag känner mig oftast lite främmande och bortkommen. De sista åren har det nästan ökat för det är så mycket som har förändrats, medan jag är mig rätt lik. Tyvärr är väl det en del av det som åldrande innebär. I alla fall för många. På något sätt är det fint att hänga med i förändringen. Man imponeras av 90-åriga damer som är pigga och hänger med. Men det är ju föga imponerande att vara en sur gubbe som säger ”att det var bättre förr”. Ju förr dess bättre. Men jag börjar bli en sådan gubbe och det står jag för. Precis som min farsa som var född 1909 och hade uppfostrats av föräldrar som var födda på 1800-talet. Trots att han varit med under två världskrig kunde han säga att det var bättre förr. Utom att det var krig och jävelskap förstås. Men annars var det bättre. Jag börjar ju bli likadan. Helt ologisk, men smågnällig och lite konservativ. Idag tänker jag exempelvis äta julkorv med rödkål och senap. Dock inte skånsk senap utan gotländsk. Fast det är ju egentligen alldeles för tidigt för julkorv. Man borde ta sillstryparen i örat och säga åt honom att plocka undan julgrejorna till första advent åtminstone. Som man gjorde förr. Då det var bättre. Då man spelade mer rock & roll.

Peter