Hej små starar!

Det har blåst och stormat i helgen. Jag brukar ju som ni vet tycka om dramatiskt väder men den här helgen kändes det bara tråkigt. Våren hade kommit och det mesta gick rätt bra. Men så slog det om med blåst och kyla. Jag tog dock en del kort på det brusande havet som en del har gillat. Jag har börjat bli lite löjlig genom att jag kollar hur många ”gilla” jag får. Det kan ju aldrig bli så många då jag högst har 15 vänner här på Facebook. Men ni skall veta att de är uppskattade. Men samtidigt undrar jag om mitt barnsliga behov av bekräftelse och uppskattning är riktig bra. Jag är ju trots att snart 60 år och borde inte vara så barnslig. Men det är jag. När någon tycker jag är bra blir jag jätteglad och om någon tycker jag är dåligt deppar jag ihop. Hur neurotisk som helst fast jag är psykolog och borde veta bättre. Jag har hört att arbetsgivare som söker personal går in på fejan och kollar ifall man är något att ha. Det är jag faktiskt, trots mina tillkortakommande och brister. Det har jag betyg på, vilket är tur. Annars skulle jag nog inte tro det själv ens.

Idag tänker jag på skalden Esaias Tegnér. Han skrev en massa dikter som var populära på 1800-talet men nu är döda som sardiner i en burk. Mycket är ju nationalistisk smörja och fantasier som man gillade på den tiden. Mot slutet av sitt liv blev han riktigt konstig i huvudet efter att under en lång tid varit lite halvkonstig. En gång efter hans insjuknande fick han för sig att han och hans samtida diktarkompisar bestod av guld. Själv ansåg han sig till 75 % bestå av guld. Fast det var nog fel för han misstog nog bly för guld. Tungt var det i varje fall, blytungt. Han skrev en gång följande rader:

”Jag stod på höjden av min levnads branter,
Där vattendragen dela sig och gå
Med skummig bölja hän åt skilda kanter;
Klart var där uppe, där var skönt att stå.
Jag såg åt solen och dess anförvanter,
Som, se'n hon slocknat, skina i det blå;
Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig,
Och Gud var god och människan var ärlig.

Då steg en mjältsjuk svartalf upp,
och plötsligt Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast;
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast,
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,
Allt mod, all glädje vissnade där inne.”

Svartalfer är jävligt jobbiga. Jag tycker inte om dem. Är allergisk mot dem när de kommer smygande med sin överlägsna min och viskar: ”du skall inte tro att du är något”. Man blir liksom sjuk av dem och får ont i magen. I fortsättning skall jag vara perfekt och felfri så jag slipper dem. Fast det har jag sagt så länge jag minns utan framgång.
I morgon måndag. 

Peter