God kväll kamrater!

I kväll tänker jag på makt. Själv har jag ju aldrig varit chef eller haft någon annan titel med makt att bestämma över andra. Faktiskt har jag aldrig fått något sådant erbjudande heller. De som har haft makt att bestämma över detta, har nog helt riktigt förstått att jag varken är road av eller har ambitionen att få så mycket makt. En konstig grej är att de som har makt ofta verkar skämmas över detta. I intervjuer där man frågar de som har makt om hur det känns så brukar de aldrig säga att det är roligt att ha makt över andra. De säger alltid sådant där som: ”Jag tycker det är spännande att få vara med om att utveckla verksamheten”. Eller : ”Det känns roligt att få möjligheten att göra något positivt och bidra i det viktiga reformarbetet”. De är nästen aldrig någon med makt som säger: ”Det är kul att få bestämma över andra”. Eller att: ”Det är kul att vara bankdirektör och tjäna pengar som gräs, så man kan köpa en bostadsrätt åt sina barn på Östermalm”. För folk med makt tjänar oftast mer pengar en folk utan makt. Man brukar säga att de beror på att med makt följer ansvar. Det tycker jag är konstigt, för jag tycker jag är rätt ansvarsfull utan att vara väldigt högavlönad. Dessutom finns det rätt många exempel på att folk med makt kan vara rätt ansvarslösa. 

Man kan fundera på varför en del människor får makt och andra blir föremål för makt. Vad är det för egenskap som gör att en del söker sig till makten. Ni vet de där som är chef, ordförande i idrottsklubben och medlem i partistyrelsen samtidigt. Sådana där som jobbar 100 timmar i veckan med att bestämma. Säkert väldigt duktiga och rätt olika mig. Jag är en sådan där slöhas som tittade ner i bänken varje gång det var dags att välja klasspappa. Det gjorde nästan alla andra också medan någon udda typ som redan var upptagen med allt möjligt räckte upp handen och glatt erbjöd sig. Som tur är bor vi en demokrati där vi som inte söker makten så aktivt, vart fjärde år har makten att välja nya med makt. I samhällen där denna möjlighet inte föreligger blir de som söker makt farliga. Men vi skall inte lura oss. Vi vet inte vilka faror som lurar bakom varje kommunalråd eller verkställande direktör, om det inte gick att avsätta dem. Man får inte glömma att Hitler en gång var fänrik och Stalin rånade banker åt partiet. Men de ville ha makten alldeles själv och fick den. Fast innan de nådde dit sa de säkert: ”det är spännande att vara med och påverka”. Inte sa de: ”Hej kamrater. Jag är psykopat. Kan jag få ett förtroendeuppdrag och få vara med och bestämma”.

Fast vi behöver ju ledare och chefer och ofta är det bra personer. Jag har oftast haft tur vad gäller detta. Mina chefer har oftast varit snälla och inte lagt sig så mycket i vad jag gjort på jobbet. De har skött sitt och jag mitt och vi har sällan stört varandra. Ibland har det velat chefa och hittat på små utvecklingsprojekt och planeringsdagar. Men sedan har man kunnat återgå till sitt arbete igen och fortsätta där man var innan. 

I politiken finns det partiledare. Utom i miljöpartiet som istället har språkrör. Det tycker jag är en töntig titel. Man vill väl markera att man bara är en megafon för de gräsrötter som utgör partiet. Fast megafon hade ju varit ännu töntigare. ”Goddag jag heter Åsa Romson och är megafon”, låter ju inte klokt. Fast språkrör låter ju rätt dumt det med. 

Peter