God kväll i stugan!

Som ni vet jobbar jag ofta med barn och ungdomar som har neuropsykiatriska svårigheter som det heter. Barn och ungdomar som inte passar in. Som vet om det och gör allt för att göra rätt. Men liksom inte riktigt passar in lik förbannat. Som exempelvis av olika skäl har svårt att nå de mål som någon hittat på att man måste nå i skolan. Som man säger bör bli mer sociala och mer välfungerande. Fast man menar egentligen att de bör bli mer lika oss andra. Ungdomar som på något sätt lever i en Kafka-liknande verklighet. Där de genom sitt sätt att vara har förgripit sig på vår verklighet och skall straffas för detta. Det finns de som säger att det diagnostiseras för mycket nu för tiden. Men de tycker jag är fel. Däremot diagnostiseras det ibland för lite och för slarvigt och då kan det bli hur fel som helst. Då fattas beslut och vidtas åtgärder utan tillräckligt underlag. Då faller barn och ungdomar mellan stolarna, där ingen säger sig ha ansvar för helheten. Min erfarenhet är att det ofta pratas mycket om behovet av samverkan. Men att det i verkligheten hänvisas till ”vårt uppdrag” eller gränsdragningar. Men vad som behövs är kunskap, flexibilitet, realism och engagemang. Och detta i lika delar. Det gör ont i mig ibland när jag träffar på ungdomar som trots massiva svårigheter inte fått det stöd och den förståelse som de, enligt min uppfattning, har rätt till. Som har tappat i både självförtroende och framtidshopp. Som har varit föremål för massor av åtgärder. Men som ingen riktigt pratat med om hur svårt det kan kännas vara annorlunda. Men också att det är något fint och bra att vara sällsynt och unik.

Peter