Hej vänner!

Jag  kom att tänka på min släkting Jan-Konrad Uddenberg. I allas släkt finns det väl en och annan figur som man inte har så stor anledning att vara stolt över. Jan-Konrad var just ett sådant svart får.  Han var född 1763 i Urshult i Småland. Redan som barn var han ett rötägg som ställde till det på många sätt. Han släppte exempelvis ut en stor galt ur sin  kätte och lurade in det stackars djuret på högmässan med hjälp av morötter. I röran som följde förstördes stora delar av inredningen och pastor Erik Villminius blev biten  i benet av det  stackars panikslagna djuret. När Jan-Konrad var 12 år lurade han i flera av byns unga drängar att om man blandade brännvin med tre dagar gammalt fiskrens så kunde man se genom kvinnors kläder. Detta gjorde att större delen av den arbetsstyrka som behövdes för skörden blev allvarligt matförgiftad och blev liggande i svåra magplågor.

Men detta var bara början på Jan-Konrads nesligheter. När han var 18 år åkte han runt i Småland och sålde olika dekokter som skulle vara bra mot än det ena och än det andra. Dessa bestod i allmänhet av relativt ofarliga saker som blandningar av hästpiss och brännvin. De hade faktiskt oftast dessutom utlovad effekt. Förkylningsmedicinen hette professor Dragéns droppar och utlovade att man redan efter fyra dagar skulle vara nästan frisk. Vilket också de flesta blev. Likaså var medlet mot bakfylla relativt effektivt. Redan efter två dagar skulle man, om man tog några matskedar av denna medicin, må betydligt bättre. Och även det fungerade ju för det mesta. Men när Jan-Konrad började utlova bot mot sådant som impotens och håravfall så började folk bli misstänksamma. Speciellt som det var samma medicin som skulle användas mot bägge dessa svårigheter. Medicinen i fråga luktade starkt av ammoniak och ättika och skulle gnidas in för önskad effekt. Det sved något för överjävligt då medicinen faktiskt bestod av just ammoniak och ättika. Fjärdingsman kopplades in och efter förhör erkände Jan-Konrad vad hans ”mediciner” bestod av. Han blev naturligtvis häktad och dömdes till straffarbete på Marstrands fästning. Men när han skulle föras dit lyckades han på något sätt avvika genom att rusa ner till kajen och stjäla en  mindre båt. Jan-Konrad var sedan försvunnen och kunde inte återfinnas.  

År 1810 beslutade ju statsrådet att man skulle försöka få en fransk marskalk till kung efter Karl XIII. För att hitta en lämplig sådan kandidat skickade man en delegation till Paris under ledning av friherre Carl-Otto Mörner. När delegationen kom till Paris blev man överväldigad av allt man kunde göra i den franska huvudstaden. Dessutom hade man ju med sig en relativt stor summa pengar, så man hade resurser att roa sig med. Det var goda middagar med vin och konjak. Det var teater och galanta damer. Men efter någon vecka började friherre Mörner fundera på om det inte var dags att börja söka efter en lämplig tronföljare. Han har sådan tur att han då han besöker en krog i Monmartre träffar på en man i en mycket stilig uniform. När han frågar om namnet på denne uppenbarligen höga officer berättar denne att han heter Bernadotte och är fransk marskalk. När friherre Mörner då utbrister ”vilken jävla tur”, så svarar den franske marskalken på svenska ”visst är det”. Han berättar sedan att hans mor är svenska och att han av henne lärt sig språket. Han hade även en gång varit i Sverige och träffat på sina morföräldrar som bodde i Småland. Friherre Mörner blir naturligtvis i eld och lågor av att ha hittat inte bara en fransk marskalk utan dessutom en som tala svenska.

Friherre Mörner bjöd in marskalk Bernadotte att möta hela den svenska delegationen. Det var ett gäng rätt utfestade delegater som hade börjat längta hem. Så alla var nöjda med att uppdraget hade löst sig så enkelt. Men marskalk Bernadotte förklarade att han för att kunna komma till Sverige och bli kung behövde han ekonomiska medel för inköpa kläder som passar en kung och dennes familj och tjänare. Han förklarade att även om han som marskalk på intet sätt var fattig så kunde han ju inte komma utan kunglig prakt till sitt rike. Det förstod man i den svenska delegationen och gav marskalken den summa som återstod av de medel man fått med sig. I dagens penningvärde rörde det sig om flera miljoner kronor. Man kom också överens om att marskalk Bernadotte skulle komma till Sverige i juni samma år och då mötas av riksrådet i Kalmar.

I juni var riksrådet samlat och väntade på den nye kungen. Inte kom det någon ny kung. Inte heller i juli eller i augusti. I september skickades ett brev till marskalk Bernadotte i Paris med frågan varför han inte kommit  för att bli svensk kung än. Marskalk Bernadotte förstod ingenting. Både för att brevet var obegripligt och för att han som flera av Bernadottarna var dyslektiker. Men efter att ha talat med den svenska ambassaden förstod han att var påtänkt som svensk kung och att man väntade på honom. Så han åkte till Sverige. På kajen i Kalmar stod riksråden som varit i Paris under ledning av friherre Mörner och tog emot. När marskalk Bernadotte kliver iland blir de långa i ansiktet allihop och friherre Mörner utbrister ”fan det är ju fel gubbe”. 

Medlemmarna i den delegation som varit i Paris kom överens om att tiga som muren om detta. De ville ju inte att det skulle avslöjas vad de ställt till med i fyllan och villan. Dessutom vågade de inte skicka hem den franske marskalken för det kunde reta Napoleon, vilket kunde riskera landets säkerhet. Napoleon var ju ingen man ville bli osams med på den här tiden.

Men då hade dörrvakten på etablissemanget Moulin Rouge redan lagt av sig sin vackra uniform. Kramat de lättklädda damerna därstädes och sagt hej. Nu satt han i Tahiti i skuggan under  några palmer och funderade vad som egentligen hänt. Han skrev också ett brev till Sverige och berättade att han mådde fina fisken. Brevet var undertecknat Jan-Konrad.

Peter 

God kväll vänner!

Jag läste om det där lejonet som dödades av en amerikansk tandläkare. Detta efter att först skjutits med pilbåge och därefter jagats i 40 timmar innan man fick död på det stackars lejonet. Ett jävla djurplågeri helt enkelt. Själv förstår jag inte nöjet med att döda lejon över huvudtaget. Man kan ju inte äta lejon vad jag vet. Att för sitt nöjes skull döda ett lejon bara för att skära huvudet av det och sätta upp detta avhuggna huvud på väggen verkar ju sjukt. Jag kan förstå att man jagar djur som de finns många av och som går att äta, som rådjur. Men att döda bara för dödandets skull verkar ju enbart helknäppt. Men jag såg att författaren Jan Guillou uttalat sig. Han hade nämligen själv varit i Afrika och jagat lejon. Dock ej med pilbåge. Han tyckte det var ”barnsligt” att jaga lejon med pilbåge. Men annars tycker han tydligen att det är ok att jaga lejon för att skära huvudet av dem. Så den vapenkåta rackaren tycker väl att han var en riktig karlakarl, som kunnat döda ett lejon eller flera. Men jag tycker bara att han verkar dum i hela huvudet.

Men egentligen är det väl mer allvarligt att mellan 20 och 50 procent av alla  däggdjursarter är hotade. Det pågår ett massutdöende av djurarter överhuvudtaget. Och det på grund av oss människor. Många av dessa djur kommer att försvinna från jordens yta för att aldrig återkomma. Men det här lejonet hade ett namn och brukade tydligen vara rätt oskyggt och visa upp sig för turister. Det var liksom lite halvtamt vad jag förstår och då var det synd att han blev dödad. Hade det bara varit ett vanligt honlejon som levt sitt namnlösa liv på savannen hade väl ingen brytt sig. Utom möjligtvis massajerna som får vakta sin boskap både dagar och nätter, så att inte lejon och leoparder kommer åt dem. De hade kanske tyckt det var skönt att slippa åtminstone ett lejon.

En gång fanns det flera sorters lejon. Det fanns berberlejon, kaplejon och asiatiska lejon. Men dessa är i stort sätt utrotade. Likaså håller det västafrikanska lejonet på att utrotas. Men även dessa lejon är namnlösa och skygga. Så de är väl inte så många som bryr sig om dem. Kanske är det mest naturnördar som jag som tycker det är tråkigt när djur blir utrotade från planeten. På något sätt tycker jag det är omoraliskt att utrota djurarter. Likaså att döda djur bara för att de skall bli troféer på väggen. 

Peter 

God kväll vänner!

Jag kom just och tänka på Skogaholmslimpa. Sådan har jag nog inte ätit sedan jag var tonåring. Men då käkade man ju rätt ofta sådan limpa med prickig korv på. Denna limpa var liksom lite skumgummiaktig och väldigt söt. Den finns fortfarande att köpa har jag sett, så jag funderar på att köpa en bara för att minnas hur den smakade. Fast prickig korv har jag inte sett i affärerna på länge. 

Jag vet inte varför jag slutade käka denna söta limpa.Kanske för att den var just rätt söt. En annan söt maträtt som jag inte hade ätit på länge var Kalas Puffar. Men för något år sedan köpte jag ett paket av denna söta produkt. Puffarna var faktiskt jättegoda. Men antagligen inte så nyttiga gissar jag. 

När jag var barn fick man ofta efterrätt efter maten. Ofta någon sorts kräm. Som rabarberkräm eller  blåbärskräm. Det var kanske bra för man fick väl sitt sötbehov tillfredställt på det sättet. Det borde nog återinföras, så ungarna slutar käka massa andra onyttigheter. Eller dricka sådant som är direkt hälsovådligt som Coca Cola. 

Viner kan ju vara söta eller torra. Torra betyder ju att de inte är söta. Men varför man säger att osöta viner är torra vet jag inte. Det är ju egentligen lite konstigt. Men om man sa att de torra vinerna var sura skulle det väl inte låta så bra. ”Till den här fisken skall vi dricka en riktigt sur Chardonney från Australien” låter ju inte gott alls. Jag gillar torra viner. Gärna så där så det liksom drar ihop sig lite vid käkarna.

Människor kan ju vara söta eller sura de med. Men min far sa alltid att det bara var kvinnor som kunde vara söta. Män kunde bara vara ståtliga, enligt honom. Men sur kunde man vara både som man och kvinna. Surhet var liksom könsneutralt. Medan söthet var förbehållet det täcka könet. Undra varför det heter det täcka könet förresten. Är motsatsen i så fall det otäcka könet? Det var orättvist att kvinnor skulle få vara både söta och täcka medan män fick vara ståtliga och otäcka. Så nu tror jag även män kan få vara söta. Men jag skulle själv aldrig beskriva någon av mina manliga kompisar som söt, tror jag. Men det är inget problem för det är ingen av dem som i mina ögon uppfyller kvalifikationerna för detta begrepp. Jag vet inte om de är så jävla ståtliga heller faktiskt. Själv har jag inte rakat mig på ett tag så jag är nog inte så söt jag heller. Men ganska ståtlig.

Peter

Halloj vänner!

Läste ni om ubåten. I går när gick och lade mig för att sova var det en modern rysk miniubåt från 80-talet. Men när jag vaknade var det ett vrak från 1916 vars position man känt till länge. Det kändes lite snopet. Men ryssarna har väl en lång planeringstid för sina insatser. Jag bor ju på en ö som jag förstått Ivan bara längtar att glufsa i sig som smågodis. Ryssarna ockuperade faktiskt Gotland 1808 i tre veckor vilket nog inte så många vet. Men nu planerar de nog att komma tillbaka och den nyupptäckta ubåten är väl ett tecken på detta. De  tänker nog skicka en ny ubåt nästa år då det gått 100 år sedan den förra gick åt helvete. 

Kvällstidningarna var fulla med rapporter om den nya ubåtsincidenten och tonläget var högt. Men så visade det sig att det inte var så mycket till nyhet. Vilket man nog kunde kollat innan man slog på stora trumman. Men det är ju sant som man säger i den branschen: ”Kolla aldrig en bra historia”. Jag hade en gång en kompis som jämförde kvällstidningar med gubbkalsonger. Detta då det inte står så mycket i dem. Det var en faktiskt en skojigare skämtbit när man själv inte var gubbe. Fast annars är det mest skräp med kvällstidningar.

Som ni vet utvecklade Sverige en ubåt redan 1628. Den var av den så kallade Vasa-klassen och hade utmärkta dykegenskaper. Däremot var det vissa andra detaljer som ännu inte var helt fulländade. 

Peter

God kväll!

I kväll tänker jag på bondbönor. Alltså inte på landsbygden boende tjejer. Ej hellre damer i agentfilmer.  Utan på de goda bönor som man nu kan käka. Anledningen till att jag tänker på dessa bönor är att jag idag inhandlat sådana på Stora Tollbys gårdsbutik där man nu kan köpa dessa bönor. På dessa gjorde jag en sallad med bönor, tomater och salladslök.

Så här gör man när man gör den sådan sallad:

Först tar man av själva bönskidan, som liksom är ytterkläderna på bönan. Där innanför ligger bönorna liksom på en fin päls för insidan på bönskidan är liksom pälsklädd. Det är lite pilligt, men man skall inte ha bråttom när man klär av bondbönor. När detta är gjort kokar man bönorna en stund och sedan sköljer man dem med kallt vatten. Men  bönorna är liksom klädda i ett genomskinligt skal, som en neglige. Så även detta måste avlägsnas. Det tar lite tid, så man får inte ha bråttom här heller. Det brukar gå lätt att liksom smeka av detta skal. När detta är gjort ligger bönan där alldeles naken och grön. Bönerna tycker om om man droppar lite fin olivolja på dem. 

Ja, sedan är det bara blanda med tomater och finhackad salladslök. 

Peter

Hej vänner!

Ikväll tänker jag på Höga visan i Bibeln. Det är en spännande bibelbok som jag har läst i då och då. Den handlar ju om kärlek och är skriven för länge sedan. I alla fall långt innan Jesu födelse. En spännande sak med denna text är hur de älskande beskriver varandra företräden. Det stå till exempel:

”Vad du är skön, min älskade,

vad du är skön!

Dina ögon är duvor

bakom din slöja.

Ditt hår är som en flock getter

som strömmar utför Gileads berg.

Dina tänder är som en flock tackor

som stiger ur badet för att klippas,

alla har tvillingar,

ingen är utan lamm.”

”Dina bröst är som två hjortkalvar,

som gasellens tvillingkid,

betande bland liljor.

Tills vinden vaknar

och skuggorna flyr

vill jag besöka myrraberget,

välluktens kulle.

Allt hos dig är skönt, min älskade,

hos dig finns ingen brist.”

Det låter fint. Men man undrar lite hur man ser ut om man har ögon som duvor, hår som getter och bröst som hjortkalvar. Men att ha tänder som en flock tackor som stiger ur badet låter ju rätt fint. Men hur bröst som ser ut som ser ut som hjortkalvar lite svårt att föreställa sig. Men man får nog inte hänga upp sig på detaljer och istället koncentrera sig på huvudbudskapet som är: ”Du är jättesnygg”.

Lite längre fram i texten står det:

”Dina bröst skall vara som druvklasar,

din andedräkt som doften av äpplen,

din mun som det finaste vin,

som flödar över i min

och fuktar läppar och tänder.”

Klart bättre att likna tuttar vid druvklasar än vid hjortkalvar tycker jag. Och vin är ju gott. Så det är också en trevlig beskrivning. 

Så läs Höga visan om ni känner er lite romantiska vet jag. Eller om ni är intresserade av växt och djurlivet i mellanöstern för länge sedan. Då kvinnorna hade bröst som hjortkalvar och så. Men att beskriva sin älskade som att allt är skönt och utan brist gör man bara när man är väldigt nyförälskad. Det går över. Kvinnor får exempelvis lära sig älska män som glömmer att fälla ner locken på toan. Fast det är svårt har jag förstått. Speciellt när man i brådskan inte kollar innan man sätter sig direkt på det hårda porslinet. Då tycker man minsann inte att allt är skönt och utan brist. Då prövas kärleken. Det hjälper inte ett dugg om man säger att damen i fråga har bröst som hjortkalvar. Tvärtom antagligen. Då är det bäst att bjuda på det ”finaste vin” och gärna något annat gott fort som fan.

Peter

Hej i stugan!

En sak som jag faktiskt alltid tyckt vara löjligt är alla konstigheter kring damers ålder. Jag har nämligen fått lära mig att det är oartigt att fråga damer om deras ålder. Men jag har faktiskt aldrig riktigt begripit varför. Likaså det där fåniga beteendet som förekommer när en dam fyller år. Om hon exempelvis fyller 60 år så skall man säga något dumt som: ”Så du fyller 25, förstår jag”. Och då skall damen i fråga le lite skälmskt och säga: ”åh så snäll du är som säger så”. Som om det för damer på något sätt skulle vara skämmigt att bli äldre. Vad är det för jävla dumheter.

En annan dumhet på samma tema är alla damer som ägnar sig åt att operera sig i ansiktet för att se yngre ut. Det brukar till slut se onaturligt och spänt ut på något sätt. Som damen i fråga har drabbats av svårartad förstoppning och fastnat i en krystning. 

Så alla älskade något äldre vackra kvinnor, bär er ålder och edra rynkor med värdighet. För jag tycker ni är sötast då små russinpaket!

Peter

Hej vänner!

Jag har varit ute och cyklat på morgonen. Men nu är jag hemma igen och väntat på det oväder som komma skall. Plötsligt kom jag och tänka på att jag inte haft ångest på flera år. Vad jag har förstått så krymper amygdala när man blir äldre. Ni vet det är den del i skallen som styr rädsla och skräck i huvudknoppen. Men nu har den lilla otäckingen krympt ihop och slutat jävlas. För ångest är för jävligt. Som tarmvred ungefär. Men när man jobbar i min bransch är det bra att ha prövat på eländet. Så man förstår hur otäckt det är. Och att man tar till vilka tokigheter som helst för att slippa  ifrån detta lidande. Att själv prövat på, tror jag kan öka förståelsen för de som mår skit och pannkaka. Bra att veta, men skönt att slippa. 

Jag kom förresten att tänka på min släkting Elias Oskar Uddenberg. Han var som många Uddenbergare präst i Kalmar stift. Elias bodde och verkade i den lilla orten Påryd. Han var en omtyckt och uppskattad herde i sin församling men ansågs lite konstig. 

År 1896 hörde Elias Oskar talas om den ballongexpedition som ingenjör  Salomon August Andreé planerade till Nordpolen. Elias blev mycket intresserad av detta och bestämde sig för att själv pröva på ballongflygningskonsten. Han beställde ritningar till sin ballong från Frankrike och bad den kyrkliga syjuntan i Påryd hjälpa honom med att sy ihop ballongen. Han beställde också ett lämpligt tyg och sa att detta skulle användas för att sy dräkter till kommande års konfirmander. Det var ju inte riktigt hederligt. Men Elias Oskar räknade med att biskopen i Kalmar och den övriga kyrkoledningen skulle förlåta honom för denna lilla nödlögn. Biskop i Kalmar var för övrigt den kände skalden Elias Tegnér som också ofta hade högtflygande planer. 

Sommaren 1897 var ballongen färdig. Elias Oskar fick hjälp att fylla den med vätgas av en ingenjör Brandhult som bodde i Kalmar. Elias Oskar planerade att först bara göra en liten försiktig uppstigning. Ballongen skulle bara stiga några tiotal meter och sitta fast i ett rep bundet runt ek. Den 26 maj var allt klart för den första försiktiga  provuppstigningen. Ballongen var packad enligt de råd som den Elias Oskar fått från ingenjör Andreé med vilken han brevväxlade. Men för detta korta försök behövdes rätt lite packning. 

Fyra starka karlar höll ner ballongen innan start. Så började Elias Oskar kasta ut de sandpåsar som höll ner ballongen på marken. Men ballongen steg ändå inte. Fler sandsäckar slängdes ut och ballongen började sakta stiga mot himlen. Då de starka karlarna kände att även de höll på att lämna landbacken släppte de alla taget samtidigt. Det till fick till effekt att ballongen hastigt for till väders. Men vad som var värre var att den steg med sådan hastighet och kraft att det rep som skulle hålla kvar den gick av. Så alla de församlade fick se Elias Oskar fara iväg högt över de småländska skogarna. Till slut såg man bara en liten prick mot himlen som for iväg mot sydväst.

Elias Oskar blev förstås förskräckt över det inträffade. Men han kunde inget göra det var bara att fara med dit vinden förde honom. Efter några timmar började Elias Oskar bli törstig. Men det enda som fanns att dricka var den konjak som förpackats i nödutrustningen. Enligt instruktion från ingenjör Andreé hade två sådana flaskor lags i för att hålla kylan borta. Så för att dämpa törsten drack Elias Oskar upp en av flaskorna. Naturligtvis blev han av detta rätt svag i benen, så han satte sig ner i ballongkorgen och somnade. 

Medan Elias Oskar sov började vätgasen i ballongen sakta smita ut. Så Elias Oskar märkte inte att han flög över Själland och Fyn medan ballongen sakta sjönk mot marken. Som tur var slog den ner  på den danska ön Sylt precis innan den skulle ge sig iväg över Atlanten. Elias Oskar vaknade av dunsen när ballongkorgen slog i backen och hoppade snabbt ur. Det enda han fick med sig var den andra flaskan konjak. När Elias Oskar klev ur lättade vikten i ballongen så att den for iväg upp igen och försvann över havet.

Redan på den här tiden var Sylt ett populärt ställe för nudister. Men stranden var uppdelad i en damavdelning och en herravdelning. Mellan dessa var ett rejält plank. För något annat var helt otänkbart på 1800-talet. Så plötsligt fick damerna på damavdelningen se en man i rundkrage komma gående klart överförfriskad med en flaska konjak i näven. Detta väckte naturligtvis uppståndelse i den församlingen. En kraftig kvinna gick fram till Elias Oskar och sa på danska: ”Hvad fanden laver du her” eller något sådant. Men som ni vet är danska svårt att begripa. Speciellt när man har druckit en jävla massa konjak. Så Elias Oskar bara log dumt innan han placerade sitt huvud mellan den kraftiga danska damens bröst och sedan föll han ihop på stranden och somnade.

Flera damer hjälptes åt att lyfta upp Elias Oskar på en skottkärra och körde iväg honom till en läkare. Denne konstaterade att mannen i fråga var både berusad och pervers. Frågan var om han var helt tillräknelig. Att han dessutom klätt ut sig till präst tydde på galenskap. Så när Elias vaknade till och frågade var han var förstod den danske läkaren att mannen i fråga inte bara var etyliker och perverterad, han var även svensk, vilket även det var ett allvarligt symtom. Så han kallade in två starka karlar som höll i galningen medan doktorn gav honom en spruta lugnande medel så han somnade igen. Man beslutade att återföra Elias Oskar till sitt hemland.  En man fick följa med och fick i uppgift att fylla på med lugnande medel om Elias Oskar vaknade till. Man visste ju inte om han var farlig eller inte.

I det skicket forslades Elias Oskar iväg till den svenska ambassaden i Köpenhamn. Men redan innan han vaknade hade han placerats på en färja till Malmö tillsammans med en ambassadtjänsteman. När Elias Oskar på nytt vaknade var han i hamnen i Malmö. Han blev där utskälld av en man som sa att han inte bara skämt ut sig själv utan även Sverige och den Svenska kyrkan. Sedan gick mannen ifråga iväg. 

Elias Oskar tog tåget hem till Småland och Påryd. Alla blev naturligtvis förvånade och frågade var han varit. Elias Oskar berättade då att han först flugit till himmelriket och en del av änglarna visserligen var kraftigare än han föreställt sig men lika vackra som bibeln beskriver dem. Sedan hade han på något sätt hamnat i helvetet. Det var ett otäckt ställe. Men det som förvånade honom mest var att djävulen själv hade varit iklädd vit rock, när han utförde de eviga plågorna. Elias Oskar sa att han trodde att det som räddat honom var att han hade rundkrage och tidigare utfört sitt prästliga arbete så förtjänstfullt. Och det hade gjort att han kastats ut från helvetet och hamnat i Malmö. Det var ju inte heller så kul, men trots allt bättre än det riktiga helvetet. Och församlingen föll på knä över denna berättelse och bad om tröst och försoning.

Peter

God kväll vänner!

Jag sitter här och väntar på ovädret. Det skall under morgondagen komma insvepande från Nordsjön och Gotland skall visst vara en av de mer utsatta platserna. Det skall regna och blåsa något för överjävligt enligt SMHI. 

När jag var barn tyckte jag om att sitta någonstans där man hörde regndropparna slå mot taket. På en vind eller i en bod med plåttak till exempel. Det kändes tryggt och meditativt på något sätt. Jag tycker fortfarande om att sitta under en stor gran när det regnar. Där kan man sitta alldeles torrt medan regnet faller utanför ens eget torra ställe. Det kommer mig att tänka på Tomtebobarnen. I den boken står det ju, om jag minns rätt:

”När storm och regn regera i världen utanför

här djupt inne i skogen alls ingenting det gör.

För stormen täcks av granar som räcka upp till skyn

och runt omkring i skogen finns många paraplyn.”

Jag gillade Tomtebobarnen när jag var liten. Det gör jag fortfarande förresten. Kanske för jag fortfarande är så beroende av skogen. Eller så blev jag det för att jag läste om Tomtebobarnen när jag var barn. Fast det finns ett gammalt bergtroll i boken som ibland kommer fram och säger ”Buu” och skrämmer de stackars Tomtebobarnen. Jag var alltid lite skraj för det trollet. Men samtidigt var det bra att det fanns där och skrämdes. Fast man fick blunda när man kom till den sidan. 

Men snart kommer väl någon och säger att man inte skall läsa Tomtebobarnen för det står sånt som att ”Far är stark och modig och mor är blid och rar” vilket nog någon genusteoretiker är mossigt och konservativt. Men jag läste ju denna bok och är ju rätt feministisk för att vara en snart 61-årig gubbe. Jag blir överhuvudtaget förvånad över de som tror att andra människor är lättpåverkade mähän medan de själva är självständigt tänkande människor. 

”Tänk om barnen läser en bok från 30-talet där den traditionella kärnfamiljen är ett ideal. Då kommer de bli konservativa antifeminister och homofober, de små lättpåverkade pappskallarna. Men om de läser böcker som är könsneutrala och småkillarna får leka med dockor, så blir de små feminister hela gänget. ”

 Så verkar en del tänka. Men så funkar det ju inte. Barn påverkas ju mycket mer om vad deras föräldrar gör och säger än vad som står i en bok. Dessutom överlistar de små rackarna ofta oss vuxna och leker på det mest könstraditionella sätt. Ritar prinsessor och skjuter med pinnar som de inte begripit ett dugg att de därigenom utgör ett litet, men ettrigt stöd för patriarkatet. Men sedan blir de tonåringar och då jävlar kan det bli annat ljud i källan. Och det är ju bra.

Peter

God kväll vänner!

I kväll tänker jag på teodicéproblemet. Det är det bekymmer som som de som de som tror på gud har med ondskan. Varför detta problem har detta konstiga namn vet jag inte. Kanske för det är ett så besvärligt problem för de gudstroende.

Problemet är följande: hur kan en allsmäktig och god gud tillåta att världen är så fylld av ondska. Kristna brukar när man tar upp detta börja svamla om människans egen vilja och att gud av någon anledning som ingen begriper, gav oss människor möjlighet att göra gott och ont. Det är ju naturligtvis inget svar på frågan. För det är ju bara taskigt av gud att inte skapa oss utan ondska. Tänk på alla som drabbats av detta misstag. Och om han nu vill ha ondska i världen av någon anledning hade det väl räckt med lite grann av den varan. Man behöver väl inte gödsla med den när man är både allsmäktig och god. Finns liksom ingen anledning vad jag förstår.

Det finns en massa komplicerade förklaringar till teodicéproblemet. Men för oss som inte tror på gud är det ju inget problem mer än att det är svårt att stava till detta långa ord. En sak som skulle göra att ondskan i världen minskade vore ju att religionerna lade ner sin för förnuftet förödande verksamhet. Inte minst i vår tid vore detta en välgärning. Även om ondskan i världen inte skulle försvinna helt skulle nog situationen förbättras. 

Härom dagen träffade jag förresten en vän som berättade att hon brukade titta på ett program på TV som hette  ”Survive that”. Det gick tydligen ut på att man placerade någon stackare utan annan utrustning än en matkniv vid nordpolen eller på Himalaya och så kollade man om han överlevde detta. Låter konstigt och lite fuskigt tycker jag. När man spelar in TV är det ju ett helt jävla inspelningsteam som behövs. Det är ju filmare, ljudkillar, regissör, sminköser och folk som fixar mat och sånt till hela teamet. Så det tuffaste för huvudpersonen måste vara att se hela det gänget stå och käka korv och hamburgare, medan han skall kämpa på för att överleva. 

Jag har förresten blivit ombedd att delta i ovanstående program. Min utmaning är att nästa gång Feministiskt Initiativ har kongress släppas ner från taket endast iklädd en t-tröja. På den kommer det att stå: ”Hej små fröknar. Ni är så söta när ni är arga”. Som alternativ kan jag placeras på ett pensionärsboende i Sveg och tvingas äta mat från det lokala storköket. Fast det ansåg producenterna vara för riskfyllt så det blir nog Feministiskt Initiativ kongressen trots allt. 

Kalsonger tycker jag förresten ett  konstigt ord. Tjejer har ju oftast underbyxor. Det är ju helt begripligt. Men kalsonger låter ju egentligen jättekonstigt. När jag var barn fanns det en ramsa som var såhär:

”Hallå där 

köp blåbär

hallå många gånger

köp dubbla damkalsonger!”

Men det är väl nästan enda gången man hör tala om dessa plagg. Annars är kalsonger förbehållna män. Det finns kalsonger med gylf. Men jag vet inte om någon använder denna. Blir ju bara ett besvärligt jävla pillande. Så numera har kalsonger ofta ingen gylf, vilket är bra. Man vill ju ha grejorna på plats, så att de inte smiter ut. Av samma skäl bör man undvika så kallade boxershorts tycker jag. För jag är mycket för ordning och reda som ni vet. Var sak på sin plats, det är min melodi.

Peter

God morgon vänner!

Robban Broberg har gått bort läste jag i tidningen. Det känns tråkigt och oväntat på något sätt. Men så läste jag att han faktiskt var 75 bast så det kanske egentligen inte var så oväntat. Men Robban kändes liksom alltid ung. 

Robban brukade jag möta ibland när jag bodde i Vasastan. En gång kom han gående och då tyckte jag att det var en kompis jag träffat någonstans som kom. Så jag tyckte det var bäst att morsa. För man vill ju inte vara oartig och inte hälsa på folk man känner. Och han hälsade glatt tillbaka. 

Robban hade, vad jag förstår, perioder då han mådde jävligt dåligt. Han var ibland kreativ och påhittig och ibland helt under isen. Men jag vet ingen som kunde leka med orden och språket som han. Men nu har han lekt färdigt och det känns ledsamt. 

Peter

God kväll kamrater!

Jag har förstått att många av er undrar hur det är med kamrat katten. Då kan jag meddela att det är bra med honom. Fast han har börjat få nya vanor. Nu går han ut på morgonen och kommer ofta inte hem förrän till kvällen. Annars brukar han ju bara gå ut en stund på morgonen och en stund på kvällen. Vad han har för sig hela dagarna vet jag inte riktigt. 

Som ni vet har min katt ingen svans utan bara en liten stump. Den vanligaste fråga jag brukar få när han och jag är ute och går är: varför har han ingen svans? Då får jag förklara att hans morsa inte heller hade någon riktig kattsvans för hon var en manxkatt. Och att manxkatter inte har någon svans. Dessa katter har fått sitt namn efter den engelska ön Isle of Man där de tydligen är vanligt med svanslösa katter. Nu är ju min kompis kastrerad, så han kan tyvärr inte sprida svanslösheten på Gotland. Inte heller några andra av sina förnämliga egenskaper. Han brukar exempelvis klappa mig på kinden. Det är faktiskt alldeles sant. Han kan däremot inte lösa andragradsekvationer eller steppa. Det hittade jag bara på. 

Kamrat katten verkar inte lida ett dugg över att vara svanslös. Han är minst lika duktig på att jaga och att balansera som andra katter. Och han är rätt tuff tror jag för han kommer aldrig hem och är riven eller så. Tvärtom har jag vid flera tillfällen jaga iväg andra katter, som kommit in på hans område och stört. 

En annan berömd svanslösing var ju Pelle Svanslös. Fast honom var det ju ofta lite synd om för han blev ofta mobbad av andra katter. Speciellt av en elak jävel som hette Måns. Fast det brukade till slut gå dåligt för Måns när han försökte vara dum och det var rätt åt honom. Måns hade ju två dumma kompisar som hette Bill och Bull. De brukade bekräfta varandras korkade uttalanden, vilket gjorde dem ändå dummare. Vad jag förstått hittade författaren Gösta Knutsson förebilderna till huvudpersonerna i Pelle Svanslös bland Uppsalas Akademiska kretsar. Bill eller om det var Bull hette tydligen Rydbeck på riktigt och blev sedan chef för Sveriges Radio. Det brukade iallafall min pappa berätta. Men vem som var förebilden för elaka Måns vet jag inte riktigt. Men det finns ju alltid en och annan elak fan, som man kan ha som förebild. 

Men det fanns snälla katter i Pelle Svanslös också. Som Gammel-Maja i Storkyrkotornet och Gullan från Arkadien. Rickard från Rickomberga var också snäll fast han luktade lagård. Men sedan träffade Pelle sitt livs kärlek Maja Gräddnos, så det slutade lyckligt. Bra böcker de där om Pelle Svanslös. 

Peter

Hej vänner!

Det är kul att ni läser min blogg. Men fortfarande är den ingen större succé. I alla fall inte vad gäller antalet läsare. Nu får jag väl erkänna att jag nog har ett eget behov av att skriva ner vad jag funderar på och nog skulle göra det utan så många läsare. Men samtidigt är det kul när ni som läser tycker att jag skrivit något bra. Då blir jag lite mallig minsann. Men jag har funderat på hur jag skulle kunna få ännu fler som läser mina inlägg.

Jag har förstått att den senaste litterära framgången som varit framgångsrik är romanen ”Femton nyanser av grått”. I alla fall heter den något åt det hållet. Till skillnad från er små snuskhummrar har jag inte läst denna bok. Men ni har förstås läst den allihop och därmed gjort författarinnan jätterik. Själv har jag inte blivit ett dugg rik på mitt skrivande. Men det tänker jag ändra på.

Ni som läser min blogg regelbundet har ju märkt att den kännetecknas av en viss prydhet och anständighet. Jag har därför lite svårt att skriva om sådant som tydligen säljer bra. Sådant som  ni tydligen kastar er över så fort ni ser det. Ett tag tänkte jag att jag liksom skulle lura mig till nya läsare genom att locka med spännande rubriker på mina inlägg. Jag skulle ju till exempel kalla ett nytt inlägg ”10 nyanser av gult” Då kanske någon skulle tro att det handlade om sådant som roar er, som sex och snusk. Men när ni börjar läsa kommer det att handla om kantarellplockning. Men då han ni ju redan börjat läsa och kanske blivit intresserade. Likaså kunde ”25 nyanser av grönt” handla om sallader. Och ”35 nyanser av rött” kunde handla om rödvin.

Men i längden skulle det väl inte hålla att lura till sig läsare på det sättet. Då måste man väl trots allt skriva om the real thing för att ni skall bli nöjda. Men det är svårt att gör på ett bra sätt. Även väldigt duktiga författare brukar ju misslyckas med detta. När seriösa författare skriver om sex blir det ju oftast bara töntigt. För allvarligt och just seriöst. Inte ett dugg kul och fnissigt. Men som sagt jag är för pryd för att skriva om sådant över huvud taget. Men en dag kanske jag kommer över denna blyghet och då jävlar kommer ni att rodna, tro mig.

Peter

God kväll i stugan!

Så har mänskligheten nått fram till planeten Pluto. För några år sedan ansågs ju Pluto inte vara en riktig planet utan bara en dvärgplanet. Man bestämde att dessa dvärgplaneter skulle kallas plutoider. Men nu kanske Pluto får bli en planet igen. Fast det finns en massa månar i solsystemet som är mycket större än Pluto.

Jag tittade på bilder som tagits av rymdsonden New Horizons. Såg mest ut som en jävla stenöken. Ett jämfört med jorden tråkigt ställe. Men om mänskligheten inte skärper sig kommer jorden snart också se ut som Pluto. Pluto var ju förresten den romerska namnet på den grekiska guden Hades. Han som härskade över dödsriket. Det passar ju bra för bilderna från Pluto var utan både liv och skönhet.

Pluto har en måne som heter Charon. Charon var han som forslade de dödas själar över floden Styx till dödsriket Hades. Som alltså hette det samma som guden som styrde över eländet. För det besväret ville han ha ett litet mynt som man lade under den dödes tunga. Men det fanns bara enkelbiljetter till det jävla stället och så är det ju fortfarande. 

Musse Pigg har ju en hund som heter Pluto. Den är ju mycket skojigare än planeten med samma namn. Jag har en kompis som har en hund som är lite lik Pluto. Fast den hunden är svart-vit och inte gul. Men i övrigt är han rätt lik Pluto. 

Det finns ju också ett begrepp som heter plutokrati. Det är ett statsskick där makten innehas av de som är rika. I Sverige fick man inte rösta om man inte hade stålar fram till 1918. Så det var någon sorts plutokrati innan dess. Kvinnor fick inte rösta förrän 1921, även om de var rika som troll.

Apropå plut så har jag lagt märke till att många unga damer numera på något sätt fixar till sina läppar så de plutar. Alltså inte bara när de skall pussas, utan hela tiden. Vad jag har förstått sprutar de in något i läpparna för att uppnå denna pluteffekt. Antagligen är det fint med plutläppar nu för tiden, eftersom det gått mode i detta. Fast jag tycker oftast det ser lite onaturligt ut på något sätt. 

Peter

Hej kamrater!

I natt kunde jag inte sova. Jag bor nämligen granne med ett jävla etablissemang som heter Kharma. Detta skitställe spelar musik utomhus till klockan tre på natten. Men jag hör inte musiken utan bara deras stora bashögtalare. Dunk, dunk, dunk låter det fram till klockan tre. Nu kanske ni tycker att lite oväsen får man tåla när man bor i Visby innerstad. Och det håller jag med om. Jag brukar inte gnälla när det är lite livligt på natten. Men den där jävla Kharmas dunkande kan göra en  jävligt irriterad. 

Men när jag låg där på natten och funderade kom jag att tänka på döden. Det finns de som går till kyrkan och hör på trosbekännelsen varje vecka. Den slutar ju: 

”Vi tror ock på den helige Ande, 

en helig allmännelig kyrka, 

de heligas samfund, syndernas förlåtelse, 

de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”

Det skulle ju var rätt skönt och tro på sådana dumheter. För jag är faktiskt rätt skraj för döden. Men om man fick leva vidare som en ängel eller så vore det ju inte så besvärligt. Fast jag har aldrig riktigt fattat om man får leva vidare på en gång, eller om man måste vänta på att uppstå till Jesus kommer åter. Detta förefaller lite oklart. Men hur som helst är det ju en klar förbättring mot att bara dö och försvinna. Men jag har alltid uppfattat det som rätt fegt att inte våga se den troliga sanningen i vitögat. Nämligen att när man ställt in cykeln och släckt ljuset för sista gången, är det tvärslut.

Hinduerna tror ju att själen vandrar vidare till ett nytt ställe när man dör. Har man skött sig återföds man som något fint. Som nobelpristagare eller kung till exempel. Har man misskött sig blir man återfödd till något betydligt sämre och får liksom jobba sig upp igen. Har man exempelvis spelat musik på etablissemanget Kharma i Visby återföds man sannolikt som en flatlus. Om man sedan jobbar på och sköter sin flatlussyssla kan man, om man har tur, återfödas som en bärfis. Men bättre än så blir det nog aldrig om man jobbat på det stället.

Peter

Hejsan vänner!

Idag när jag var ute och cyklade så kom jag och tänka på bokstaven å. Det är ingen ordning  på denna bokstav helt enkelt. Å-ljudet kan ju på svenska skrivas två sätt antingen med bokstaven å eller med bokstaven o. Till exempel har ungarna just nu lov. Fast man säger ju egentligen ”låv”. Inte o, om man inte avser fortsätta genom att säga -vikkavantar. Då säger man o som låter som o.

Eller ta rom. Om man då avser drycken uttalar man o med å-ljud. Denna dryck kunde, när man var ung, förresten blandas med Coca-cola. Det var en onyttig blandning, som på grund av den höga sockerhalten i läskedrycken i fråga, kunde göra att man fick ont i huvudet och mådde illa. Idag skulle jag aldrig dricka något så onyttigt. 

Men om man avser Rom , alltså den eviga staden, säger man o med o-ljud. Om man inte är italienare då säger man Roma med å-ljud alltså råma. Här på Gotland finns en ort som heter Roma. Men den kan bara uttalas med gotländsk dialekt. Det skall vara någon sorts gotländsk diftong som inte går att frambringa om inte ens släkt bott på Gotland sedan tidig medeltid. När jag försöker säga namnet på denna gotländska ort, så ser jag hur de som vet hur det skall vara utbyter blickar och skakar på huvudet. Så jag pratar ytterst sällan om denna ort om jag inte måste. Om man avser tala om fiskägg säger man o som å. Annars är man inte riktigt klok. 

En annan grej med å är att man ibland kan säga å med å-ljud eller å med o-ljud. Alltså kål eller kol. Det låter ju exakt likadant när man säger det, men är ju helt olika saker. Om man säger kol med o-ljud blir det en ju en otäck lungsjukdom. 

När man säger korv uttalar man ju o som å (fast man säger ju egentligen ”o såm å”). Men å-ljudet i korv är ju ett annat å-ljud än å-ljudet i exempelvis åsna. Om du säger åsnekorv så kan du höra skillnaden. Du kan ju om du vill säga stångkorv och därigenom uppnå samma effekt. Men åsnekorv låter roligare. 

Jag gissar att detta har med mjuka och hårda vokaler att göra eller någon annan grammatisk finess. När jag gick i skolan fanns det i klassrummet en tavla med bokstäver. En del var gjorda av masonit och en del av skumplast. De i masonit var hårda och de i skumplast var mjuka. Men jag kunde aldrig lära mig vilka som var vilka. Och att bokstäver i masonit var hårda visste jag ju redan, innan någon gjort sig besväret att såga ut dem. Jag förstod aldrig grejen med denna tavla. Men så hade jag inte så lätt för mig i skolan.

Fast jag lärde mig att om man säger "pakorum" fort många gånger så börjar man efter en stund säga korumpa. Och sådant kan ju vara bra att kunna på en tråkig fest.

Peter

Hej vänner!

Jag träffade en gång en kille som hade ett speciellt sätt att hitta kärleken på. Han påstod att han visste huruvida en dam var något att satsa på som sängkamrat genom att se på hur hon tog sig an exempelvis köttbullar med gräddsås. Enligt honom var detta ett osvikligt sätt att se om damen ifråga var trevligt att umgås med intimt eller inte. Han brukade alltså bjuda sin date till restaurangen  Pelikan  som ligger på Blekingegatan på Södermalm. Om hon då satt och petade i maten och lämnade köttbullar på tallriken så brukade han artigt säga att det hade varit en trevlig kväll och gå hem till sig. Men om damen ifråga åt upp alla köttbullar och gärna önskade dessert på denna varmrätt föreslog han att man skulle gå hem till honom och ta desserten där. Jag frågade om det inte fanns en risk med det sättet att sortera damer. Det finns ju de som inte gillar köttbullar till exempel. Men min vän sa att dessa damer i så fall inte var så mycket att satsa på. Han träffade till slut en lite lagom rundlätt dam som uppenbarligen varken tvekade inför köttbullar eller gräddsås. När jag efter några veckor träffade honom hade han magrat. Så jag frågade honom om han börjat banta eller träna. Men han sa bara att han och den nya damen hållit igång en del sista tiden och att det nog var det som gjort att han gått ner en del i vikt.

Idag så såg jag en sorglig sak. Jag satt i trädgården på Tofta strandbageri och åt en bulle och drack lite saft efter att ha cyklat dit. Då kom det en pappa med två barn en kille och en liten tjej. Det finns en gungställning där och lilltjejen ville gunga. Pappan var upptagen med sin mobil och efter lite tjat lyfte han upp den lilla tjejen i gungan, utan att ta ögonen från mobilen. Hon sa att hon ville få fart för hon var för liten att fixa det själv. Men tråkmånsen hörde inte utan sa att att hon skulle vänta. Till slut gav han henne lite fart på gungan, men han fortsatte titta på sin jävla telefon. Han var så upptagen med detta, att han liksom inte var med i matchen när den lilla tjejen ropade att hon ville ha ”mycke fart”. Han fortsatte bara kolla på något på skärmen. Det var så sorgligt på något vis. De kunde haft så kul och så förstörde mobilen alltihop. Om jag någonsin ser denna man komma gående ensam i Visby skall jag be att få låna hans mobil. Sedan skall stampa på den. 

Peter

God morgon vänner!

Som ni vet gillar jag att gå i skogen. Helst i en norrländsk blåbärsskog där en stig slingrar fram mellan granar och tallar. Sådana stigar kan vara luriga om de är gjorda av älgar. Man följer en fint upptrampad stig upp på en bergknalle eller in i ett surdrag och plötsligt är stigen borta och man vet inte vilket håll man skall går åt längre. Här på Gotland finns det mycket fint och vackert och jag trivs bra. Men ibland saknar jag storskogen. Ni vet den där man kommer upp på ett berg och ser skog miltals åt alla håll. Men den finns snart inte kvar. Risken är att man bara ser stora hyggen runt sig och att berget är en liten skogsö omgiven av en risig tomhet med några kvarlämnade frötallar som står ensamma och ser ut som de vill dö. 

Men på somrarna är jag som ni vet på en skogsklädd ö i Bottenhavet. Till för några år sedan gick jag runt i skogen på denna ö nästan dagligen. Det hade jag gjort ända sedan jag var barn så jag var hemma där som i min egen ficka. Men så kom stormen Per eller vilken storm det nu var och välte granar och tallar så allt blev ett jävla oframkomligt plockepinn. Så de sista åren har jag inte knallat runt som förr. Några stigar är röjda men man kan inte gå som innan. Och det ser inte heller ut som det gjorde förut. I början kände jag mig ledsen och orolig över denna förändring. Men nu har jag vant mig. Fast det känns konstigt att något som funnits ända sedan jag var barn nu inte finns kvar. Kanske kommer allt vara återställt om så där en 40 år. Men det lär ju knappast jag få uppleva.

Fast jag tror att de stormar som nu tycks återkomma och få namn kommer bli värre och att det som hänt  min skog är en påminnelse, om att något håller på att hända. Att det är ett resultat av den globala uppvärmningen. Nu kanske ni tycker det är lite malligt att kalla en skog för min skog. Men det var min skog och nu har den blivit en rishög. I alla fall mycket av den. Det känns sorgligt. Jag hade tänkt att jag som pensionär skulle lufsa runt i denna skog och minnas allt jag varit med om där. Som spännande älgmöten och fynd av sällsynta växter. En och annan mygga har man ju stött på också förstås. Men jag har kvar den gamla sortens Djungelolja och blandar man den med lite beckolja så landar inte myggen på en. Man blir som en sort Hulken, fast brun av denna utmärkta blandning. 

Peter

Hej vänner!

Jag läste i Dagens Nyheter att de 85 rikaste personerna på jordklotet har mer pengar än vad de fattigaste 3,5 miljarder människorna på jordklotet äger tillsammans. Det stod vidare att en procent av världens rikaste äger hälften av världens rikedom. Så orättvis är världen. 

Den här veckan är den så kallade Stockholmsveckan här i Visby. Det betyder att en massa unga människor som i vanliga fall tillbringar sin fritid på Stureplan i Stockholm kommer hit för att roa sig. Vad jag har förstått så gör de av med en jävla massa pengar på champagne och annan dyr sprit. För i dessa kretsar är det fint att visa att man har pengar och har råd att dricka och spy upp champagne för 1000 spänn flaskan. 

Idag åkte jag förbi hamnen i Visby. Det borde jag låtit bli för jag blir alltid illa berörd den här veckan. Där ligger stora fritidsbåtar som är stora som lustjakter och kostar många miljoner kronor. På dem sitter unga män som ser ut att vara mellan 18 till 20 år som jag gissar fått låna båten av pappa och dricker drinkar. Det finns också unga damer på båtarna, men fördomsfull som jag är gissar jag att de unga männen är skepparna. Bara resan hit från Stockholm måste kostat många tusenlappar i bränslekostnad. Nu undrar ni naturligtvis om jag inte unnar unga människor att ha roligt och festa. Och svaret på denna fråga är nej. Inte om det sker på detta löjligt slösaktiga sätt.

Det finns, vad jag förstått, folk som blir jävligt upprörda över att fattiga människor sitter utanför affärer och tigger. Själv blir jag betydligt mer provocerad över att se ovanstående bortskämda fåntrattar sitta på sina miljonkronorsbåtar och se ut som de är något. Så jag hoppas denna vecka blir kall, regnig och rejält blåsig. För sommarsol kan man inte köpa för pengar. Inte ens om man har en rik farsa. Och det är rätt åt dem.

Peter

God morgon vänner!

Idag tänker jag på min släkting Tryggve Uddenberg född 1908. Han växte ju upp i ett prästhem på Öland med allt vad det innebar. Han fader prästen var en mycket omtyckt och duktig präst och hans moder var även hon en ordentlig och fin människa. Tryggve var däremot ett ovanligt besvärligt och svårstyrt barn. Redan som femåring gjorde han sig ett namn genom att stå beredd vid kyrkans utedass med ett fång brännässlor. När någon kyrkobesökare kom för att sätta sig därstädes, körde han upp brännässlorna i baken på den och vispade runt som fan med dessa grönsaker. De drabbade skrek och for ut med byxorna nere så de kunde inte springa efter den lille marodören. Tryggve gjorde mycket sådana små hyss. En gång hällde han bläck i dopfunten så den bebis som skulle döpas denna dag blev blåfärgad på hela huvudet. Till skillnad från Emil i Lönneberga som av misstag råkar göra lite hyss så var Tryggve ett beräknande och listigt litet barn som gjorde sina hyss för att jävlas. Han föräldrar försökte tala honom till rätta och förklara det olämpliga i att bränna folk i baken med brännässlor. Men de hjälpte inte. Resten av församlingen tyckte synd om hans föräldrar och hade en rad förslag på de uppfostringsmetoder som var populära i början på seklet. 

Problemen fortsatte under tonåren då Tryggve bland annat snodde tre flaskor nattvardsvin och byggde ett periskop som han använde för att titta över planket till dambadet i Färjestaden. Han blev då han upptäcktes tagen till polisen och fick hämtas av sin fader prästen. En mycket pinsam historia. 

Men när Tryggve var 25 år dog hans fader och på sin dödsbädd sa han till Tryggve ”nu får du ta mig fan skärpa dig”, sedan dog han. Tryggve blev mycket tagen av faderns ord och genomgick en religiös kris. Han gick runt på det Öländska allvaret och bad till gud. Där under den blå himlen tyckte han sig höra en röst som ropade till honom: ”till hedningarna”. Tryggve förstod genast att han fått i uppgift att frälsa inte bara sig själv utan även andra. Så han gick med i Svenska missionsförbundet och utbildades där till missionär.

Tryggves första uppdrag var att missionera bland infödingarna på ön Bali i Indonesien. Han kom alltså till en liten by på Bali och byggde där en liten missionsstation. När detta var gjort började han predika med hjälp av en tolk från Java som talade språket och kunde översätta från holländska till balinesiska. När det blev bestämt att Tryggve skulle placeras på Bali hade han nämligen fått gå en kortare kurs i holländska, då Bali då var en holländsk koloni. Det gick dåligt med missionerandet. Det var visserligen några som var intresserade. Men då dessa började lägga ut bönemattor riktade mot Mecka och på arabiska utropa ”gud är stor”, så förstod Tryggve att översättaren nog inte översatt helt ordagrant utan mer som hans muslimska tro tyckte var bäst. 

Dessutom började Tryggve tvivla på sin tro. Han märkte att balineserna trots att de levde i synd och själsligt mörker verkade må alldeles utmärkt. De sjöng, dansade och hade glada fester. De hade en avspänd och normal inställning till det sexuella och verkade inte plågas särskilt av detta. Så efter något år när Tryggve lärt sig språket så sökte han upp en av deras heliga ledare för att med honom ta upp sina tvivel. Denne lyssnade noga och frågade viktiga frågor som om Tryggve var lycklig och glad. Tryggve fick då erkänna att så inte var fallet. Den helige mannen sa då att det enda som skulle hjälpa var en omvändelse till ett mer förståndigt leverne. Så veckan därpå ordnades i byn en stor fest med massor med mat och dryck. Tryggve kläddes i balinesiska kläder och bjöds på en speciell dansdryck som gjorde honom mer ohämmad. Så Tryggve åt drack och dansade hela natten och på morgonen glänste hans ögon på nytt. De glänste så mycket att en dam i hans ålder blev alldeles till sig när hon såg dem och tog med sig Tryggve till sin hydda. 

Nästa dag uppsökte Tryggve den helige mannen och berättade att han nu inte behövde mer undervisning utan var frälst. Dessutom skulle han ut och fiska med några andra av männen i byn. På kvällen frågade han damen han haft ihop det med natten innan om han fick sova hos henne igen. Och det tyckte hon var en bra idé. 

Missionsförbundet fortsatte under lång tid betala ut lön till Tryggve. Men till slut bad man om en rapport kring hur missionsarbetet utvecklades. Tryggve berättade då i ett brev att det bara var en själ som blivit omvänd sedan han började sitt missionsarbete och det var hans egen. Han berättade också att han numera mest ägnade sig åt fiske, festande och sin nya fru. För han hade gift sig med sin balinesiska fästmö. Vidare att de ännu inte fått något barn, men att de jobbade flitigt på saken. Han ägnade sig nu åt viktigare saker än synd och skam. Och det tyckte han Svenska Missionsförbundet också skulle göra. Efter detta brev upphörde lönen därifrån komma. Men det gjorde inget för man hade liten användning för pengar i byn.

Peter

Hej vänner!

Ute är det 13 grader och lite blåsigt. För att vara högsommar är det ju lite ovanligt kallt. Mig gör det inte så mycket men jag är orolig för att fåglarna inte skall må bra. Tornsvalorna har tydligen flugit iväg söderut för här i Visby finns knappt en tornsvala kvar. Som jag skrev för någon vecka sedan, kan tornsvalorna ge sig iväg långt om det blir kallt och för dåligt med insekter.  Sedan kommer de igen när värmen kommer åter. 

Jag tänker på den äldre Västgötalagen som jag tror skrevs ner någon gång på 1200-talet. I den skiljer man verkligen på folk och folk. Det var exempelvis dryga böter på att dräpa en västgöte. Men att dräpa en gubbe från Svealand var billigare. Att ta livet av en dansk eller speleman (lekare) kostade inte ett jävla dugg. Det tyckte de västgötska bondläpparna var alldeles riktigt och inte ett dugg konstigt. 

Men vi skall inte tro att 1200-talets västgötarna var så mycket värre än vad vi är idag. Hela det forna Jugoslavien föll ju ihop i mord och terror, för att man skilde på folk och folk. Vilket vi påminns om just i dagarna. Och det är fullt med tokjävlar som hatar dem som inte är muslimer eller är muslimer på fel sätt. Sådana otrogna kan man saklöst ta livet av. Och även i Sverige finns de massa människor som tycker det är en väldig skillnad på dom andra och vi. Det är för jävla tragiskt.

Själv vet jag inte vad jag skall skriva om mer. För jag känner mig deppig och kan inte komma på något kul att skriva om. Här i offentligheten har jag ingen lust att skriva annat än om det som är lite lagom personligt och kul. Jag vill inte vara privat och berätta om sådant tråkigt, som ni inte har med att göra. Och nu kommer jag inte på något kul. Så jag avser hålla käften. 

Peter