God morgon vänner!

Som ni vet gillar jag att gå i skogen. Helst i en norrländsk blåbärsskog där en stig slingrar fram mellan granar och tallar. Sådana stigar kan vara luriga om de är gjorda av älgar. Man följer en fint upptrampad stig upp på en bergknalle eller in i ett surdrag och plötsligt är stigen borta och man vet inte vilket håll man skall går åt längre. Här på Gotland finns det mycket fint och vackert och jag trivs bra. Men ibland saknar jag storskogen. Ni vet den där man kommer upp på ett berg och ser skog miltals åt alla håll. Men den finns snart inte kvar. Risken är att man bara ser stora hyggen runt sig och att berget är en liten skogsö omgiven av en risig tomhet med några kvarlämnade frötallar som står ensamma och ser ut som de vill dö. 

Men på somrarna är jag som ni vet på en skogsklädd ö i Bottenhavet. Till för några år sedan gick jag runt i skogen på denna ö nästan dagligen. Det hade jag gjort ända sedan jag var barn så jag var hemma där som i min egen ficka. Men så kom stormen Per eller vilken storm det nu var och välte granar och tallar så allt blev ett jävla oframkomligt plockepinn. Så de sista åren har jag inte knallat runt som förr. Några stigar är röjda men man kan inte gå som innan. Och det ser inte heller ut som det gjorde förut. I början kände jag mig ledsen och orolig över denna förändring. Men nu har jag vant mig. Fast det känns konstigt att något som funnits ända sedan jag var barn nu inte finns kvar. Kanske kommer allt vara återställt om så där en 40 år. Men det lär ju knappast jag få uppleva.

Fast jag tror att de stormar som nu tycks återkomma och få namn kommer bli värre och att det som hänt  min skog är en påminnelse, om att något håller på att hända. Att det är ett resultat av den globala uppvärmningen. Nu kanske ni tycker det är lite malligt att kalla en skog för min skog. Men det var min skog och nu har den blivit en rishög. I alla fall mycket av den. Det känns sorgligt. Jag hade tänkt att jag som pensionär skulle lufsa runt i denna skog och minnas allt jag varit med om där. Som spännande älgmöten och fynd av sällsynta växter. En och annan mygga har man ju stött på också förstås. Men jag har kvar den gamla sortens Djungelolja och blandar man den med lite beckolja så landar inte myggen på en. Man blir som en sort Hulken, fast brun av denna utmärkta blandning. 

Peter