Hej kamrater!

I natt kunde jag inte sova. Jag bor nämligen granne med ett jävla etablissemang som heter Kharma. Detta skitställe spelar musik utomhus till klockan tre på natten. Men jag hör inte musiken utan bara deras stora bashögtalare. Dunk, dunk, dunk låter det fram till klockan tre. Nu kanske ni tycker att lite oväsen får man tåla när man bor i Visby innerstad. Och det håller jag med om. Jag brukar inte gnälla när det är lite livligt på natten. Men den där jävla Kharmas dunkande kan göra en  jävligt irriterad. 

Men när jag låg där på natten och funderade kom jag att tänka på döden. Det finns de som går till kyrkan och hör på trosbekännelsen varje vecka. Den slutar ju: 

”Vi tror ock på den helige Ande, 

en helig allmännelig kyrka, 

de heligas samfund, syndernas förlåtelse, 

de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”

Det skulle ju var rätt skönt och tro på sådana dumheter. För jag är faktiskt rätt skraj för döden. Men om man fick leva vidare som en ängel eller så vore det ju inte så besvärligt. Fast jag har aldrig riktigt fattat om man får leva vidare på en gång, eller om man måste vänta på att uppstå till Jesus kommer åter. Detta förefaller lite oklart. Men hur som helst är det ju en klar förbättring mot att bara dö och försvinna. Men jag har alltid uppfattat det som rätt fegt att inte våga se den troliga sanningen i vitögat. Nämligen att när man ställt in cykeln och släckt ljuset för sista gången, är det tvärslut.

Hinduerna tror ju att själen vandrar vidare till ett nytt ställe när man dör. Har man skött sig återföds man som något fint. Som nobelpristagare eller kung till exempel. Har man misskött sig blir man återfödd till något betydligt sämre och får liksom jobba sig upp igen. Har man exempelvis spelat musik på etablissemanget Kharma i Visby återföds man sannolikt som en flatlus. Om man sedan jobbar på och sköter sin flatlussyssla kan man, om man har tur, återfödas som en bärfis. Men bättre än så blir det nog aldrig om man jobbat på det stället.

Peter