Hejsan vänner!

Idag när jag var ute och cyklade så kom jag och tänka på bokstaven å. Det är ingen ordning  på denna bokstav helt enkelt. Å-ljudet kan ju på svenska skrivas två sätt antingen med bokstaven å eller med bokstaven o. Till exempel har ungarna just nu lov. Fast man säger ju egentligen ”låv”. Inte o, om man inte avser fortsätta genom att säga -vikkavantar. Då säger man o som låter som o.

Eller ta rom. Om man då avser drycken uttalar man o med å-ljud. Denna dryck kunde, när man var ung, förresten blandas med Coca-cola. Det var en onyttig blandning, som på grund av den höga sockerhalten i läskedrycken i fråga, kunde göra att man fick ont i huvudet och mådde illa. Idag skulle jag aldrig dricka något så onyttigt. 

Men om man avser Rom , alltså den eviga staden, säger man o med o-ljud. Om man inte är italienare då säger man Roma med å-ljud alltså råma. Här på Gotland finns en ort som heter Roma. Men den kan bara uttalas med gotländsk dialekt. Det skall vara någon sorts gotländsk diftong som inte går att frambringa om inte ens släkt bott på Gotland sedan tidig medeltid. När jag försöker säga namnet på denna gotländska ort, så ser jag hur de som vet hur det skall vara utbyter blickar och skakar på huvudet. Så jag pratar ytterst sällan om denna ort om jag inte måste. Om man avser tala om fiskägg säger man o som å. Annars är man inte riktigt klok. 

En annan grej med å är att man ibland kan säga å med å-ljud eller å med o-ljud. Alltså kål eller kol. Det låter ju exakt likadant när man säger det, men är ju helt olika saker. Om man säger kol med o-ljud blir det en ju en otäck lungsjukdom. 

När man säger korv uttalar man ju o som å (fast man säger ju egentligen ”o såm å”). Men å-ljudet i korv är ju ett annat å-ljud än å-ljudet i exempelvis åsna. Om du säger åsnekorv så kan du höra skillnaden. Du kan ju om du vill säga stångkorv och därigenom uppnå samma effekt. Men åsnekorv låter roligare. 

Jag gissar att detta har med mjuka och hårda vokaler att göra eller någon annan grammatisk finess. När jag gick i skolan fanns det i klassrummet en tavla med bokstäver. En del var gjorda av masonit och en del av skumplast. De i masonit var hårda och de i skumplast var mjuka. Men jag kunde aldrig lära mig vilka som var vilka. Och att bokstäver i masonit var hårda visste jag ju redan, innan någon gjort sig besväret att såga ut dem. Jag förstod aldrig grejen med denna tavla. Men så hade jag inte så lätt för mig i skolan.

Fast jag lärde mig att om man säger "pakorum" fort många gånger så börjar man efter en stund säga korumpa. Och sådant kan ju vara bra att kunna på en tråkig fest.

Peter