Hej vänner!

Jag  kom att tänka på min släkting Jan-Konrad Uddenberg. I allas släkt finns det väl en och annan figur som man inte har så stor anledning att vara stolt över. Jan-Konrad var just ett sådant svart får.  Han var född 1763 i Urshult i Småland. Redan som barn var han ett rötägg som ställde till det på många sätt. Han släppte exempelvis ut en stor galt ur sin  kätte och lurade in det stackars djuret på högmässan med hjälp av morötter. I röran som följde förstördes stora delar av inredningen och pastor Erik Villminius blev biten  i benet av det  stackars panikslagna djuret. När Jan-Konrad var 12 år lurade han i flera av byns unga drängar att om man blandade brännvin med tre dagar gammalt fiskrens så kunde man se genom kvinnors kläder. Detta gjorde att större delen av den arbetsstyrka som behövdes för skörden blev allvarligt matförgiftad och blev liggande i svåra magplågor.

Men detta var bara början på Jan-Konrads nesligheter. När han var 18 år åkte han runt i Småland och sålde olika dekokter som skulle vara bra mot än det ena och än det andra. Dessa bestod i allmänhet av relativt ofarliga saker som blandningar av hästpiss och brännvin. De hade faktiskt oftast dessutom utlovad effekt. Förkylningsmedicinen hette professor Dragéns droppar och utlovade att man redan efter fyra dagar skulle vara nästan frisk. Vilket också de flesta blev. Likaså var medlet mot bakfylla relativt effektivt. Redan efter två dagar skulle man, om man tog några matskedar av denna medicin, må betydligt bättre. Och även det fungerade ju för det mesta. Men när Jan-Konrad började utlova bot mot sådant som impotens och håravfall så började folk bli misstänksamma. Speciellt som det var samma medicin som skulle användas mot bägge dessa svårigheter. Medicinen i fråga luktade starkt av ammoniak och ättika och skulle gnidas in för önskad effekt. Det sved något för överjävligt då medicinen faktiskt bestod av just ammoniak och ättika. Fjärdingsman kopplades in och efter förhör erkände Jan-Konrad vad hans ”mediciner” bestod av. Han blev naturligtvis häktad och dömdes till straffarbete på Marstrands fästning. Men när han skulle föras dit lyckades han på något sätt avvika genom att rusa ner till kajen och stjäla en  mindre båt. Jan-Konrad var sedan försvunnen och kunde inte återfinnas.  

År 1810 beslutade ju statsrådet att man skulle försöka få en fransk marskalk till kung efter Karl XIII. För att hitta en lämplig sådan kandidat skickade man en delegation till Paris under ledning av friherre Carl-Otto Mörner. När delegationen kom till Paris blev man överväldigad av allt man kunde göra i den franska huvudstaden. Dessutom hade man ju med sig en relativt stor summa pengar, så man hade resurser att roa sig med. Det var goda middagar med vin och konjak. Det var teater och galanta damer. Men efter någon vecka började friherre Mörner fundera på om det inte var dags att börja söka efter en lämplig tronföljare. Han har sådan tur att han då han besöker en krog i Monmartre träffar på en man i en mycket stilig uniform. När han frågar om namnet på denne uppenbarligen höga officer berättar denne att han heter Bernadotte och är fransk marskalk. När friherre Mörner då utbrister ”vilken jävla tur”, så svarar den franske marskalken på svenska ”visst är det”. Han berättar sedan att hans mor är svenska och att han av henne lärt sig språket. Han hade även en gång varit i Sverige och träffat på sina morföräldrar som bodde i Småland. Friherre Mörner blir naturligtvis i eld och lågor av att ha hittat inte bara en fransk marskalk utan dessutom en som tala svenska.

Friherre Mörner bjöd in marskalk Bernadotte att möta hela den svenska delegationen. Det var ett gäng rätt utfestade delegater som hade börjat längta hem. Så alla var nöjda med att uppdraget hade löst sig så enkelt. Men marskalk Bernadotte förklarade att han för att kunna komma till Sverige och bli kung behövde han ekonomiska medel för inköpa kläder som passar en kung och dennes familj och tjänare. Han förklarade att även om han som marskalk på intet sätt var fattig så kunde han ju inte komma utan kunglig prakt till sitt rike. Det förstod man i den svenska delegationen och gav marskalken den summa som återstod av de medel man fått med sig. I dagens penningvärde rörde det sig om flera miljoner kronor. Man kom också överens om att marskalk Bernadotte skulle komma till Sverige i juni samma år och då mötas av riksrådet i Kalmar.

I juni var riksrådet samlat och väntade på den nye kungen. Inte kom det någon ny kung. Inte heller i juli eller i augusti. I september skickades ett brev till marskalk Bernadotte i Paris med frågan varför han inte kommit  för att bli svensk kung än. Marskalk Bernadotte förstod ingenting. Både för att brevet var obegripligt och för att han som flera av Bernadottarna var dyslektiker. Men efter att ha talat med den svenska ambassaden förstod han att var påtänkt som svensk kung och att man väntade på honom. Så han åkte till Sverige. På kajen i Kalmar stod riksråden som varit i Paris under ledning av friherre Mörner och tog emot. När marskalk Bernadotte kliver iland blir de långa i ansiktet allihop och friherre Mörner utbrister ”fan det är ju fel gubbe”. 

Medlemmarna i den delegation som varit i Paris kom överens om att tiga som muren om detta. De ville ju inte att det skulle avslöjas vad de ställt till med i fyllan och villan. Dessutom vågade de inte skicka hem den franske marskalken för det kunde reta Napoleon, vilket kunde riskera landets säkerhet. Napoleon var ju ingen man ville bli osams med på den här tiden.

Men då hade dörrvakten på etablissemanget Moulin Rouge redan lagt av sig sin vackra uniform. Kramat de lättklädda damerna därstädes och sagt hej. Nu satt han i Tahiti i skuggan under  några palmer och funderade vad som egentligen hänt. Han skrev också ett brev till Sverige och berättade att han mådde fina fisken. Brevet var undertecknat Jan-Konrad.

Peter