God morgon fågelskådare!

Utanför mitt fönster hoppar två skator runt i grannens valnötsträd. Skator är alltid två. Får man syn på en skata så vet man alltid att den har en partner i närheten. Ibland slår sig ett helt gäng skator sig ihop i ett träd så det blir alldeles fullt med skator i det trädet. Jag vet inte varför de gör på det sättet. Men kanske är det bara för de vill umgås och ha trevligt ihop. Sedan flyger de iväg två och två igen. För skator är trogna fåglar som håller ihop hela livet. Nu är det den tiden när skatorna flyger med långa pinnar i näbben som de skall ha till sina stora risbon. Skator gillar ju att bo i närheten av oss. Och jag gillar att bo i närheten av dem. Två gånger i livet har jag bott med skatbon utanför mitt fönster och bägge gångerna har bona blåst ner när det stormat. Det har känts sorgligt och ledsamt. Jag för tydligen med mig otur för skator. Det är tråkigt för förr i världen ansågs skatan vara en lyckofågel som man inte fick skada eller ofreda. Det fanns en ramsa som var så här:

”Den som rör mitt bo

Han skall missta sin ko

Den som rör mina ungar

Han skall mista sin tunga”

Så skatbon aktade man sig för att skada. 

Ibland har jag hört att man kallar kvinnor för ”skator” och det är konstigt nog ingen komplimang precis. För skator är ju väldigt vackra om man ger sig tid att studera dem. De är så vardagliga att man ibland glömmer bort hur vackra de är. Dessutom har de ju en vacker stjärt och det finns det ju många damer som har också. Så jag tycker att det borde vara en komplimang att bli kallad ”skata”. Men det är det inte.

Peter

Hej medborgare!

Jag börjar få svårt att hänga med. Alltså nyss var vi kompisar med Saudiarabien, som är en otäck diktatur om jag förstått rätt. En diktatur som förtrycker kvinnor och piskar och halshugger de i Saudiarabien som säger att Saudiarabien är en otäck diktatur. Med denna stat var vi alltså polare och skulle utveckla och bygga en vapenfabrik. Dessutom sålde vi vapen till detta land utan att tveka. Sedan sa Sveriges utrikesminister att att Saudiarabien var ett land som hade ett medeltida rättssystem och nästan hela riksdagen tyckte att något vapensamarbete med otäcka diktaturer bör vi inte ha. Då blev Saudiaraberna sura och tog hem sin ambassadör och sa att de inte ville ha med oss att göra längre. Detta för att vår kvinnliga utrikesminister sagt elaka saker. Då åker den före detta talmannen och före detta försvarsministern Björn von Sydow (s) till Saudiarabien med ett brev från kungen av Sverige och säger förlåt. Vi skall inte säga att Saudiarabien är en otäck diktatur. Eller vad nu stod i detta brev från kungen som tydligen är hemligt. Så nu kommer den Saudiarabiska ambassadören tillbaka och vi är på nytt kompisar med denna otäcka diktatur som förtrycker kvinnor och piskar oliktänkande. Och det tack vare att kungen skrev ett brev. Jag tror det stod så här i detta brev:

” Hej kung Salman bin Abdul Aziz!

Oj vilket långt och fint namn du har. Jag är kung i Sverige och heter Karl Gustav. Nu har jag hört att en av mina underlydande kvinnor sagt att Saudiarabien uppför sig illa och elakt mot kvinnor och annat löst folk. Tråkig historia, men du vet hur kvinnor är. De säger så mycket dumt de små liven. Men nu tycker jag vi drar ett streck över detta och vänder blad. Jag skulle gärna dra in körkortet för kvinnan i fråga men det är tyvärr inte möjligt i dagsläget. Vi måste också tyvärr tills vidare avstå från piskandet av bloggare, även om det kliar i fingrarna. Men som kompensation skall du få komma till mig på älgjakt i höst och få träffa mina vänner. Ta gärna med dig Omar från arabiska öknen som jag läst så mycket om i böckerna om Ture Sventon.  

Din kungakompis

Karl Gustav”

Så nu är allt som vanligt igen tack vare kungens brev. Fast jag begriper inte riktigt vad som hände?

Peter

God morgon  människor!

Så har då poeten och kollegan Tomas Tranströmer lagt ner pennan och stängt locket på pianot för sista gången. Det känns mest lite vemodigt. Mer vemodigt än sorgligt på något sätt. Ni som följt mig på Fejan och på den här bloggen vet att jag ibland satt in dikter av Tomas Tranströmer i mina inlägg. Det är ju bara några veckor sedan ni fick ta del av dikten i vilket det står: 

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Det tycker jag är trösterika ord på något sätt. Jag tror de flesta av oss kämpar med vår otillräcklighet i perioder. I alla fall gör jag det. Som om jag går runt och spelar duktig men när någon säger att jag är det, känner jag som jag luras. Det är konstigt att det aldrig riktigt går över. Men när man känner så är ovanstående diktrader en tröst. 

Nu skall jag gå ut på en promenad i solens sken. Först längs med havet och sedan genom skogen.

Peter

Hej djurvänner!

Jag förstår att ni undrar var jag tagit vägen. Att jag inte skrivit på några dagar beror på att jag tycker det har hänt så mycket otäckt och tråkigt att jag tappat lusten att skriva. Dessutom har det varit ett jävla gråväder hela veckan som tagit ner humöret ytterligare. 

Men nu är det helg. Jag och min kamrat katten skall fira denna i ensamhet. En riktig grabbhelg med andra ord. Det är alltid en liten utmaning att komma på något som både jag och min kompis uppskattar till middag, när vi är ensamma. Vi har ju som tradition att äta ihop när vi är själva. Då jag vägrar äta hans vanliga mat hur gott den än doftar så är det jag som bestämmer menyn. Faktiskt är det så att en del kattmat doftar så gott så man får lust att bre den på en macka. Jag har hört att det beror på att kattmatsproducenterna kryddar maten så att vi människor skall uppfatta den som aptitlig. För det gör att vi tror att katterna delar vår smak och köper just den burken i hyllan. Men min katt lurar de inte, för han är jävligt kräsen och bryr sig inte om såsen så är kryddad med konjak, om innehållet i övrigt är otjänligt. Till exempel anser min katt att de flesta sorters burkmat är oätlig och han skulle gärna bjuda mig på en burk om han slapp äta eländet själv. 

Men jag tror att han skulle kunna uppskatta lantpaté. Kanske kunde vi ha det som förrätt med cumberlandsås. Jag tror kamrat katten avstår från såsen men patén skulle han nog kunna uppskatta. Sedan skulle man kunna steka en skiva oxfilé i små kuber som biff Rydberg. Det skulle säkert slinka ner i hårbollen. Det är tur att man har någon att äta middag med, för att äta ensam är tråkigt. Nu kanske ni tycker att det låter väl lyxigt att bjuda sin katt på oxfilé. Men det beror på att ni inte känner min katt. Han är värd det bästa huset har att bjuda.

Peter

Hej kosmonauter!

Jag vet att en del av er är nyfikna på hur min hjärna fungerar. Förr har jag inte alltid velat berätta om detta för det har tyckt att det är lite skämmigt att redogöra för dess funktion. Men nu har jag tänkt ta mod till mig och berätta om detta organs speciella egenskaper som jag vet att jag delar med en del men inte med andra. Det är speciellt associationsbanorna som lite speciellt utformade har jag förstått. Som om de rallare som la ut dessa järnvägar var synsvaga och berusade under arbetet. Det blev spår, men ordningen var nog inte helt tillfredsställande. Nu skall ni få följa med på en inre monolog som gör det hela lite tydligare.

Jag tänker till exempel på något som en vän skrev på Facebook. Men då kommer jag att tänka på att hon nyss sett den sällsynta hackspetten mellanspett. Vilket får mig att tänka på att hackspetten var helig i Rom under antiken. Det gör att jag börjar tänka på augurerna som var någon sorts heliga präster och spåmän i Rom. De spådde till exempel genom att se hur djur betedde sig, till exempel hackspettar och andra fåglar. Men det kommer mig att tänka på det romerska rikets nedgång. Vilket kommer mig att tänka på hur vinlusen under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet höll på att orsaka en katastrof för vinproduktionen i Europa. Men så kom man kom på att man kunde ympa vinplantorna på amerikanskt vin som var immunt mot vinlusen. Vilket får mig att tänka på vägglöss som nu kommit tillbaka efter varit i stort sätt utrotade under lång tid. Men då kommer jag på att poeten Dan Andersson dog efter att blivit förgiftad då man rökt med vätecyanid i det hotellrum där han bodde, och inte vädrat ordentligt. Vilket kommer mig att tänka på en dikt av ovanstående poet som börjar: ”Nu spelar vårens ljumma vind”. Den dikten heter ”till min syster”. Vilket kommer mig att tänka på mina systrar. Som är tre stycken. Precis som nornorna i den nordiska mytologin. De hette föresten Urd,Verdandi och Skuld. Vilket kommer mig att tänka på skuld och skam osv, osv, osv. Och i denna jävla röra skall man dessutom komma på att betala räkningar och minnas födelsedagar. Vilket man glömmer, vilket också gör att man tänker på skuld och skam. Dessutom letar man ständigt efter nycklar och glasögon, för när man la ifrån sig dem hade man annat att tänka på, se ovan.

Peter

God kväll små solstrålar!

Idag var det kallt och otäckt ute. Jag gick en promenad längs med havet men det var inte ett dugg skönt. Det tyckte inte fåglarna heller. Strandskatorna stod och frös och ångrade de kommit hit. Gravänderna simmade glädjelöst omkring bland vågorna och måsarna stod på stenarna i havet och grät i kylan. Det var en sorglig syn. 

Så efter en stund gick jag in i skogen där det visserligen var kallt men blåste mindre. Det låg is på pölarna och den fuktiga kylan trängde in överallt. Det finns en dikt av Karin Boye som börjar: 

”Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan  

bindas i det frusna bitterbleka?”

Inte fan tror jag det beror på knopparna att våren tvekar. Men nog var min heta längtan jävligt avkyld. Och bitterblek var man väl också i den förbannade kylan. I varje fall lite bitter över att helgen skulle förstöras på detta sätt efter en vecka av sol och värme. Och i morgon är det måndag.  Det är helt enkelt för jävligt. Nu behövs det väl bara ett giktanfall för att det skall bli en fulländad helg. Fan vet om det inte gör lite ont i en stortå.

Peter

God kväll tidsresenärer!

Idag tänker jag på Pytheas som levde på 300-talet f.kr. Han var grekiskt köpman och kom från Marseille. Att han kom från denna franska stad är inte så konstigt för när han levde var Marseille en grekisk koloni och hette Massalia. År 325 f.kr. gav han sig ut på en lång resa norrut. Han berättar att han hört om ett land där solen aldrig går ner på sommaren och där sjöarna blev stela av is under vintern. Han beskrivning av detta konstiga land kom tyvärr bort redan under antiken. Men han är citerad av andra författare som Plinus den yngre. Nu har jag haft turen att i en bok om Vesuvius utbrott år 79 e.kr skriven av just Plinus hitta Pyteas anteckningar om sitt besök i det fjärran Thule. Speciellt om intressant är han berättelse om Svionerna som bodde på halvön Scanza.

Pytheas berättar att Svionerna är ett konstigt folk. De har en kung som de gjort helt maktlös men ända har kvar som någon sorts prydnad. Varför har de ingen aning om. De är skickliga vapensmeder och säljer vapen om köparen lovar att inte använda dem. När de används blir de, enligt Pytheas, jätteförvånande. Då brukar de samlas på ett stort torg och skrika: ”Oj, tänkte inte på det”. 

Pytheas berättar också om svionernas konstiga matvanor. Deras favoriträtt består av malda kor som läggs mellan två brödskivor. Till det äter de rotfrukter som de kokar i olja. Denna ensidiga kost har gjort att många svioner är runda om magen. I svionernas land, berättar Pytehas, finns särskilda affärer där man kan köpa öl. Dock ej vin, något som Pytheas tycker är tråkigt. Men då ölet som säljs är direkt hälsovådligt så finns i Svionernas ölaffärer stora runstenar som varnar för intag av drycken. Men det hjälper inte för Svionerna dricker den ändå och blir fulla och besvärliga. Speciellt till Midsommar, då de också har för vana att para sig i fyllan och villan.

Deras religion är också lite konstig. På den heliga helgen far de till speciella tempel där de köper saker de ofta redan har. Det är någon sorts offer tror Pytheas. Om de till exempel har en bra jacka så köper de en till om det är en röd lapp på den. För svionerna älskar röda lappar. Det stora templet är byggt till den stora guden Ull och ligger i nuvarande Halland. Men det finns också mindre tempel här och där som styrs av en överstepräst som heter Ivar Flinthjärta. 

Över huvud taget beskriver Pytheas svionerna som som ett primitivt och gåtfullt folk. Men de hade respekt för kvinnor och lät ofta dem köra sina vagnar till marknaden. De hade också avskaffat primitiva straff som piskning av oliktänkande. Men Pytheas skriver inget om detta. Han tyckte väl att det var självklart att man inte gör sådant.

Peter

God morgon vänner!

Efter veckor av fint vårväder slog det stora bakslaget till. Just när man trodde vintern var över kom den tillbaks och ställde till det. I morse när jag vaknade och tittade ut föll snön som ett fint mjäll över en svart kavaj. Kalla vindar har dragit ner från Arktis och på Norska havet står lågtrycken på kö.  Det är klart att det knappast är det värsta bakslag man råkat ut för i  livet, men inte desto mindre rätt trist. De planer jag hade för helgen gick år skogen och nu vet jag inte vad jag skall hitta på riktigt. Men nu sjunger talgoxarna utanför mitt fönster fast det ser vintrigt ut. För de vet att våren kommer att segra till slut. Jordaxeln kommer luta sig allt närmare solen och då har ett lite lågtryck inte mycket att sätta emot. Så ge inte upp kamrater. Snart sitter ni mot en södervägg och njuter av värmen igen. 

Annars är ju mars en rätt lurig månad när allt står och väger. Ena dagen vinter nästa dag vår. Månaden mars  har ju fått sitt namn efter krigsguden Mars. Jag gillar inte krig och tycker därför att Mars är en jobbig gud. Han var förresten älskare till Venus. Förstår inte vad Venus såg hos den jävla bråkstaken. Men det verkar som en del kvinnor gillar aggressiva och obehagliga män. Våldsverkare brukar visst få massor av beundrarpost från kvinnor när det sitter i fängelse. Ju värre brott desto mer beundrarpost. Snälla killar som jag får ytterst sällan beundrarpost. Så Venus var väl en sådan tjej som gillade krigiska och aggressiva typer som Mars. Snygg, men dum tjej alltså.

Peter

God kväll kamrater!

Idag har det varit solförmörkelse. Här på Gotland var det massa moln, så man kunde inte se detta intressanta fenomen. Konstigt att månen är så lagom stor och befinner sig på exakt rätt avstånd då den befinner sig framför solskivan och då kan täcka den. Jag menar om den var mindre eller låg längre bort skulle den ju aldrig kunna täcka hela solskivan. Här var dock solen förmörkad av moln och det är ju inte alls lika spännande. Vad jag förstår är det rätt osannolikt att jag lever nästa gång det blir solförmörkelse. Så jag missade chansen att se mitt livs sista solförmörkelse i Sverige. Känns lite trist faktiskt. Fast det är klart det hade varit värre om det varit den sista gången man fått se solen gå upp.

Som ni säkert märkt gillar jag inte utropstecken. Det är ett skrikigt jävla skiljetecken som bör undvikas. Det finns en del människor som skriver versaler följda av ett utropstecken. Ni vet sådana där som skriver: ”Vi HEDERLIGA SKATTEBETALARE KRÄVER!!!!”. Sådana människor borde inte få tillgång till tangentbord över huvud taget. Jag använder nästan aldrig utropstecken. För det är gapigt och fult. Och semikolon begriper jag mig inte riktigt på. Jag har ta mig fan knappt skrivit ett semikolon i hela mitt liv. Komman tycker jag om, men semikolon, nej tack. Men August Strindberg gillade både semikolon och komman. Tänk bara på början av Röda Rummet: 

”Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor.”

Det är i och för sig fint skrivet men man får ju lust att säga: ”Men snälla August sätt punkt någon gång.” Men han bara mal på från ”Den lilla trädgården” till ”både djur och blommor”. Det är ju 105 ord i en mening. Nu vet jag att August i alla avseenden var en större skribent än jag är. Men jag har i alla fall vett att sätt punkt här och där. August använder i varje fall inte det föraktliga utropstecknet i onödan. Och det är ju bra. Han skulle säkert tyckt att det är ett oskick av mig att börja meningar med ”Och”. August hade säkert blivit skitsur och kallat mig fula saker. Han var ju sådan, den gode August. Men jag hade i ovanstående mening skrivit punkt och stor bokstav där det står semikolon. Det hade blivit mycket bättre, tycker jag. För jag gillar inte jättelånga meningar.  Som det så riktigt står i bibeln: ”Sannerligen sannerligen säger jag eder, edra ord skall vara ja och nej. Och inte massa utropstecken och semikolon.”

Peter

God kväll tidsresenärer

I kväll tänker jag på HlewagastiR. Vem fan är det tänker säkert ni. Jo, förstår ni. Han var den som som gjorde en av de guldhorn från 500-talet som hittades på Jylland under 1600 och 1700-talet. På ena av dessa fina horn stod det: ”Ek hlewagastiR holtijaR horna tawido.” Det betyder tydligen ungefär ”Jag  Hlewagastir från Holt gjorde hornet.” Bra jobbat Hlewagastir, säger jag. Tyvärr var det en skurkaktig guldsmed som snodde hornen på 1800-talet och smälte ner dem. Så de finns inte kvar längre. Men som tur var hade någon skrivit ner vad som stod på det ena hornet. Så därför vet vi att det var just Hlewagastir som gjorde detta horn. De flesta människor som levde på 500-talet är sedan länge bortglömda. Men Hlewagastir kommer man ihåg både för att han gjorde ett fint horn av guld, men också för han hade ett så spännande namn. Undra om han hade någon fru? Och vad hon i så fall hette. Antagligen något konstigt som Gludwrenir. Man hade nämligen rätt konstiga namn på Jylland på 500-talet. Trots detta var man alltså duktig på att göra guldhorn. Hlewagastir och Gludwrenir hade förresten två hundar som hette ErtwatorortirawertiR och Fia. Den sista hunden fick ett kort namn för det var så jävla jobbigt att ropa på den första. 

I Sverige hade man inte så komplicerade namn på 500-talet. Det finns en massa kungar som skulle ha levt då som man har namn på. Men det är visst påhitt av krönikörer som vill ge Sverige en längre och bättre historia än vad den verkligen var. Enligt denna påhittade historia hade hade i alla fall forntidens kungar rätt skojiga namn. De hette sådant som: Gylfe, Fjölner, Visbur, Domalde, Hugleik och Dyggve. Det är gott namn som kunde återupptäckas och användas. Tänk om några små killar kunde heta Gylfe och Fjölner. Och om de hade en kompis som hette Domalde. Det är alldeles för mycket William och Elias nu för tiden och för lite Gylfe och Fjölner.

Peter

God kväll tidsresenärer!

Jag såg i tidningen att man hittat Miguel de Cervantes grav. Som ni vet är han författare till romanen om Don Quijote som han skrev i slutet på 1500-talet. Den handlar ju om en spansk adelsman som läst för mycket om riddare och av detta blivit konstig i huvudet. Med sig har han en liten tjock kille som heter Sancho Panza, som verkar rätt korkad. Jag har läst denna bok för länge sedan men minns inte mycket av den. Det finns ju en berömd scen i boken där Don Quijote får för sig att några väderkvarnar är någon sorts jättar. Dem ger han sig på och försöker slå ihjäl. Som ni förstår hade Don Quijote inte alla getter på plats i huvudknoppen.

Själv har jag aldrig slagits något speciellt med väderkvarnar. Inte heller har jag gett mig på andra konstruktioner. Faktum är att jag aldrig slagits med människor eller andra levande varelser heller. Inte ens när jag var barn slogs jag. En del inre demoner har man ju fått kämpa mot under livet. Det har ju varit tufft, men också erfarenheter man lärt sig en hel del av. 

En som hade massa bekymmer med sina inre demoner var August Strindberg. Han kallade dem för  ”makterna”. Och han gick ta mig fan till överdrift, om jag förstått det hela rätt. Periodvis tror jag att han var heltokig, paranoid och försökte tillverka guld av kattskit. Det sista hittade jag på för att förklara hur jävla tokig han var. Strindberg försökte nog inte tillverka guld av kattskit. Men tokig var han i perioder, jävligt tokig. Det är i alla fall sant. Kanske för han i drack en hel del absint. Det sades att man kunde bli tokig av att dricka absint. Men jag har hört att det är en myt och att det nog snarare var för mycket alkohol som gjorde folk galna i Paris på 1800-talet. För när han var som tokigast bodde Strindberg i Paris. Där bodde ett helt gäng andra författare och konstnärer som också var lite konstiga i huvudet. Som Edvard Munch och Baudelaire. Geniala och tokiga på samma gång. Jag skall ta mig fan dricka ett glas absint eller två någon gång, för att se om jag blir genial och tokig. Då kan man säga ”inget ont som inte har något gott med sig”. Bergis kommer folk säga: ”nu är Peter knäppare än vanligt, men han är ta mig fan genial.” Och då kan jag säga: ”det är tack vare absinten.” Sedan kan jag uppsöka någon av Gotlands väderkvarnar och ge den på käften, så in i helvete så den aldrig reser sig igen. 

Peter

God kväll vänner!

Som ni vet bor jag på Gotland. Det har jag gjort i nio år nu. När jag först flyttade hit hade jag tänkt stanna ett år högst. Men jag är kvar och trivs rätt bra. Det finns mycket som är fint på Gotland. Idag  var jag på ett ställe som hette Alvena lindaräng. Det är ett av det fina med Gotland att det finns ängen. Än så länge var det bara blåsipporna som blommade. Det är inte så bara förresten för det är, som ni vet, en av mina absoluta favoritblommor. Men snart kommer det vitsippor, svalört och gullviva. Sedan kommer alla möjliga blommor som orkidéer och nävor. Hur fint som helst. Och fåglarna sjunger och är glada som lärkor. Lärkorna har förresten redan börja slå sin drill i skyn. Undrar varför man säger så förresten. Själv slår man ju sin drill bakom en buske. 

Jag undrar i fall man blir påverkad av att leva i ett land med fyra årstider. Jag menar att man borde ju på något sätt påverkas av upplevelsen av att världen fryser till och stannar upp för att på våren födas på nytt. Allt vaknar upp och fortplantar sig. Själv har jag ju just överlevt min sextionde vinter. Och i perioder kände jag mig gammal och grå. Som lite dammig och möglig på något sätt. Men våren är ju inte helt lätt den heller. Kan ju kännas lite kravfylld . Man bör ju helst inte missa något av den stora föreställningen. När jag bodde i Stockholm och var en flitig arbetare, kunde jag plötsligt upptäcka att  det var maj och att jag inte sett en enda blåsippa. Det kändes sorgligt. Även många andra vårtecken hade gått min näsa förbi. Men här på Gotland hänger jag med fast jag bor mitt i Visby. Jag har förresten beställt en dyr kikare som jag nog kommer få i morgon. Så här skall minsann fågelskådas i vår. Vad gäller fortplantning har jag gjort mitt. Även om det är vår. Med min nya kikare avser jag cykla till ett gotländskt änge och där inta en smörgås med korv och en med brieost samt dricka en öl eller två. Sedan skall jag lägga mig på rygg och se hur molnen glider förbi. 

Ni som följer mej på Facebook har kanske sett nedanstående bilder från dagens utflykt. 

Peter

God kväll i galaxen!

Idag var jag ute på vårens första långcykling. Som vanligt tog jag i rejält och antagligen för mycket. Så i morgon väntar nog en del träningsvärk. Kanske ganska mycket träningsvärk i värsta fall. Men det var så fint att cykla att det var svårt att sluta. Lärkorna har redan kommit och det är riktig vår fast det bara är den 14 mars. Men än har jag inte sett någon strandskata. Det är förståndiga fåglar som väntar till det är säkert att det har blivit vår på riktigt. Men lärkor och tofsvipor är mer oförståndiga och brukar få stå i snöstorm med näbbarna mot vinden, för de inte ha vett att vänta med att komma hit till vintern är helt över. 

Jag kom att tänka på hur många sorters fall det finns. Det finns:

Anfall

Infall

Utfall

Överfall

Framfall

Sjukdomsfall

Kriminalfall

Stjärnfall

Manfall

Vattenfall
Blodtrycksfall

Sönderfall

Dödsfall

Helt enkelt en jävla massa fall. Sådant där helt onödigt kommer jag att tänka på när jag cyklar. Det är ytterst sällan jag tänker en vettig tanke när jag cyklar. Jag menar jag kunde använda hjärnan till något viktigt. Men det gör jag ytterst sällan. Men å andra sidan tänker jag ytterst sällan på något tråkigt eller ledsamt när jag cyklar. Cykeln är en jävligt bra uppfinning. En av de bästa sedan uppfinningen av hjulet. En annan bra uppfinning är boken. En massa papper som sitter ihop på ett fiffigt vis som man kan läsa i och lätt bläddra i om man vill det. Har man missat något kan man bläddra bakåt och kolla hur det var. Vill man läsa ett speciellt kapitel längre fram bläddrar man dit och läser. Att läsa på en skärm är inte alls lika bra, tycker jag. Så när jag vill läsa en artikel som jag hittat på nätet, brukar jag skriva ut den och läsa. Mitt förslag är att ni gör likadant med mina texter. Skriv ut dem om läs de när ni går och lägger er vet ja. 

Att jag gillar att cykla tror jag beror på att jag då är så i nuet för det mesta. Jag tänker inte så mycket på vare sig det som varit eller som komma skall. Ofta tänker jag mest på att det börjar göra ont i ändan och det är visserligen lite besvärligt, men förhindrar tankar på annat. Min kamrat katten lever också i nuet tror jag. På morgonen kommer han och lägger sig på min mage och spinner. Då tror jag han tänker: ”Nu ligger jag på gubbens mage och spinner”. Sedan tror jag han tänker: ”Nu petar jag på gubbens näsa med tassen så han går upp och fixar frukost”. Inte tror jag han oroar sig för  människornas ondska och grymhet. Han slipper sådant utan att behöva cykla tre mil och tänka på alla sorters fall som finns. Nu kom jag att tänka på ett till: "psykfall".

Peter

God morgon vänner!

Ni som brukar läsa mina inlägg kanske undrar varför jag varit tyst några dagar. Kanske ni till och med tycker det är lite lugnt och skönt att slippa läsa varje dag. Ni har kanske andra viktiga saker att  ta itu med. Ni kanske tänker: ”fan att han måste skriva varje dag nästan. Kan han inte vänta till han har något viktigt att skriva om.” Så kanske ni tänker. Skulle inte förvåna mig.

Orsaken till att jag inte har skrivit beror på att jag, som ni vet, började på ett nytt jobb igår. Sådant gör en lite nervös och osäker. I alla fall gör det mig lite nervös och osäker. Om några veckor är väl även detta rutin och vardag. Det brukar bli så. Men nu har mina tankar varit upptagna med det nya och jag har haft svårt att tänka på något annat. För jag är ju lite nybörjare och det gör mig osäker. Dessutom måste jag lära mig en del nya saker och jag tycker jag blivit så dålig på att lära mig nya saker. Men förhoppningsvis kompenserar jag detta med erfarenhet. 

Men jag hoppas jag kommit rätt. Annars har jag ju en viss tendens att gå lite vilse. Men det gäller mest när jag går i skogen. Då kan jag plötsligt stå någonstans och komma på att jag inte vet var jag står. Det är ofta de lömska svamparna som lurat iväg mig på sådana äventyr. Man går där och letar som i trance och luras allt längre in i storskogen. Så står man plötsligt vid en liten sjö som man inte visste fanns och då vaknar man upp och tänker: ”nu är det bäst man skyndar hem innan det blir mörkt.” Så börjar man gå åt det håll man tror är det rätta. Och man går och man går medan skymningen närmar sig. Till man kommer till en liten sjö, som kan vara den man började gå ifrån. Eller som är en annan liten sjö som är väldigt lik den sjö man började vid. Så börjar man om och man kollar på myrstackar för de skall alltid vara störst år söder. Men det är fel för man hittar myrstackar som är störst åt alla möjliga håll. ”Jävla myror” tänker man. Men så hittar man en skogsväg som man inte vågar lämna för man vet att den till slut måste leda fram till en större väg. Har man tur går man åt rätt håll från början. Annars går man flera kilometer åt fel håll där man kommer till en vändplan i skogen där vägen tar slut. Då är det bara att vända och gå åt andra 

hållet.  Till slut kommer man i alla fall hem och då är man helt slut. Men jag är ändå ofta lite nöjd på något sätt. Själv är jag aldrig rädd när jag går vilse i skogen. Det är visserligen lite jobbigt, men det löser sig till slut. Så är livet en stor jävla skog med myror utan en aning vädersträcken. Man går och man går och vet oftast inte vart man är på väg. Men till skillnad från i skogen har man ingen längtan till slutmålet. Fast ibland stannar man plötsligt upp och känner sig förvirrad. I alla fall jag.

Peter

God kväll vänner!

Idag var det vår på Gotland. Dessutom åkte massa människor Vasaloppet. Men det var ävenledes den internationella kvinnodagen. Allt på en gång. Det kanske finns ett samband mellan dessa händelser som vi idag inte kan förstå. Men en dag kommer detta samband, hur gåtfullt det än tycks vara stå klart för oss. Som det står i bibeln: ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.” Vad det finns för samband mellan internationella kvinnodagen och Vasaloppet kommer kanske en dag uppenbaras för oss och då kommer vi förstå och säga: ”Det var som fan. Nu begriper jag hur allt hänger ihop.” Men än är vår kunskap styckeverk. I alla fall min. För jag begriper oftast ingenting och tycker livet är en stor gåta. 

Den berömde regissören Ingmar Bergman  gjorde en gång en film som hette just ”Såsom i en spegel”. Men honom bör man nog inte fira på internationella kvinnodagen. För jag såg en gång en dokumentär om hans hushållerska som hade städat och handlat åt honom i flera år. Mot henne hade han varit riktigt oförskämd, så jag blev förbannad fast karln hade varit död i flera år. Annars hade han visst ihop det med en massa kvinnor under sin karriär och fick barn med flera av dem. Jag tycker det verkar som han var en rätt självupptagen och jobbig gubbe. Men kvinnorna föll som käglor för hans charm, fast jag hade svårt att se den. Men så är jag ju inte kvinna heller. Men visst var han en duktig regissör. Och som sagt min kunskap är ett styckeverk. 

Förresten fortsätter ovanstående bibelord på följande sätt:  ”Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.” Och det är ju bra. Fast det borde också stått att man skall vara snäll mot dem som städar ens hus, även om de har betalt för det.

Peter

God kväll!

Här sitter jag och funderar. Jag hör på Melodifestivalen fast jag sitter i ett annat rum och det gör att det blir lite konstigt. Nyss sjöng någon om guld och gröna skogar på skånska. Annars bildar detta program liksom bara en ljudtapet i bakgrunden. Idag är det tydligen ”andra chansen”. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men tror att de som förlorade första chansen får en chans till. Man får bara två chanser tydligen. Det tycker jag är lite lite. Man borde åtminstone få en elva till femton chanser. Fast då skulle det ju ta en himla lång tid att genomföra alla program.  Men jag har behövt många chanser i livet för att komma igen. Man har ju liksom drattat på ändan några gånger på livets halkbana. Men då har det ju nästan alltid dykt upp en ny chans som tur är. 

Fast när man frågar chans på någon får man ju oftast bara en chans. Fast jag vågade aldrig fråga chans på någon, på den tid då det var mer aktuellt. Jag förstod aldrig varför man skulle göra det. Man riskerade att få ett ”nej” och det var ju ledsamt. Och man hade som sagt bara en chans på den tiden. Eller om man mot förmodan skulle få ”ja” på sin 

fråga-chans fråga visste man ju inte vad man skulle göra med det svaret. Kanske i värsta fall pussas och det visste man ju inte hur man bar sig åt för att göra. Klart ”risky business” för elvaåriga killar med andra ord. Lika bra att låta bli och bygga tågbana istället. Märklin.

Peter

God morgon kamrater!

I morgon är det den internationella kvinnodagen. Det tycker jag är en viktig dag för som ni vet är jag mycket för jämställdhet mellan män och kvinnor. När jag var barn var det väldigt ojämlikt och män och kvinnor hade helt olika lön för samma arbete och när man fick barn stannade de flesta kvinnor hemma och blev hemmafruar. Då hade de ju ingen lön och var helt beroende av att en man försörjde dem. Och i de flesta hem var det kvinnan som bäddade sängar, städade, tog hand om barn och lagade mat. Hon jobbade liksom som piga åt sin man. Så bara under min livstid har det mycket stora förändringar till det bättre. Men än finns det saker som borde åtgärdas. Som till exempel att kvinnodominerade yrken fortfarande är sämre betalda än mansdominerade. 

En annan sak som jag tycker borde göras någonting åt är att nästan alla storföretag styrs av män. Ofta dessutom av män som jag är misstänksam emot och tycker är obehagliga i sin löjliga överlägsenhet. Som tycker att de är något och skall ha jättelöner för sitt arbete. Som är med i Rotary och åker på jaktresor och golfresor där de träffar andra som tillhör samma klientel. Jag tycker man skulle sparka hela gänget av mallgrodor och ge deras jobb till kvinnor i ledande position. Till exempel till chefsjuksköterskor. Skulle säkert bli bättre och man skulle säkert få ett bättre näringsliv och mera lönsamt.

En annan sak som jag funderar på när det gäller jämställdhet är sexuella trakasserier. Jag menar om man nu tänder till på en kvinna och vill komma nära henne, så verkar ju det jävligt dumt att göra något som hon uppfattar som obehagligt, äckligt och kränkande. Som förförarknep verkar det ju helt jävla värdelöst. Om man gör något så dumt måste man ju vara helt urblåst. Man vill en sak gissar jag, men sabbar alla chanser till att det skall bli som man vill. Är man så dum i skallen måste man ha hjärna som en fiskmås.

Själv har jag faktiskt aldrig blivit utsatt för sexuella trakasserier. Inte ens nu när min sextioåriga kropp har blivit så överviktigt formfulländad. Jag förstår att många damer har svårt att hålla fingrarna i styr. Men hittills har de lyckas behärska sig. Detta trots att jag klär mig lite utmanande i blå jeans och rutig skjorta nästan varje dag.

Peter

God morgon kamrater!

Jag sitter här och funderar. Idag är den sista dagen jag jobbar som skolpsykolog. På måndag börjar jag jobba på barnhabiliteringen. Det känns lite nervöst. Gamla skådisar brukar ju säga att rampfebern ökar när man blir äldre, fast man tycker den skulle minska. Så verkar det vara med psykologjobb också. Dessutom är det här sannolikt min sista insats i arbetslivet före pension.

 En annan sak som jag lagt märke till är att jag blivit allt blödigare. Det har väl med det minskande testosteronet att göra. Jag kan ju för fan inte läsa Madicken utan att bli gråtmild längre. Hå,hå jaja som gamla människor brukade säga när jag var ung. 

Nu hinner de inte säga ”hå,hå jaja” så ofta för de måste planera sina semesterresor och fritidssysselsättningar. Speciellt äldre damer verkar fara runt som skottspolar. De åker på teaterresor till Stockholm och kulturresor till Toscana, så länge de är friska och pigga. Deras gubbar tvingas med i början på dessa äventyr. Men efter ett tag orkar de inte och stannar hemma för att vattna blommor och ta hand om katten. Och när gubbarna dör sörjer de pigga damerna en liten stund, innan de far runt värre än vanligt. Glada och befriade på något sätt. Jag har minsann en gång åkt på en semesterresa med pensionärer till Italien. Då var jag väl inte en 50 men hade ta mig fan all möda i världen att hinna med mellan Pompeji och vinglasen. Men tanterna i blommiga sommarklänningar var hur pigga som helst. De fåtaliga gubbar som var med satt gråa kvar på hotellet för att de slitit ut sig på den senaste utflykten. 

Igår var jag hos tandläkaren och fixade en lagning som lossnat. Jag fick komma till en tandläkare som fått återbud och inte till min vanliga. Min vanliga tandläkare är trevlig och ser trevlig ut men han är inte direkt vacker. Men om det inte lät sexistiskt och gubbsjukt skulle jag säga att den här tandläkaren var jävligt snygg. Dessutom gjorde hon ett utmärkt jobb. Löste hela uppgiften snabbt och smärtfritt. Jag misstänker att hennes mamma och pappa kommer från Polen. Hon hade ett namn som talade i den riktningen. Dessutom en liten lätt brytning. Men jag kan ha fel. Hon kanske kom från Övre Soppero eller Älvdalen och den lätta brytningen kom därifrån. Vad vet jag? Men om hennes mor och far kommer från Polen har de all anledning att vara stolta över sin dotter. Även om de kom från Övre Soppero kunde de känna samma stolthet.

Annars tycker jag det verkar rätt jobbigt att vara tandläkare. Själv skulle jag tycka att det vore rätt jobbigt att rota runt i käften på främmande människor. Att kyssa någon man älskar och fara runt lite med tungan är ju helt ok. Men i övrigt vill jag helst inte ha med andras munnar att göra. Men jag är glad att andra inte har denna negativa inställning till oral närhet. Jag tycker det skulle finnas en speciell dag för tandläkare där dessa dentala hjältar firas och får medaljer. För det förtjänar dom. 

Ikväll blir det pasta Bolognese och rödvin. 

Peter

God kväll vänner!

Idag har det egentligen varit en bra dag. Men för en stund sedan lossnade en tandlagning som jag har på ena framtanden. Det är ju inget större problem för det är en liten lagning. Men det blir liksom vasst och otäckt och jag kan inte låta bli att peta där med tungan. Det är besvärligt, men jag har en försäkring som gör att jag får laga tänderna utan att betala något mer än för denna försäkring. Den är rätt dyr så jag bör laga något då och då för att få valuta för pengarna. Jag gillar min tänder och är faktiskt rätt rädd om dem. Hellre bra gaddar än en fin bil om man säger så. Kommer ni ihåg den engelska skådespelaren Terry Thomas. Han hade ett trevligt mellanrum mellan sina framtänder och i kväll är jag lite lik honom. 

Igår såg jag två tranor som stod på ett fält. Så våren är på väg. Idag är det faktiskt också riktigt vårlikt här på Gotland. Tranor är fina fåglar. Det verkar som det går bra för tranorna. Jag tycker det verkar som det finns fler tranor nu än när jag var yngre. Och nästan varje år så slås nya tranrekord vid Hornborgasjön. Att tranorna började samlas där beror, vad jag förstår, på att det låg ett brännvinsbränneri där förr. Inte för att tranor är speciellt förtjusta i brännvin, utan för att man odlade potatis som användes för att göra mäsk. Men när man tog upp potatisen blev alltid en del potatisar kvar och de var dem som lockade tranorna att stanna. Själv tycker jag också att potatis är gott. Till exempel är potatisgratäng gott. Speciellt om den görs med riktig grädde och med lite vitlök. Och så görs den hos mig. Dillstuvad potatis till gravad lax är också gott. Men till skillnad från tranorna kan jag tycka att lite brännvin kan sitta fint till fisken. Då gärna Gammal Norrlands Akvavit eller OP Anderson. Numera är bränneriet vid Hornborgasjön nerlagt. Men för att tranorna skall stanna där på vägen till sina myrar i skogen lägger man ut säd och potatis till dem. Förresten heter tranan på latin ”grus grus”.

 I Japan är tranan helig men det är en annan trana som heter ”grus japonensis”. Vad jag har hört är den på väg att bli utrotad. Har ni förresten hört talas om Sadako Sasaki. Hon kom från Hiroshima och var född 1943. När hon var två år så exploderade atombomben över Hiroshima och även om Sadako utsattes för strålning så överlevde hon till en början. Men när hon var 11 år så insjuknade hon i leukumi till följd av den strålning hon utsatts för. Under sin sjukdomstid började hon vika tranor av papper och innan hon dog hade hon vikt över tusen stycken. Det är därför papperstranan har blivit en fredssymbol.

Peter

God morgon filosofer!

Jag läste just en artikel i Dagens Nyheter av någon som heter Bo Rothstein. När jag försökte kolla hans titel så gick det inte för jag fick inte läsa fler artiklar gratis stod det. Så denna var det sista jag han läsa gratis den här månaden. Och det var tur för det var en bra artikel. Den handlade om huruvida en hög grad av religiositet gör att samhället blir bättre och mer moraliskt. Man tittade på om sådana samhällen var mindre korrupta och huruvida människorna i sådana samhällen litar mer på varandra än i mer sekulära samhällen. Det visade sig, som förväntat, vara precis tvärtom. Ju mer religion, ju mer korruption. Och ju mer misstänksam var man mot sina medmänniskor. Det gällde oavsett om det religiösa landet var fattigt eller rikt. När man undersökte förhållandena i USA där det finns mycket religion visade det sig att moralen var sämst i religiösa familjer och betydligt bättre än i icke-religiösa.

Nu kan man fråga sig varför det är på det sättet. En förklaring kan ju vara att folk i religiösa samhällen är medvetna om sin egen dubbelmoral. De lär sig att man skall leva på ett sätt men förmår inte göra det och hela samhället påverkas av denna motsättning mellan ideal och verklighet. Alla vet att ingen lever som man lär och därför finns det lite anledning att göra det själv. Medan den sekulära människan får brottas med sitt eget samvete och i sådana samhällen blir moralen bättre. 

Jag tänker på Sokrates som knallade runt i Athen på 400-talet f.kr. Han brukade säga att vi inom oss har en röst som talar om för oss att vi håller på att handla fel. Han kallade den där inre rösten för  ”daimonion”.  Det låter på mig som någon sorts samvete. Som ni vet, blev Sokrates avrättad för att han ”förlett ungdomen och försakat gudarna”. Vad jag förstår hade han bara undervisat alla, även ungdomar i konsten att tänka själv och sagt att religionen var ett jävla mumbo-jumbo som bör bekämpas.

Det finns ju förstås även politiska ideologier med någon sorts religiösa inslag. Förra århundradet dyrkades ju Hitler, Stalin och Mao som om de var någon sorts övermänniskor. De var nog inte så religiösa för de tyckte nog att de var någon sorts gudar själva. Men det otäcka är att massor med människor verkade hålla med om detta och tillbad dessa diktatorer som om de hade rätt. Men det är klart att om man inte gjorde det kunde man ligga jävligt pyrt till. 

Tänk vad bra det vore om alla religioner försvann och folk istället ägnade sig åt att studera FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och såg till att dessa följdes. Ni vet den där texten som börjar:

” Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Peter