God morgon  människor!

Så har då poeten och kollegan Tomas Tranströmer lagt ner pennan och stängt locket på pianot för sista gången. Det känns mest lite vemodigt. Mer vemodigt än sorgligt på något sätt. Ni som följt mig på Fejan och på den här bloggen vet att jag ibland satt in dikter av Tomas Tranströmer i mina inlägg. Det är ju bara några veckor sedan ni fick ta del av dikten i vilket det står: 

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Det tycker jag är trösterika ord på något sätt. Jag tror de flesta av oss kämpar med vår otillräcklighet i perioder. I alla fall gör jag det. Som om jag går runt och spelar duktig men när någon säger att jag är det, känner jag som jag luras. Det är konstigt att det aldrig riktigt går över. Men när man känner så är ovanstående diktrader en tröst. 

Nu skall jag gå ut på en promenad i solens sken. Först längs med havet och sedan genom skogen.

Peter