God morgon vänner!

Ni som brukar läsa mina inlägg kanske undrar varför jag varit tyst några dagar. Kanske ni till och med tycker det är lite lugnt och skönt att slippa läsa varje dag. Ni har kanske andra viktiga saker att  ta itu med. Ni kanske tänker: ”fan att han måste skriva varje dag nästan. Kan han inte vänta till han har något viktigt att skriva om.” Så kanske ni tänker. Skulle inte förvåna mig.

Orsaken till att jag inte har skrivit beror på att jag, som ni vet, började på ett nytt jobb igår. Sådant gör en lite nervös och osäker. I alla fall gör det mig lite nervös och osäker. Om några veckor är väl även detta rutin och vardag. Det brukar bli så. Men nu har mina tankar varit upptagna med det nya och jag har haft svårt att tänka på något annat. För jag är ju lite nybörjare och det gör mig osäker. Dessutom måste jag lära mig en del nya saker och jag tycker jag blivit så dålig på att lära mig nya saker. Men förhoppningsvis kompenserar jag detta med erfarenhet. 

Men jag hoppas jag kommit rätt. Annars har jag ju en viss tendens att gå lite vilse. Men det gäller mest när jag går i skogen. Då kan jag plötsligt stå någonstans och komma på att jag inte vet var jag står. Det är ofta de lömska svamparna som lurat iväg mig på sådana äventyr. Man går där och letar som i trance och luras allt längre in i storskogen. Så står man plötsligt vid en liten sjö som man inte visste fanns och då vaknar man upp och tänker: ”nu är det bäst man skyndar hem innan det blir mörkt.” Så börjar man gå åt det håll man tror är det rätta. Och man går och man går medan skymningen närmar sig. Till man kommer till en liten sjö, som kan vara den man började gå ifrån. Eller som är en annan liten sjö som är väldigt lik den sjö man började vid. Så börjar man om och man kollar på myrstackar för de skall alltid vara störst år söder. Men det är fel för man hittar myrstackar som är störst åt alla möjliga håll. ”Jävla myror” tänker man. Men så hittar man en skogsväg som man inte vågar lämna för man vet att den till slut måste leda fram till en större väg. Har man tur går man åt rätt håll från början. Annars går man flera kilometer åt fel håll där man kommer till en vändplan i skogen där vägen tar slut. Då är det bara att vända och gå åt andra 

hållet.  Till slut kommer man i alla fall hem och då är man helt slut. Men jag är ändå ofta lite nöjd på något sätt. Själv är jag aldrig rädd när jag går vilse i skogen. Det är visserligen lite jobbigt, men det löser sig till slut. Så är livet en stor jävla skog med myror utan en aning vädersträcken. Man går och man går och vet oftast inte vart man är på väg. Men till skillnad från i skogen har man ingen längtan till slutmålet. Fast ibland stannar man plötsligt upp och känner sig förvirrad. I alla fall jag.

Peter