God kväll tidsresenärer

I kväll tänker jag på HlewagastiR. Vem fan är det tänker säkert ni. Jo, förstår ni. Han var den som som gjorde en av de guldhorn från 500-talet som hittades på Jylland under 1600 och 1700-talet. På ena av dessa fina horn stod det: ”Ek hlewagastiR holtijaR horna tawido.” Det betyder tydligen ungefär ”Jag  Hlewagastir från Holt gjorde hornet.” Bra jobbat Hlewagastir, säger jag. Tyvärr var det en skurkaktig guldsmed som snodde hornen på 1800-talet och smälte ner dem. Så de finns inte kvar längre. Men som tur var hade någon skrivit ner vad som stod på det ena hornet. Så därför vet vi att det var just Hlewagastir som gjorde detta horn. De flesta människor som levde på 500-talet är sedan länge bortglömda. Men Hlewagastir kommer man ihåg både för att han gjorde ett fint horn av guld, men också för han hade ett så spännande namn. Undra om han hade någon fru? Och vad hon i så fall hette. Antagligen något konstigt som Gludwrenir. Man hade nämligen rätt konstiga namn på Jylland på 500-talet. Trots detta var man alltså duktig på att göra guldhorn. Hlewagastir och Gludwrenir hade förresten två hundar som hette ErtwatorortirawertiR och Fia. Den sista hunden fick ett kort namn för det var så jävla jobbigt att ropa på den första. 

I Sverige hade man inte så komplicerade namn på 500-talet. Det finns en massa kungar som skulle ha levt då som man har namn på. Men det är visst påhitt av krönikörer som vill ge Sverige en längre och bättre historia än vad den verkligen var. Enligt denna påhittade historia hade hade i alla fall forntidens kungar rätt skojiga namn. De hette sådant som: Gylfe, Fjölner, Visbur, Domalde, Hugleik och Dyggve. Det är gott namn som kunde återupptäckas och användas. Tänk om några små killar kunde heta Gylfe och Fjölner. Och om de hade en kompis som hette Domalde. Det är alldeles för mycket William och Elias nu för tiden och för lite Gylfe och Fjölner.

Peter