God kväll!

Här sitter jag och funderar. Jag hör på Melodifestivalen fast jag sitter i ett annat rum och det gör att det blir lite konstigt. Nyss sjöng någon om guld och gröna skogar på skånska. Annars bildar detta program liksom bara en ljudtapet i bakgrunden. Idag är det tydligen ”andra chansen”. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men tror att de som förlorade första chansen får en chans till. Man får bara två chanser tydligen. Det tycker jag är lite lite. Man borde åtminstone få en elva till femton chanser. Fast då skulle det ju ta en himla lång tid att genomföra alla program.  Men jag har behövt många chanser i livet för att komma igen. Man har ju liksom drattat på ändan några gånger på livets halkbana. Men då har det ju nästan alltid dykt upp en ny chans som tur är. 

Fast när man frågar chans på någon får man ju oftast bara en chans. Fast jag vågade aldrig fråga chans på någon, på den tid då det var mer aktuellt. Jag förstod aldrig varför man skulle göra det. Man riskerade att få ett ”nej” och det var ju ledsamt. Och man hade som sagt bara en chans på den tiden. Eller om man mot förmodan skulle få ”ja” på sin 

fråga-chans fråga visste man ju inte vad man skulle göra med det svaret. Kanske i värsta fall pussas och det visste man ju inte hur man bar sig åt för att göra. Klart ”risky business” för elvaåriga killar med andra ord. Lika bra att låta bli och bygga tågbana istället. Märklin.

Peter