God morgon fågelskådare!

Utanför mitt fönster hoppar två skator runt i grannens valnötsträd. Skator är alltid två. Får man syn på en skata så vet man alltid att den har en partner i närheten. Ibland slår sig ett helt gäng skator sig ihop i ett träd så det blir alldeles fullt med skator i det trädet. Jag vet inte varför de gör på det sättet. Men kanske är det bara för de vill umgås och ha trevligt ihop. Sedan flyger de iväg två och två igen. För skator är trogna fåglar som håller ihop hela livet. Nu är det den tiden när skatorna flyger med långa pinnar i näbben som de skall ha till sina stora risbon. Skator gillar ju att bo i närheten av oss. Och jag gillar att bo i närheten av dem. Två gånger i livet har jag bott med skatbon utanför mitt fönster och bägge gångerna har bona blåst ner när det stormat. Det har känts sorgligt och ledsamt. Jag för tydligen med mig otur för skator. Det är tråkigt för förr i världen ansågs skatan vara en lyckofågel som man inte fick skada eller ofreda. Det fanns en ramsa som var så här:

”Den som rör mitt bo

Han skall missta sin ko

Den som rör mina ungar

Han skall mista sin tunga”

Så skatbon aktade man sig för att skada. 

Ibland har jag hört att man kallar kvinnor för ”skator” och det är konstigt nog ingen komplimang precis. För skator är ju väldigt vackra om man ger sig tid att studera dem. De är så vardagliga att man ibland glömmer bort hur vackra de är. Dessutom har de ju en vacker stjärt och det finns det ju många damer som har också. Så jag tycker att det borde vara en komplimang att bli kallad ”skata”. Men det är det inte.

Peter