God morgon djurvänner!

Som jag skrev om igår så har kamrat katten vägrat äta sin mat i flera dagar. Idag var likadant jag öppnade en påse med käk av en sort som han accepterat tidigare som fullt ätbar. Men han bara tittade på den och sedan på mig med anklagande ögon. ”Tror du att jag tänker äta det där”, sa han och gick iväg och såg sur ut. Själv var jag tvungen att gå och betala för bilparkering och handla lite frukost. När jag står i kassan med fil och småfranskor och frukostkäk så frågar damen i kassan om jag köpt köttfärs till frukosten också. För jag hade faktiskt köpt lite köttfärs. Så jag fick berätta om kattens matvägran och att köttfärsen var till honom. Hon tittade på mig som man tittar på en dålig förälder som skämmer bort sitt barn. Hon menade att mitt sätt att hantera matsituationen kommer göra katten bortskämd och odräglig. Men det är han redan, så det behöver man inte oroa sig för. Han lindar mig runt sitt finger. Jag säger till på skarpen: ”Det blir inget annat käk. Så nu är du så god och äter ditt Kit e Kat-käk, som jag köpt för dyra pengar. Det har jag säkert sagt en vecka nu. Men han bryr sig inte. Det är viljornas kamp som pågår och idag är jag alltså besegrad. Nu har han fått köttfärs och ligger på sängen och ser nöjd ut. Den bortskämda hårbollen. Som jag tycker så mycket om.

Idag var det någon på Facebook som ville ha förslag till namn till sina två kattungar. Då kom jag att tänka på följande dikt av T. S. Elliot:

The Naming Of Cats 

The Naming of Cats is a difficult matter,

It isn’t just one of your holiday games;

You may think at first I’m as mad as a hatter

When I tell you, a cat must have THREE DIFFERENT NAMES.

First of all, there’s the name that the family use daily,

Such as Peter, Augustus, Alonzo or James,

Such as Victor or Jonathan, George or Bill Bailey–

All of them sensible everyday names.

There are fancier names if you think they sound sweeter,

Some for the gentlemen, some for the dames:

Such as Plato, Admetus, Electra, Demeter–

But all of them sensible everyday names.

But I tell you, a cat needs a name that’s particular,

A name that’s peculiar, and more dignified,

Else how can he keep up his tail perpendicular,

Or spread out his whiskers, or cherish his pride?

Of names of this kind, I can give you a quorum,

Such as Munkustrap, Quaxo, or Coricopat,

Such as Bombalurina, or else Jellylorum-

Names that never belong to more than one cat.

But above and beyond there’s still one name left over,

And that is the name that you never will guess;

The name that no human research can discover–

But THE CAT HIMSELF KNOWS, and will never confess.

When you notice a cat in profound meditation,

The reason, I tell you, is always the same:

His mind is engaged in a rapt contemplation

Of the thought, of the thought, of the thought of his name:

His ineffable effable

Effanineffable

Deep and inscrutable singular Name.

Peter

Hej primater!

Kamrat katten har börjat äta dåligt. Jag öppnar en påse med käk varje och han har alltid torrfoder att äta. Men nu ligger maten ofta kvar så jag får slänga den dagen därpå. Men han går inte ner i vikt utan ser tvärtom lite rundare ut än vanligt. Sådant gör en misstänksam. Han är visserligen inte ute så mycket nu för tiden men jag misstänker att han har något ställe där han får mat. Man skulle vilja sätta på honom en kamera så man fick se vad han har för sig när man inte ser. Tänk om han har hittat någon hemlig gång som går in i affären som vi bor granne med. Kanske smyger han dit när affären har stängt och glufsar i sig köttfärs och oxfilé. Skulle inte förvåna mig. För kamrat katten är en lurig en. 

I veckan var jag sur på en grej och sa ifrån. Jag brukar inte göra det så ofta för jag tycker illa om konflikter och är rädd att någon skall bli arg på mig. Att jag skall bli illa omtyckt. Jag vill helst att folk skall tycka om mig. Därför blir jag bekymrad när någon inte gör det. Nu har jag nog gjort några sura och det känns svårt och deppigt. Jag hör redan alla klokheter som ni vill trösta mig med. Men skit i det. Jag har i 60 år varit en person som vill vara omtyckt och uppskattad av allt och alla. Och jag vet redan att det är omöjligt och dumt. Så knäpp är jag.

Nåväl, livet går vidare över stock och sten. Ute håller det på att bli riktig vår här på Gotland. Det ser  jag fram emot. För när det blir lite varmare skall jag ut och cykla. Jag ämnar också medtaga mackor med stekt ägg och choklad i termos. Annars dricker jag ytterst sällan choklad. Men på cykelturer är det det som gäller. 

Här på Gotland finns det ju rätt många ängen. För er som inte vet kan jag berätta att det är lövängar som en gång användes som slåtterängar och där träden hamlades för att bli foder. Numera hålls dessa fina naturmiljöer öppna av ideella krafter. På våren och försommaren  är det utmärkta platser att cykla till och dricka choklad i. Sedan kan man rulla ut ett liggunderlag och ligga där och lyssna på fågelsången och titta på molnen. Psalmen ”Den blomstertid nu kommer” skrevs ju här på Gotland av Israel Kolmodin någon gång på 1600-talet. Han låg väl också någonstans och tittade på molnen när han kom på denna fina psalm. Den börjar ju: ”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor”. Jag hoppas det blir så för just nu har jag liksom tappat lusten lite. 

Peter 

Hej kamrater!

Ibland vill jag gå i pension. Det känns fel då jag ju har rätt många år kvar till det kan bli aktuellt. Dessutom skall jag ju snart börja på ett nytt jobb. Och det kändes rätt bra. Men så snavar jag till på ett krokben i tillvaron. Och då vill jag gå i pension. Så börjar man tänka på meningen med alltihop. Man har ju kämpat på och gjort sitt bästa. Men plötligt känns det rätt tomt. 

Då kan jag börja längta efter en liten stuga med vedspis. Och utanför en brunn med rent källvatten. Samt ett utedass med en mindre kamin som man kan tända innan man äter frukost så det är lagom varmt när man planerar gå dit. Det skulle ju också vara fint med en liten bastu. Helst placerad vid en liten klar sjö. Ibland passerar en älg förbi min stuga. Då får man väl gå ut, vinka lite och säga: ”hej”. Men i övrigt kommer det vara rätt lugnt och kravlöst. Om någon frågar: ”vad jobbar du med” så kan man säga: ”Jag brukar vinka åt en älg ibland. Vidare hugger jag stundom ved för att värma mitt hus, mitt dass samt min bastu”. 

Fast jag kommer nog bli väldigt fattig och få leva på potatis, kålrötter och vitkål. Pensionen kommer ju inte och räcka till så mycket mer. Undra om man kommer ha råd med kaffe? Men den kommer säkert räcka till kålrötter. Har man tur finns det morötter till extrapris någon gång. Då kan man dryga ut kålrötterna med en morot, för att få lite omväxling. Till jul kan man kanske kosta på sig ett paket blodpudding att festa loss på. Lingon får man ju plocka själv. Man får väl dryga ut dem med riven vitkål som de gjorde i skolmaten när jag var barn. 

Och älgen kommer gå förbi och då har man väl blivit lite tokig av sin ensamhet och ensidiga diet och börjat hallucinera. Så man tycker att älgen ser glad ut och säger: ”Hej på dig Peter. För att vara människa  är du rätt schyst. Har du en morot förresten?” Och då blir man ju lite glad över att någon berömmer en och säger att man är schyst. Även om det är en älg. Vilket är lite konstigt.

Peter

Hej ornitologer!

Idag åkte jag förbi ett gäng sångsvanar som stod på ett fält. När jag var ung var sångsvanar liksom mystiska. De häckade i små norrländska sjöar och var mycket skygga. Men nu är sångsvanar mer sociala och kan bygga bo och häcka lite varstans. Fast helst vill den nog häcka i en lite sjö i Norrlands inland om den får välja. Om jag var sångsvan skulle i alla fall jag helst vilja det. Eller kanske i finska Lappland för sångsvanen är Finlands nationalfågel. I det finska nationaleposet Kalevala finns en sångsvan, Tuonelas svan. Vad svanen i fråga har för sig vet jag inte. Men den finske tonsättaren Jean Sibelius har skrivit ett musikstycke om denna sångsvan som jag tycker ni skall lyssna på för det är väldigt vackert. 

En annan berömd svan är ju den som H.C. Andersen skriver om. Han som först är grå och ful som de söta ankungarna retar och inte vill leka med. Men så växer fulingen upp och blir en vacker svan som drar iväg med ett gäng andra fina svanar. Och bergis blir ankungarna vuxna ankor som slutar sina dagar i söt-sur sås. Eller som confiterade anklår. Så kan det gå om man retas och inte låter någon vara med. 

Sedan har ju Tjajkovskij skrivit en balett som heter Svansjön. Det är en utomordentligt fånig historia om en prins som  som förälskar sig i en svan. Prinsfan måste ju vara helt pervers och konstig. Kära ner sig i ett flygfä. Detta brukar illustreras genom att tjejer i fåniga tyllklänningar hoppar runt eller blir upplyfta av killar i kalasbyxor. Jag begriper mig inte på ballett som ni märker. Men musiken till Svansjön är helt ok. 

Nedan dagens svanar.

Peter

Hej vänner!

När jag inte vet vad jag skriva om läser jag tidningarna på nätet för att få inspiration. Alltid har det hänt något som man kan skriva om. Idag stod det till exempel att vår förra statsminister Fredrik Reinfeldt har kärat ned sig  i en före detta arbetskamrat. Förra veckan var det ju före detta finansministern Borg som berättade att han var nykär. Så fort de slutade med politiken blev de förälskade som bara den. Trevligt naturligtvis, men lite oväntat. Men det är ju snart mars och före detta ministrar är kanske som marskatter. Vår förra katt hette Vanessa. Hon var hopplös varje mars. Trots att hon fick p-piller gick hon runt och ropade ut sin längtan efter kärlek. Hon var helt skamlös och rullade runt och bjöd ut sig till vilken hankatt som helst. Som tur var gick det rätt fort över. Min nuvarande kamrat katten är ju kastrerad, vilket både han och jag tycker är utmärkt. Ibland är det någon kattjej som ropar lite utanför vårt fönster. Då brukar han hoppa upp på fönsterbrädan och kolla ut lite nyfiket. ”Jaha”, säger han. ”Där går en pilsk kattfröken och berättar om detta för kreti och pleti, vem bryr sig”, säger han. Han har överhuvudtaget en rätt avspänd inställning damer.   Man får det när man är kastrerad. Före detta ministrar verkar mer på hugget. Men så har de väl kulorna kvar också. 

En annan intressant grej som jag läste om idag vara att en katolsk präst som heter 

John Micheal O’neal hade drabbats av en hjärtinfarkt och varit kliniskt död i 48 minuter. Under den tiden säger han sig varit på besök i himlen och träffat gud. Han hade blivit väldigt förvånad över att gud visade sig vara en kvinna. Så nu tänker han sig predika om modern, sonen och den helige ande. Nu var det tydligen så att tack vare skickliga läkare och modern utrustning tillfördes hans hjärna blod under den tid pumpen lagt av. Så helt död kan man nog inte säga att farbrorn var. Men nästan. Själv hade jag nog blivit mer förvånad över att gud finns än över att hon är en kvinna. Men jag är ju inte katolsk präst, så för mig är det inte ett dugg förvånande. Jag har faktiskt ofta varit som mest salig tillsammans med kvinnor. Men det finns mycket vi inte vet om livet och döden. Men om gud finns så är hon antagligen kvinna. Eller så är hon en man som klär ut sig till kvinna, för att skoja med katolska präster. Det vore rätt åt dem. Fast jag tror nog mest på att gud är en kvinna, om hon finns. 

Dax för en dikt av den store poeten Tomas Tranströmer

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan

trängdes turisterna i halvmörkret.

Valv gapade bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande

piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,

Herr Tanaka och Signora Sabatini,

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Peter

God kväll små fiskar i det stora stimmet!

Jag sitter här och tänker på gubbar. Jag är ju en gubbe själv. Men nuförtiden är gubbar ofta rätt tråkiga. De går omkring och försöker se ut som de är helt vanliga medelålders män och verkar liksom lite skämmas över att de blivit gubbar. Men jag är mycket nöjd med att ha blivit gubbe. Jag har läst att den del i hjärnan som till stor del styr oro och ängslan krymper ihop när man blir äldre. Det är en liten mandelformad grej som heter amygdala som liksom krymper ihop och blir mer som ett russin gissar jag. Mandelgrejen har en massa viktiga funktioner också. Den finns ju inte där bara för att oroa och jävlas. Men det har ibland verkat som det är dess huvudsakliga uppgift. Men nu krymper den tydligen och blir mer lagom stor. Så till slut kanske man blir lite mer lugn och sansad. Och det är ju bra.

Testosteronet minskar ju också betydligt hos äldre män. Med mindre manligt könshormon i kroppen kommer man väl till slut också bli förståndigare. Man blir väl liksom lite kvinnligare tänker jag. Och kvinnor är ju ofta förståndiga. Än har jag inte märkt så mycket av denna förändring, men den kommer väl. Kommer säkert göra mig till en bättre människa. 

Vad gäller hjärnan och dess funktion är den sig rätt lik. Mina tankar har som ni märkt en tendens att hoppa som lekfulla kattungar, utan riktig ordning. Men så har det alltid varit så det är ingen förändring. Det är denna brist på ordning i hjärnkontoret som gör att det ofta blir rätt stökigt omkring mig. Det inre stöket tar sig liksom ut och stökar till utanför. Jag försöker ha ordning och kontroll, men min hjärna motarbetar det. Jag föreslår den att ordna upp innehållet som i ett bibliotek ungefär. Men den föredrar att ordna upp det mer som en tvättkorg. Men det är den hjärna som tilldelats mig och det är ingen idé att be om att få en bättre version. Som Nalla Puh så riktigt säger: ”Hur underbart det skulle vara att ha en Riktig Hjärna, som kunde tala om saker och ting för en.” 

Vad gäller namn är min hjärna kriminellt dålig. Jag har skitsvårt att komma ihåg vad folk heter. Det är faktiskt pinsamt. Jag är säker på vad mina närmaste heter och min katt. Men sedan är stopp. Ibland vet jag knappt vad jag själv heter. Det måste finnas en plats i hjärnan där namn lagras in som hos mig aldrig fungerat. Där ingen satt på funktionen med den lilla knappen som det står ”on” på. Inte ens gamla flickvänner är jag säker på vad de hette, speciellt inte när relationerna var korta. Men jag är bra på att komma ihåg hur folk ser ut. Så om någon gammal flickvän läser detta och blir besviken över att jag inte minns hennes namn, så kan jag glädja henne att jag minns mycket annat. Som hur hon såg ut när hon var barfota till exempel. 

Peter

God morgon vänner!

Idag läste jag följande rubrik i Dagens Nyheter. Den får en att fundera. Alltså att publik på idrottsarrangemang kan vara lite jobbig att se på vet jag ju. Skräniga fotbollshuliganer är rätt obehagliga att se på. Och det är klart att alla i den stora publiken på skid-VM inte heller är jättekul att se på förstår jag. Men att man skulle bli direkt illamående av att se den, det visste jag inte. Nog för att dalmasar och kullor ibland kan vara lite jobbiga, men inte heller de brukar få en att må illa. Men igår måste publiken varit ovanligt obehaglig på något vis. Kanske hade man flugit in en hel koloni svenska Hollywood-fruar med väninnor för att heja. Sånt kan ju få en att må lite dåligt.  

Peter

Det blommar på min blogg!

Hej music lovers!

I kväll är det inget på TV som jag vill se. I alla fall inget som jag direkt tänkte, att det där får jag inte missa. Men jag såg att det var Melodifestival. Men det är det ju nästan hela tiden numera. Jag brukar bara titta på den slutliga internationella finalen. Det kan vara rätt kul. Som förra året när den där skäggiga fröken Wurst vann. Men i de svenska bidragen är det oftast skrämmande brist på transor. Det är tråkigt. Skägg, paljetter och högklackat bör ingå nästan varje bidrag. Tänk om Lasse Berghagen kunde komma in i ett åtsittande fodral och säga att han har artistnamnet Snippa Korv. Skulle säkert bli succé. Mer sånt i Mello! 

Peter 

Hej vänner!

Idag tänker jag på ansvar. Jag hörde en intervju med Israels ambassadör för någon vecka sedan Reportern ställde då den oerhört begåvade frågan vilket ansvar judar har för att de utsätts för antisemitism. Jag tyckte att det var en av de dummaste frågor jag någonsin hört. Nu har jag sett att andra också har reagerat på denna utomordentligt obegåvade fråga. Jag gissar att det antyddes att det på något sätt handlade om att judar skulle ha ett ansvar för staten Israels politik.

Som alla judar i världen har ansvar för Israels bosättningspolitik ungefär. Som om alla arabisktalande har ett ansvar för vad de halshuggande mördartomtarna i Syrien hittar på. Eller som  om homosexuella skulle ha ett ansvar för att de förföljs och trakasseras. Eller som jag skulle ha ett ansvar, för att några svenska politiker tycker att det är en utmärkt idé att ha militära samarbetsavtal med Saudiarabiens medeltida oljeshejker. Hur jävla dumt som helst.

När jag ändå är inne på allvarliga saker så tänker jag på yttrandefrihet och Lars Vilks. Jag tycker Lars Vilks verkar lite konstig i huvudet. Kommer ni ihåg att han utan tillstånd byggde upp några jävla åbäken till konstverk vid Kullen i Skåne. En mycket vacker plats där det också är naturskyddsområde. Där snickrade Vilks ihop någon sorts jävla klätterställning som såg för jävlig ut. Han blev naturligtvis tillsagd att följa lagen och ta bort skräpet. Men det gav han fan i och ställde istället till det ännu värre. Han är alltså en udda typ som verkar tro att han är världens centrum och att lagar inte gäller honom. Sedan ritade han en ful rondellhund som skulle föreställa Mohammed. Nu tror jag inte Mohammed såg så jävlig ut som Vilks ritade honom. Jag tror inte det var ett dugg likt. Trots det blev en helvetes massa muslimer arga som fan och slipade knivar för att vid tillfälle hugga ihjäl Vilks. Nu har jag läst kulturartiklar som antyder att Vilks genom att förolämpa massa muslimer på något sätt har sig själv att skylla. Men jag tycker att man har rätt att vara lite konstig i huvudet och göra konstiga saker utan att behöva riskera att bli mördad. Jag har ju ett yrke där man ibland träffar folk som är eller tänker bli lite ”annars”. Jag tycker att det kan vara rätt kul att träffa sådan udda personer. Som är lite ovanliga. Det tycker jag man skall få vara utan att riskera bli dödad, för att man trampar folk på tån ibland. Jag tycker inte om att det antyds att Vilks genom att vara konstig har sig själv att skylla när religiösa galningar vill ta livet av honom. Yttrandefrihet bör även gälla knasbollar.

Peter

Hej vänner!

Jag hörde just om att det nu inte längre körs några bilar på ön Ikona som ligger i Hebriderna utanför Skottland. Det kan tyckas förvånande då det, som ni vet, är en ganska stor ö. I alla fall för att ligga i Hebriderna. Det finns ju till och med ett hyfsat stort samhälle där som heter Dumbvillage. Dessutom hade det ju under andra världskriget byggts ett nät av rätt fina vägar där då engelska flottan byggt en ubåtshamn där som skulle försvaras. Så varför inga bilar?

På Ikona fanns bara en bilreparatör som hette Eric Morris. Han var uppväxt på ön men hade utbildat sig till bilreparatör på fastlandet. Faktiskt var han en mycket skicklig bilreparatör som älskade bilar. Betydligt mer än han älskade deras ägare. Han kunde bli både arg och irriterad om någon inte skötte sin bil på ett bra sätt. Även om Eric Morris var en skicklig reparatör var han rätt omständig och långsam. Man kunde få vänta i veckor på att få sin bil lagad. Men då han var den enda bilreparatören på Ikona så hade bilägarna inget annat val än att vänta. Men då antalet bilar som importerades till ön blev allt fler under 70-talet blev köerna till Eric Morris bilverkstad allt längre. Det stressade Eric som förstod att något måste göras. Dessutom retade det honom att en del kunder kom med begäran om att han skulle göra mycket enkla reparationer, som han gott tyckte de kunde göra själv, innan de lämnade in bilen till expert och specialist som honom. Så när kunderna kom för att beställa tid så fick de en lista över vad som skulle vara åtgärdat innan han tänkte göra något. Listan var ungefär så här:

1. Tvätta och vaxa bilen

2. Byt tändstift och tändkablar

3. Byt olja och oljefilter

Eric Morris tänkte att om kunderna själva fick göra sådana, i hans ögon, enkla grejer så skulle han kunna ägna sig åt sådant som krävde en specialist. Det fungerade också till en början. Inte för att folk gjorde som Eric Morris beordrat dem utan för de drog sig för att besöka honom då det var rätt krångligt. Men då små problem har en tendens att bli stora problem om man inte gör något åt dem, så började köerna efter en tid öka igen. Så Eric ökade på sin lista över vad han ville skulle vara åtgärdat innan han tog itu med kundens bil. Listan började bli alltmer avancerad och lång. Till slut krävde Eric att kunderna innan de lämnade in bilen skulle ha bytt samtliga bromsbelägg samt startmotor innan han gjorde något. En del kunder tyckte det kändes lite konstigt att de först själva skulle reparera bilen innan den lämnades in den för reparation. Men det var ingen som vågade säga något för om man verkligen behövde hjälp med något, så var det kört om man var osams med Eric Morris.

Det var en del kunder som lämnat in sin bil utan att ha åtgärdat allt som Eric krävde. Men det resulterade bara i att man när man kom för att hämta sin bil hade hela listan fastsatt på fönsterrutan, med det som inte var åtgärdat markerat med rött. Den stackars kunden fick gå hem förnedrad och men tårarna brinnande bakom ögonlocken. Eric Morris stod och tittade på i fönstret när de förkrossade gick förbi. ”Rätt åt de jävla slarvpellarna brukade han säga”. Han verkade faktiskt njuta av sin makt. Dessutom hade han nog egentligen svårt att förstå att andra också arbetade på sin arbetstid och inte kunde hinna med alla krav som ställdes för att få bilen reparerad. Han sa: ”de får väl prioritera och då är ju jag viktigast”.

Som ni förstod blev Eric Morris alltmer illa omtyckt på ön. Men det var ingen som sa något direkt till honom av rädsla för att inte få sin bil omhändertagen om den behövde byta motor eller ställa in framvagnen och annat avancerat. Men ute på byggden var det många som knöt näven i byxfickan. Och när Eric Morris kom till puben spreds sig en iskall tystnad. Men Eric var inte så känslig för sådant och märkte nog inte så mycket. Utom en gång när en överförfriskad fiskare tryckte upp Eric mot väggen och kallade honom” jävla mallgroda”.

Men Eric tyckte att hans arbete hade blivit betydligt lättare nu när kunderna själva fick göra en stor del av jobbet. Han kunde hinna med betydligt mer än tidigare. Men han var ännu inte nöjd. Så han förlängde sin lista ytterligare. För att nu få lämna in sin bil skulle den också vara i gott skick med nybytt växellåda, generator och kylare. Annars vägrade han befatta sig med bilen. Numera är det ingen som lämnar in sina bilar till Eric Morris. Man kör dem till de faller ihop sedan skrotar man dem. Nu har den sista skrotas.  Men det bekymrar inte Eric Morris för han har gått i pension. Hans tidigare beteende har dock gjort en del invånare på ön bittra. Därför kan han inte längre cykla till puben. För så fort han gör det är det någon som kissar på hans cykel.

Peter

Hejsan kamrater!

I kväll tänker jag på idrott. Själv har jag ju aldrig varit speciellt idrottsintresserad. Jag är ju inte direkt den atletiska typen även om jag när vädret är fint cyklar långt. Men under vintern när det är kallt och otäckt så cyklar jag inte. Då får min kropp några månaders välförtjänt vila. Men när det blir soligt och fint och lärkorna sjunger är jag uppe på stålhästen igen. Jag blir oftast förvånad att jag då har kvar lite krafter, fast jag legat lugnt vad gäller träning sedan i oktober. Fast jag cyklar för jag gillar att cykla. Träningen man får är liksom mera en nyttig biverkan. 

Men jag har liksom aldrig idrottat för att tävla och vinna. Det beror nog mest på att jag aldrig varit speciellt duktig på idrott. Eller rättare sant ofta har varit rätt dålig på sådant. Därför gillade jag aldrig skolgymnastiken. När jag var barn bestod gymnastikundervisning av att man antingen skulle hoppa över jättehöga plintar eller spela basketboll eller något annan tråkig lagsport. Skulle man spela någon lagsport fick två av de killar som var bra på idrott bli lagledare och välja lag. Sedan valde de i tur och ordning spelare till sina lag tills bara jag och några andra som inte var så duktiga var kvar. Då sa någon av de som utsätts till lagledare: ”om du tar Peter tar jag Olle. De är lika dåliga”. Det kändes inte så bra. Men så var det faktiskt på 60-talet och 70-talet. Nu tycker man att den gymnastiklärare som övervakade det hela både förstått att det här förfaringssättet var rätt taskigt. Men på den tiden var gymnastiklärare sådana som själva varit duktiga i idrott och varit sådana som  själva fått välja lag. Så de förstod nog inte riktigt hur det kändes att bli vald sist. Ej heller förstod det hur det kändes att försöka hoppa över en jättehög plint offentligt, när man inte kan. Man tycker att vanlig medkänsla skulle kunna fått dessa jävla GIH-akrobater fatta att man inte behandlar barn på det sättet. Men de var väl inte så lyhörda och empatiska. Jag minns dem faktiskt mer som lite elakt fåniga i sina träningsoveraller och med sin visselpipa. Nu är jag 60 år och jag tycker fortfarande rätt illa om idrott. Men om någon jävel försöker tvinga mig över en plint så kommer jag att vägra. Det borde jag gjort redan när jag var barn. 

Numera är det faktiskt många barn som säger att gympa är kul. Även de som man tror skulle tycka annorlunda. Så något har antagligen hänt sedan jag sprang runt i kortbrallor. Det är ju positivt för det är ju nyttigt att röra på sig. Men jag hörde på nyheterna att inom barnidrotten har man elitsatsningar och toppningar av lag och sådant sjukt. Dessutom finns det idrottsintresserade föräldrar som när de ser sina barn idrotta skriker, gapar och skäller på domaren. Som dessutom tutar i sina barn att det är väldigt viktigt att vinna. Hur jävla knäppt som helst.

Peter

Hej kamrater!

Jag hänger minsann med. Just nu läste jag att förre finansministern Anders Borg har blivit ihop med någon som heter Dominika. Det är tydligen det viktigaste som hänt sedan Berlinmurens fall. Ja, det stod lite om terror och krig och sådant i tidningarna när jag kollade. Men det viktigaste som har hänt idag är tydligen att Anders och Dominika har fått ihop det. Dominika är ett lite skumt namn tycker jag. Lite som damen gillar piskor och sådant. Men hon heter tydligen så på riktigt. Annars kunde man tro att det var någon sorts artistnamn. Och man skall inte reta folk för de har ovanliga namn för det är elakt. Damen i fråga sjöng tydligen i popbandet ”Army of Lovers”. Fast jag minns bara att den där tjejen som hade ihop det med kungen var med i det bandet. Så bandnamnet verkar ju rätt väl valt. Kungar och finansministrar. Jo, jag tackar jag. Engelska ministrar har ju haft en tendens att hittas hos kvinnor piskade och bundna med ett äpple i käften. Men så illa får vi hoppas det inte går för Anders Borg även om han är ihop med någon som heter Dominika. Fast jag måste säga att jag är lite förvånad att denna nyhet är så viktig att den måste toppa alla nyheter. Men det är klart, om man hittar man Anders Borg piskad och bunden med ett äpple i käften vore det ju en nyhet. Nu tycker jag kanske att dagens nyhetsvärdering har varit lite konstig. 

Hoppas inte Anders och hans nya läser detta och att jag retas för att damen är döpt till Dominera. Det kan hon ju faktiskt inte hjälpa, stackarn. Jag hoppas de blir lyckliga ihop. 

Peter

Hej igen vänner!

Jag har just varit ute och handlat. Det var som vanligt rätt tråkigt. Men nödvändigt. Jag har hört att de finns de som tycker det är roligt att shoppa. Som till och med åker till Ullared för att de tycker det är kul att handla saker. Det är för mig helt obegripligt. Jag handlar för det är nödvändigt. Men kul är det inte. Speciellt är det tråkigt att handla kläder och möbler. Helvetet måste vara ett IKEA-varuhus utan utgång. Där man bara går runt runt i tröstlös förtvivlan. Som det står i den gudomliga komedin av Dante: ”Ni som här inträden, låten hoppet fara”. Där står det så över ingången till helvetet. Men det kunde det stå över ingången till varje IKEA-varuhus också. Fast jag har hört folk som säger att de tycker om att besöka denna helvetets boning där Flint-Ingvar regerar över spånplattemöblerna och sexkantsnycklarna. Här på Gotland finns inget IKEA vilket jag tycker är väldigt skönt. Då är risken minimal att man tvingas iväg till ett sådant ställe för husfridens skull. 

Annars skiner solen och himlen är så blå och hög att man egentligen borde skämmas som sitter inne framför datorn. Man borde ut och röra på sig. Jag borde ha en hund som tog med mig på promenader. Men samtidigt är jag rädd för allt ansvar som detta för med sig. Dessutom skulle jag behöva ha hunddagis till hunden och det är jättedyrt. Så fort man inför max-taxa på hunddagis skall jag skaffa mig en hund. Förresten får man inte säga dagis längre. Jag gör det misstaget ibland och då tittar alla förskolelärare strängt på mig och säger att det heter förskola. Fast det låter ju konstigt med ”hundförskola”. För då får ju hundarna gå i förskola hela livet och inte gå vidare i sin utbildning. Fast kanske skulle man ha en utbildningsplan även för hundar. De får börja på hundförskola. Sedan går de vidare till hundgrundskola och hundgymnasium. För de speciellt studiemotiverade skulle det kunna finnas hunduniversitet. Jag har en kompis som har två hundar. En stor och en liten. Men ingen av dem verkar så väldigt studiemotiverade för närvarande. Men de kanske blir. Vem vet.

Peter

God kväll vänner!

På mitt jobb har vi fått tjänstebilar som går på gas. Man får åka till ett speciellt ställe och tanka gas och det får man göra ofta. För gasen går åt som brännvin på en surströmmingsfest. Men annars funkar det bra att köra på gas. Gasen tillverkas förresten här lokalt på Gotland.Det kommer mig att tänka på min släkting Axel Volfram Uddenberg född 1865. Det var ju på grund av honom som man fick riva ner och bygga upp Tullgarns slott. Axel Volfram var ju uppfinnare och hade uppfunnit en rad praktiska produkter som den hästdrivna potatisskalaren ”Päran”  och den vevdrivna massageapparaten  ”Hartass”. Den senare hade varit mycket uppskattad av Gustav V fru drottning Victoria. Hon brukade ju på grund av sin sviktande hälsa ofta besöka dr Axel Munthe på Capri som i sin behandling ofta använde just ”Hartass”. Drottning Victoria blev så imponerad av denna produkt att hon bjöd in uppfinnaren till slottet. I samband därmed fick han också träffa kungen själv. Axel Volfram var bara 22 år när detta skedde och som ni vet var Gustav V mycket svag för unga män. Axel Volfram hade ju också samma sexuella läggning som kungen så efter detta första besök blev han en återkommande gäst kvällstid på det kungliga slottet för trevlig samvaro. Det enda lite jobbiga var att kungens chafförer som fick hämta Axel Volfram på kvällstid började berätta om Axels relation till kungen. De brukade elakt säga: ”nu är det dags att hämta bakaxel till konungen” och det var ju inte så snällt.

Nåväl, det hade länge varit svårigheter med värmen på Tullgarns slott dit kungen brukade åka för att vila upp sig. Han brukade också bjuda med sig gäster. Speciellt föreningen ”manliga balettdansare” och sällskapet ”unga manliga damfrisörer” var ofta sedda gäster. Men som sagt det var ofta kallt så gästerna fick gå runt i varma tröjor och fodrade vadmalsbyxor. Kungen som uppskattade mer lättklädda unga män upplevde detta ytterst frustrerande. Han gav därför sin vän Axel Volfram i uppdrag att ordna värmen på Tullgarns slott. Kungen ville att rummen skulle bli riktigt varma så han besökare inte skulle behöva frysa om de så gick nakna. Axel Volfram kom då på att man skulle kunna ta tillvara gödseln från alla kor som fanns i slottets ladugård. Tullgarn var ju redan då ett betydande jordbruk. Så Axel Volfram byggde en anläggning i form av av en silo där gödseln kunde jäsa och bilda metangas som sedan fördes över till en värmepanna. Detta fungerade till en början förträffligt och kungen och hans gäster kunde kasta av sig alla varma kläder och något senare alla andra kläder vilket kungen tyckte var utmärkt. Allt hade säkert gått bra om inte Axel glömt det där med säkerhetsventilen.

Det som nu hände är ju en tråkig historia. En kväll när kungen och hans gäster satt i matsalen, som tack vare Axel Volfram var bastuvarm, så började det mullra om elementen. Trycket i jäsningssilon hade byggts upp till flera tusen kilo och plötsligt slets elementen bort från väggarna i samtliga rum på slottet. Fem ton jäst kogödsel sprutade ut över kungen och hans gäster. Om inte fönstren hade tryckts ut hade det kunna gå ännu värre. Nu var det ingen som drunknade i kletet. Men hela slottet med all möblering blev förstört. De stackars gästerna fick dagen därpå forslas hem i hästdragna vagnar. Chockade och frusna kom de till Stockholm där man fick be om hjälp från brandförsvaret för att spola av dem. Trots det luktade det gödsel i flera veckor på stadens damfriseringar och på Operan vid ballettföreställningar. Då dansöserna inte ville bli berörda av de manliga dansare som varit med om olyckan fick man ett halvår ställa in alla föreställningar med manliga dansare.

Axel Volfram blev naturligtvis anklagad för olyckan. Men han flydde till Mexico innan polisen fick tag på honom. Man visste inte förrän 1952 vad som blivit av honom. Men då var det en svensk turist som köpte en gammal tjurfäktningsaffisch och på den fanns en bild av Axel Volfram iklädd matadorkläder. Han hade tagit sig namnet don Libero och utbildat sig till tjurfäktare. En mycket skicklig sådan för han hatade verkligen nötkreatur och njöt av att sticka sitt vassa svärd i dem. När han gjorde det skrek han alltid: ”Här har du för Tullgarn kodjävel”.

Peter

God morgon primater!

I går var det fredagen den 13 vilket en del säger är en otursdag. Men jag hade en ganska vanlig dag utan någon som helst otur. Tvärtom var det en rätt rolig dag. Idag är det Alla hjärtans dag. Det är ju då man skall passa på att berätta för de man älskar att man älskar dem. Sen kan man ge dem choklad och gelehjärtan så att de riktigt förstår hur mycket man älskar dem. Men jag tänker alltid på min pappa på den dagen. Han var nämligen född den 14 februari 1909. Om han levt idag hade han alltså fyllt 106 år. Det känns konstigt att tänka på. Får en liksom att tänka på tidens gång och livets korthet. Konstigt nog känner jag mig inte speciellt gammal. Speciellt inte den här veckan. Jag har nämligen träffat ett antal små människor i sex- till sjuårsåldern. Jag har ju ett jobb där man får betalt för att träffa dessa små människor och kolla hur de har det. Det är kul och man glömmer liksom att man närmar sig slutscenen när det står The End över hela filmduken. 

Annars tänker jag på hjälpsamhet. Jag är rätt hjälpsam och snäll. Kan jag hjälpa någon så gör jag oftast det. Nu tror ni att jag gör det för jag är en snäll gubbe och det är delvis sant. Men jag gör det minst lika mycket för att jag gillar när andra som fått hjälp säger snälla saker till mig i sin tacksamhet. Om jag till exempel går förbi en dam som inte kan starta sin bil på morgonen så går jag fram och kollar om jag kan hjälpa till. Om startproblemen då beror på att bilbatteriet är urladdat så hämtar jag min bil och tar fram mina startkablar. Sedan kopplar jag dessa på det sätt man skall göra, för det vet jag. Sedan ber jag damen göra ett startförsök. Då hennes bil startar ser jag ut som jag är en riktig bilexpert och lägger med en avspänd min tillbaks startkablarna i min bil. Och damen i fråga kliver ur sin bil och tittar på mig med fuktiga och tacksamma ögon och säger att jag är en ovanligt god och snäll gubbe som tar mig tid att hjälpa henne. Och jag säger: ”det var då ingenting” fast jag känner mig som en väldigt snäll och bra människa. Och jag gillar att känna mig som en snäll och bra människa. Så egentligen var det damen i fråga som hjälpte mig genom att få mig att känna på detta sätt. Naturligtvis hjälper jag gärna gubbar som har svårt att starta sin bil. Fast jag tycker de är sämre på att visa sin tacksamhet än damer. De tycker nog inte att det är lika duktigt att koppla startkablar som damer tycker. 

Men det finns folk som inte är ett dugg hjälpsamma. Ni vet sådana där som säger: ”nej vi kan inte hjälpa dig för det står i våra regler att vi inte skall det. Vi har ju själv hittat på dessa regler så de kommer ju nästan från gud och då kan man inte göra några undantag. Hur skulle det se ut.” Och så står man där och känner sig dummare och hjälplösare än innan man bad om hjälp. Sådana där ohjälpsamma ställen har liksom en liten logga som de osynligt sätter upp på sina brevpapper. Den föreställer en framsträckt hand som är överkorsat av ett  böjt ben och under denna bild står det med snirkliga bokstäver: ” Vad är väl en framsträckt hand, när man har tillgång till ett rejält krokben.” I bibeln frågar ju Kain: ”Varför skall jag ta vara på min broder”. Och den frågan har ju liksom hängt med sedan dess. Men jag tror att svaret är: ”för det känns bra både för honom och dig”. Och om du har tur är din broder en syster som inte kan starta bilen och som fylld av tacksamhet säger: ”Du är då en riktigt snäll och duktig gubbe” och ger en en bamsekram.

Peter

Hej kamrater!

Det har varit några soliga och fina dagar är på Gotland. Himmelen har varit glödande röd både på morgonen och på kvällen. Hur vackert som helst. Då tänker jag alltid på några rader ur Odysséen. Där står det: ”Och upp steg den gyllenfingrade Eos och de seglade ständigt”. Jag vet att jag skrev om detta citat för några år sedan. Men jag tycker det är vackert så det får bli en repris. Eos är ju morgonrodnadens gudinna i den grekiska mytologin. Hon är ibland rosenfingrad också enligt Odysséen. Och det är ju också vackert. Nu är i  alla fall både morgonhimlarna och kvällshimlarna så vackra att det gör ont i en. I dag kändes det nästan som vår ute. Våren tycker jag också kan göra lite ont förresten. Fast det är vackra himlar. Det är ju fint med alla blommor och med de återvändande flyttfåglarna också. Men jag blir ofta lite vemodig på våren. Jag blir vemodig av vackra kvällshimlar också.  Fan vet varför. Egentligen borde man ju vara glad att man överlevt ytterligare en mörk vinter och att ljuset, som  man längtat efter, återkommer. Och snart kommer koltrastarna sitt på taken och sjunga. Och det är också så vackert att man nästan vill gråta. Men nu är jag trött och tänker gå och lägga mig fast klockan bara är lite över åtta. Som det står i Odysséen:

 "Gå till din vila, o främling, din bädd är nu lagad i ordning!"

Så de sade, och ljuv honom syntes den stundande vilan.

Sålunda där han sov, den prövade konung Odysseus

uti en präktig säng i den ljudande pelarehallen;

själv Alkinoos låg i det inre av höga palatset,

och vid hans sida hans drottning sov och delade bädden.”

Nu kanske ni undrar vem Alkinoos är. Men det får jag berätta en annan gång.

God natt och sov gott

Peter

God kväll i stugan!

I kväll tänker jag på ödmjukhet. Det betyder väl ungefär att man vet om att man vet om att man inte kan allt och inte låtsas som man har svar på alla frågor. Jag är rätt ödmjuk, tror jag. Fast det är ju inte så ödmjukt att säga att man besitter denna goda egenskap. Så fan vet om jag är så ödmjuk egentligen. Men jag är jävligt medveten om att jag har begränsningar i kunskap och jag rätt sällan säker på någonting. Det är inget svårt alls för mig att säga ”Jag vet inte”. Eller säga: ”det där är så komplicerat att jag inte vet”. Jag tvivlar på det mesta inklusive mig själv. Men det finns människor som inte är ett dugg ödmjuka. De är så säkra på att de har rätt att de tycker det är helt onödigt att lyssna på andra. Vi som är lite ödmjuka kan ju säga: ”det ligger nog något i vad du säger”. Men folk som inte är ödmjuka kan inte säga sådant. För de kan inte ha fel. Inte ens lite fel. Diktatorer ,tyranner och politiska fanatiker är är inte ödmjuka. För de tycker alltid att de har rätt. Och säger någon att de har fel har för vana att ta de livet av denne någon. Religiösa fanatiker är inte heller ödmjuka. För de tror att gud står på deras sida och då finns det ju ingen anledning att vara ödmjuk. För då har man ju en kompis som alltid har rätt. Författare av romaner om agenter och korsriddare är sällan ödmjuka. De vet ju också alltid vad som är rätt och riktigt och känner sig på det sättet överlägsna oss osäkra tvivlare. Inte heller kulturchefer på Aftonbladet besväras av ödmjukhet och tvivel. Jag tror inte heller att Vladimir Putin är speciellt ödmjuk. Inte tror jag att han ligger vaken om natten och ältar något litet misstag han begick för någon vecka sedan. Jag tror han kan ljuga folk rätt upp i ansiktet utan att skämmas ett dugg. Men själv är jag nog rätt ödmjuk. Inte för jag vill, utan för att jag så ofta haft fel och brottats med tvivel på mig själv. Det är lite jobbigt ibland. Men man slipper bli diktator eller fanatiker och det är ju bra. Men man kan vara en stor ledare och ändå vara ödmjuk. Som Nelson Mandela. Han sa:

”Det är en av de saker som bekymrade mig - att bli upphöjd till en semi - gudsposition - Eftersom då är du inte längre än människa. Jag ville bli känd som Mandela, en man med svagheter, av vilka en del är fundamentala, och en man som är engagerad.”

Själv är jag också känd som en man med svagheter. Inte för jag vill direkt. Och jag är själv rätt medveten om dem. Det gör mig rätt ödmjuk. Och ju äldre jag blir desto ödmjukare blir jag. 

Peter

Hej alla bestormade och andra!

Oj vad det stormar på Gotland idag. Det är den norska stormen Ole som kommit hit stod det i tidningen. Jag visste inte att stormar hade en nationalitet. Men det har de tydligen och Ole är en ovanligt besvärlig norrman. Det har blåst så det dånat i huset hela natten och det fortsätter det göra. Jag känner inte till så många som heter Ole. Fast jag det finns en mycket duktig skidskytt som heter Ole Einar Björndalen. Han är ju från Norge. Men man kan heja på honom ändå. Det är lika bra, för han brukar ändå vinna. Annars tycker jag att skidskytte är en lite konstig sport. Det är ju liksom två sporter i en. Först åker man skidor sedan slänger man sig ner på marken och skjuter med gevär. Kanske borde fler sporter innehålla flera moment. Själv tror jag att simbowling skulle kunna ha framtiden för sig. Då simmar man först 500 meter sedan rusar man upp bowlar några timmar. En annan sport som borde förbättras är den oerhört tråkiga sporten curling som tråkar ner varje vinter-OS. Där kunde curling-hoppning kunna vara ett spännande inslag. Man bygger en lite hoppbacke vid curlingbanan. Så får en kasta iväg en sten medan lagkamraterna kommer hoppande med kvastar som de sopar som fan med när de landar. 

Jag kom förresten på att jag känner till en Ole till. Nämligen Ole Römer. Han var dansk astronom och levde på 1600-talet. Han var den förste som räknade ut ljusets hastighet. Det gjorde han med hjälp av Jupiters månar på något sätt. Fan vet hur. Men det var ändå bra gjort.

I Sverige finns ju Ole i en räkneramsa som man använder när man skall leka kurragömma. Som ni minns lyder denna utmärkta ramsa:

”Ole, dole, doff

Kinke, lane, koff

Koffe, lane, binke, bane

Ole, dole, doff!”

Det roliga med denna ramsa är att den ju inte innehåller ett begripligt ord. Undra vem som kom på den. Skojig är den i alla fall. 

Peter

Hejsan kamrater!

Idag har jag dammsugit. Ni kanske inte det är så mycket att berätta. För ni är väl duktiga människor som far runt med dammsugaren stup i kvarten. Det gör inte jag. Jag dammsuger när det behövs. Idag behövdes det. Speciellt under sängen. Där hade dammråttorna blivit stora som bävrar. Annars är damm intressant. Vad jag förstår består det till stor del av fibrer från textilier samt hår och hudflagor. Hos mig består det också till stor del av katthår. Men om man analyserar en dammråtta så ser man att det finns långa hårstrån som håller ihop eländet. Men jag är ju kortklipp och katten har inga långa hår. Så vi är helt oskyldiga. Men man kan plötsligt hitta långa svarta hår i dammråttan. Var kommer de ifrån? Smyger det in långhåriga mörkhåriga sicilianskor in till mig när jag är borta? Det skulle ju vara väldigt konstigt. Men jag har vid flera tillfällen hittat långa svarta hårstrån i dammet. Och någonstans måste de ju komma ifrån. Och i det här hemmet finns ju bara katter och blondiner. Så jag misstänker att jag har en okänd beundrarinna som smyger in i mitt hem och drömmande släpper ut och kammar sitt långa mörka hår. Sedan snor hon en strumpa och smyger iväg. Det är därför jag har så jävla många eningar i strumplådan. När hon kommer hem till sitt lilla hus utanför Palermo, sätter hon upp sin senast snodda strumpa på väggen och viskar tyst: ”Peter cara”. Hon är uppenbarligen inte riktigt klok.

Peter

Hej vänner!

Som ni märkt har jag drabbats av skrivkramp. Jag har liksom ingen lust att skriva om riktigt allvarliga saker här på fejan. Det känns som det är fel forum för detta. Men den sista tiden tycker jag allt känns svårt att skriva något roligt om. Eller så är det jag som tappat förmågan att se det roliga. Eller så har ondskan blivit så stor att det känns ytligt och fånigt att skoja om vardagen små problem. Jag har i alla fall ingen inspiration längre. 

Men våren är på väg. Här på Gotland finns det de som sett blommande blåsippor. Det är ju på tok för tidigt så de stackarna lär väl frysa ihjäl. Men vintergäcken blommar redan så något är på gång. Men annars är det tunnsått med vårtecken än så länge. Men det har i alla fall börjat bli ljusare längre vilket känns skönt. Det har varit en ovanligt grå och mörk vinter. Nu har det ju kommit lite snö också som lyser upp. Jag har köpt ett litet fågelbord i form av ett litet rött hus. Men fåglarna verkar inte speciellt intresserade. Faktiskt har jag inte sett en enda liten fågel hämta ett frö från mitt fågelhus. De kanske tycker att det är för fult. Eller att mina frön är för tråkiga. Förut brukade jag sätta upp talgbollar. Men så fort jag gjort det kom Visbys alla kajor och rev och slet i talgbollarna så de ramlade ner i backen. Nu unnar jag naturligtvis även kajor att få äta sig mätta. Men fem till tio stora talgbollar om dagen blev lite mycket att bjuda på. Dessutom fanns ju risken att någon som passerade under skulle få en stor talgboll i huvudet. Så nu får Visbys kajor hitta en annan restaurang. Vilket de uppenbarligen har gjort för de flesta kajor jag ser är välnärda och runda. De sitter ofta utanför korvkiosker eller hamburgerrestauranger och ser hungriga ut. Antagligen slänger en del människor åt dem ett och annat pommes frites. Det är bra gjort för man skall inte vara snål och missunnsam mot vår bevingade medlevare. Men det finns gränser för hur mycket talgbollar de får äta om dagen. Överhuvudtaget har jag börjat tänka mer och mer på de fyrbenta och flygande varelser som lever sina liv här precis bredvid oss. Tänk om de inte fanns. Om vi var ensamma på den här planeten. Det skulle kännas tomt och ensamt. Jag läste någonstans att Italiens skogar är nästan tomma på djurliv. Det beror på att man där har jagat allt som rör sig så intensivt. Bland annat småfåglar. Så fort man sett en liten bofink sjunga så har man skjutit den och käkat upp den. Det är en otäck ovana som borde stoppas. Kanske skulle man bojkotta italienskt rödvin, pasta och ostar till de kommer på bättre tankar i Italien. Men förr i världen sköt man morkullor i Sverige på våren och sommaren. En ovanligt feg jakt där man bara stod och väntade på att den stackars morkullan skulle komma förbi på sitt uråldriga morkullsstreck. Nu är sådana dumheter förbjudna, vilket säkert Svenska jägarförbundet tycker är fel. Men vi som gillar morkullor som kommer knirpande i sommarnatten tycker det är bra.

Peter

God morgon primater!

Som ni lagt märke till heter jag Peter Uddenberg. Det är jag lite mallig över för jag är släkt i rakt nedstigande led med sergeant Peter Uddenberg född 1686. Han var sergeant i Karl XII armé och blev senare tullbesökare i Kalmar. Han var gift med Brita Catharina Svanfeldt. De fick fyra barn varav ett hette Peter. På den vägen är det. Nu vet jag inte om det är så mycket att malla sig över att man är släkt med en sergeant. Även om han senare blev tullbesökare. Jag vet inte vad en tullbesökare gör för något. Förr tyckte jag själv att det var lite nervöst att besöka tullen. Jag såg nämligen alltid skyldig ut och blev stoppad flera gånger. Egentligen gjorde det inte så mycket för jag hade aldrig med mig mer än man fick ha med sig. Men sedan gick vi med i EU och nu får man ju ha med sig hur mycket öl och sprit som helst, utan att vara nervös. Men när jag var ung kunde man bli stannad i tullen och så rotade de igenom ens ryggsäck. Det var pinsamt för man hade ju ofta varit borta några veckor och hade skitiga kalsonger och t-tröjor i ryggan, som nu någon stackare var tvungen att rota runt i. Man riktigt såg hur äckligt de tyckte det var. 

Idag tänker jag på ostracism. Som ni vet var det en metod i det antika Aten att komma tillrätta med folk som hotade få för mycket makt och därmed hota friheten. Då kunde folkförsamlingen samlas och diskutera saken. Sedan fick de som tyckte att någon började bli för kaxig och demagogisk skriva dennes namn på en lerskärva (ostracon på grekiska). Om tillräckligt många skrivit någons namn på en skärva fick denne lämna Aten på tio år. Det var inget straff som medförde vanära. Men man fick ta sitt pick och pack och flytta till mindre Asien eller så. Ett rätt förståndigt system. Tänk om det funnits under förra århundradet. Då hade kanske Hitler fått flytta till södra Afrika i tio år och med lite tur blivit uppäten av ett lejon. Stalin hade väl hamnat i Sibirien i tio år. Tio långa vintrar i 50 minus hade kanske gjort honom lite ödmjuk. I varje fall hade han nog legat lite lågt för att slippa komma dit igen. Och Mao tse Jättetung hade väl skickats till det inre Mongoliet på tio år. Då hade han nog magrat ordentligt och dessutom hade hans möjlighet att jävlas varit rätt liten i en jurta på den Mongoliska slätten. Men de förståndiga gamla grekerna visste om riskerna med så kallade ”starka män” och populister. Så de skickade bort dem på tio år så fort de stack upp. Det var bra gjort.

Peter