God morgon primater!

I går var det fredagen den 13 vilket en del säger är en otursdag. Men jag hade en ganska vanlig dag utan någon som helst otur. Tvärtom var det en rätt rolig dag. Idag är det Alla hjärtans dag. Det är ju då man skall passa på att berätta för de man älskar att man älskar dem. Sen kan man ge dem choklad och gelehjärtan så att de riktigt förstår hur mycket man älskar dem. Men jag tänker alltid på min pappa på den dagen. Han var nämligen född den 14 februari 1909. Om han levt idag hade han alltså fyllt 106 år. Det känns konstigt att tänka på. Får en liksom att tänka på tidens gång och livets korthet. Konstigt nog känner jag mig inte speciellt gammal. Speciellt inte den här veckan. Jag har nämligen träffat ett antal små människor i sex- till sjuårsåldern. Jag har ju ett jobb där man får betalt för att träffa dessa små människor och kolla hur de har det. Det är kul och man glömmer liksom att man närmar sig slutscenen när det står The End över hela filmduken. 

Annars tänker jag på hjälpsamhet. Jag är rätt hjälpsam och snäll. Kan jag hjälpa någon så gör jag oftast det. Nu tror ni att jag gör det för jag är en snäll gubbe och det är delvis sant. Men jag gör det minst lika mycket för att jag gillar när andra som fått hjälp säger snälla saker till mig i sin tacksamhet. Om jag till exempel går förbi en dam som inte kan starta sin bil på morgonen så går jag fram och kollar om jag kan hjälpa till. Om startproblemen då beror på att bilbatteriet är urladdat så hämtar jag min bil och tar fram mina startkablar. Sedan kopplar jag dessa på det sätt man skall göra, för det vet jag. Sedan ber jag damen göra ett startförsök. Då hennes bil startar ser jag ut som jag är en riktig bilexpert och lägger med en avspänd min tillbaks startkablarna i min bil. Och damen i fråga kliver ur sin bil och tittar på mig med fuktiga och tacksamma ögon och säger att jag är en ovanligt god och snäll gubbe som tar mig tid att hjälpa henne. Och jag säger: ”det var då ingenting” fast jag känner mig som en väldigt snäll och bra människa. Och jag gillar att känna mig som en snäll och bra människa. Så egentligen var det damen i fråga som hjälpte mig genom att få mig att känna på detta sätt. Naturligtvis hjälper jag gärna gubbar som har svårt att starta sin bil. Fast jag tycker de är sämre på att visa sin tacksamhet än damer. De tycker nog inte att det är lika duktigt att koppla startkablar som damer tycker. 

Men det finns folk som inte är ett dugg hjälpsamma. Ni vet sådana där som säger: ”nej vi kan inte hjälpa dig för det står i våra regler att vi inte skall det. Vi har ju själv hittat på dessa regler så de kommer ju nästan från gud och då kan man inte göra några undantag. Hur skulle det se ut.” Och så står man där och känner sig dummare och hjälplösare än innan man bad om hjälp. Sådana där ohjälpsamma ställen har liksom en liten logga som de osynligt sätter upp på sina brevpapper. Den föreställer en framsträckt hand som är överkorsat av ett  böjt ben och under denna bild står det med snirkliga bokstäver: ” Vad är väl en framsträckt hand, när man har tillgång till ett rejält krokben.” I bibeln frågar ju Kain: ”Varför skall jag ta vara på min broder”. Och den frågan har ju liksom hängt med sedan dess. Men jag tror att svaret är: ”för det känns bra både för honom och dig”. Och om du har tur är din broder en syster som inte kan starta bilen och som fylld av tacksamhet säger: ”Du är då en riktigt snäll och duktig gubbe” och ger en en bamsekram.

Peter