Hejsan kamrater!

I kväll tänker jag på idrott. Själv har jag ju aldrig varit speciellt idrottsintresserad. Jag är ju inte direkt den atletiska typen även om jag när vädret är fint cyklar långt. Men under vintern när det är kallt och otäckt så cyklar jag inte. Då får min kropp några månaders välförtjänt vila. Men när det blir soligt och fint och lärkorna sjunger är jag uppe på stålhästen igen. Jag blir oftast förvånad att jag då har kvar lite krafter, fast jag legat lugnt vad gäller träning sedan i oktober. Fast jag cyklar för jag gillar att cykla. Träningen man får är liksom mera en nyttig biverkan. 

Men jag har liksom aldrig idrottat för att tävla och vinna. Det beror nog mest på att jag aldrig varit speciellt duktig på idrott. Eller rättare sant ofta har varit rätt dålig på sådant. Därför gillade jag aldrig skolgymnastiken. När jag var barn bestod gymnastikundervisning av att man antingen skulle hoppa över jättehöga plintar eller spela basketboll eller något annan tråkig lagsport. Skulle man spela någon lagsport fick två av de killar som var bra på idrott bli lagledare och välja lag. Sedan valde de i tur och ordning spelare till sina lag tills bara jag och några andra som inte var så duktiga var kvar. Då sa någon av de som utsätts till lagledare: ”om du tar Peter tar jag Olle. De är lika dåliga”. Det kändes inte så bra. Men så var det faktiskt på 60-talet och 70-talet. Nu tycker man att den gymnastiklärare som övervakade det hela både förstått att det här förfaringssättet var rätt taskigt. Men på den tiden var gymnastiklärare sådana som själva varit duktiga i idrott och varit sådana som  själva fått välja lag. Så de förstod nog inte riktigt hur det kändes att bli vald sist. Ej heller förstod det hur det kändes att försöka hoppa över en jättehög plint offentligt, när man inte kan. Man tycker att vanlig medkänsla skulle kunna fått dessa jävla GIH-akrobater fatta att man inte behandlar barn på det sättet. Men de var väl inte så lyhörda och empatiska. Jag minns dem faktiskt mer som lite elakt fåniga i sina träningsoveraller och med sin visselpipa. Nu är jag 60 år och jag tycker fortfarande rätt illa om idrott. Men om någon jävel försöker tvinga mig över en plint så kommer jag att vägra. Det borde jag gjort redan när jag var barn. 

Numera är det faktiskt många barn som säger att gympa är kul. Även de som man tror skulle tycka annorlunda. Så något har antagligen hänt sedan jag sprang runt i kortbrallor. Det är ju positivt för det är ju nyttigt att röra på sig. Men jag hörde på nyheterna att inom barnidrotten har man elitsatsningar och toppningar av lag och sådant sjukt. Dessutom finns det idrottsintresserade föräldrar som när de ser sina barn idrotta skriker, gapar och skäller på domaren. Som dessutom tutar i sina barn att det är väldigt viktigt att vinna. Hur jävla knäppt som helst.

Peter