God kväll i stugan!

I kväll tänker jag på ödmjukhet. Det betyder väl ungefär att man vet om att man vet om att man inte kan allt och inte låtsas som man har svar på alla frågor. Jag är rätt ödmjuk, tror jag. Fast det är ju inte så ödmjukt att säga att man besitter denna goda egenskap. Så fan vet om jag är så ödmjuk egentligen. Men jag är jävligt medveten om att jag har begränsningar i kunskap och jag rätt sällan säker på någonting. Det är inget svårt alls för mig att säga ”Jag vet inte”. Eller säga: ”det där är så komplicerat att jag inte vet”. Jag tvivlar på det mesta inklusive mig själv. Men det finns människor som inte är ett dugg ödmjuka. De är så säkra på att de har rätt att de tycker det är helt onödigt att lyssna på andra. Vi som är lite ödmjuka kan ju säga: ”det ligger nog något i vad du säger”. Men folk som inte är ödmjuka kan inte säga sådant. För de kan inte ha fel. Inte ens lite fel. Diktatorer ,tyranner och politiska fanatiker är är inte ödmjuka. För de tycker alltid att de har rätt. Och säger någon att de har fel har för vana att ta de livet av denne någon. Religiösa fanatiker är inte heller ödmjuka. För de tror att gud står på deras sida och då finns det ju ingen anledning att vara ödmjuk. För då har man ju en kompis som alltid har rätt. Författare av romaner om agenter och korsriddare är sällan ödmjuka. De vet ju också alltid vad som är rätt och riktigt och känner sig på det sättet överlägsna oss osäkra tvivlare. Inte heller kulturchefer på Aftonbladet besväras av ödmjukhet och tvivel. Jag tror inte heller att Vladimir Putin är speciellt ödmjuk. Inte tror jag att han ligger vaken om natten och ältar något litet misstag han begick för någon vecka sedan. Jag tror han kan ljuga folk rätt upp i ansiktet utan att skämmas ett dugg. Men själv är jag nog rätt ödmjuk. Inte för jag vill, utan för att jag så ofta haft fel och brottats med tvivel på mig själv. Det är lite jobbigt ibland. Men man slipper bli diktator eller fanatiker och det är ju bra. Men man kan vara en stor ledare och ändå vara ödmjuk. Som Nelson Mandela. Han sa:

”Det är en av de saker som bekymrade mig - att bli upphöjd till en semi - gudsposition - Eftersom då är du inte längre än människa. Jag ville bli känd som Mandela, en man med svagheter, av vilka en del är fundamentala, och en man som är engagerad.”

Själv är jag också känd som en man med svagheter. Inte för jag vill direkt. Och jag är själv rätt medveten om dem. Det gör mig rätt ödmjuk. Och ju äldre jag blir desto ödmjukare blir jag. 

Peter