God kväll små fiskar i det stora stimmet!

Jag sitter här och tänker på gubbar. Jag är ju en gubbe själv. Men nuförtiden är gubbar ofta rätt tråkiga. De går omkring och försöker se ut som de är helt vanliga medelålders män och verkar liksom lite skämmas över att de blivit gubbar. Men jag är mycket nöjd med att ha blivit gubbe. Jag har läst att den del i hjärnan som till stor del styr oro och ängslan krymper ihop när man blir äldre. Det är en liten mandelformad grej som heter amygdala som liksom krymper ihop och blir mer som ett russin gissar jag. Mandelgrejen har en massa viktiga funktioner också. Den finns ju inte där bara för att oroa och jävlas. Men det har ibland verkat som det är dess huvudsakliga uppgift. Men nu krymper den tydligen och blir mer lagom stor. Så till slut kanske man blir lite mer lugn och sansad. Och det är ju bra.

Testosteronet minskar ju också betydligt hos äldre män. Med mindre manligt könshormon i kroppen kommer man väl till slut också bli förståndigare. Man blir väl liksom lite kvinnligare tänker jag. Och kvinnor är ju ofta förståndiga. Än har jag inte märkt så mycket av denna förändring, men den kommer väl. Kommer säkert göra mig till en bättre människa. 

Vad gäller hjärnan och dess funktion är den sig rätt lik. Mina tankar har som ni märkt en tendens att hoppa som lekfulla kattungar, utan riktig ordning. Men så har det alltid varit så det är ingen förändring. Det är denna brist på ordning i hjärnkontoret som gör att det ofta blir rätt stökigt omkring mig. Det inre stöket tar sig liksom ut och stökar till utanför. Jag försöker ha ordning och kontroll, men min hjärna motarbetar det. Jag föreslår den att ordna upp innehållet som i ett bibliotek ungefär. Men den föredrar att ordna upp det mer som en tvättkorg. Men det är den hjärna som tilldelats mig och det är ingen idé att be om att få en bättre version. Som Nalla Puh så riktigt säger: ”Hur underbart det skulle vara att ha en Riktig Hjärna, som kunde tala om saker och ting för en.” 

Vad gäller namn är min hjärna kriminellt dålig. Jag har skitsvårt att komma ihåg vad folk heter. Det är faktiskt pinsamt. Jag är säker på vad mina närmaste heter och min katt. Men sedan är stopp. Ibland vet jag knappt vad jag själv heter. Det måste finnas en plats i hjärnan där namn lagras in som hos mig aldrig fungerat. Där ingen satt på funktionen med den lilla knappen som det står ”on” på. Inte ens gamla flickvänner är jag säker på vad de hette, speciellt inte när relationerna var korta. Men jag är bra på att komma ihåg hur folk ser ut. Så om någon gammal flickvän läser detta och blir besviken över att jag inte minns hennes namn, så kan jag glädja henne att jag minns mycket annat. Som hur hon såg ut när hon var barfota till exempel. 

Peter