Hej kamrater!

Det har varit några soliga och fina dagar är på Gotland. Himmelen har varit glödande röd både på morgonen och på kvällen. Hur vackert som helst. Då tänker jag alltid på några rader ur Odysséen. Där står det: ”Och upp steg den gyllenfingrade Eos och de seglade ständigt”. Jag vet att jag skrev om detta citat för några år sedan. Men jag tycker det är vackert så det får bli en repris. Eos är ju morgonrodnadens gudinna i den grekiska mytologin. Hon är ibland rosenfingrad också enligt Odysséen. Och det är ju också vackert. Nu är i  alla fall både morgonhimlarna och kvällshimlarna så vackra att det gör ont i en. I dag kändes det nästan som vår ute. Våren tycker jag också kan göra lite ont förresten. Fast det är vackra himlar. Det är ju fint med alla blommor och med de återvändande flyttfåglarna också. Men jag blir ofta lite vemodig på våren. Jag blir vemodig av vackra kvällshimlar också.  Fan vet varför. Egentligen borde man ju vara glad att man överlevt ytterligare en mörk vinter och att ljuset, som  man längtat efter, återkommer. Och snart kommer koltrastarna sitt på taken och sjunga. Och det är också så vackert att man nästan vill gråta. Men nu är jag trött och tänker gå och lägga mig fast klockan bara är lite över åtta. Som det står i Odysséen:

 "Gå till din vila, o främling, din bädd är nu lagad i ordning!"

Så de sade, och ljuv honom syntes den stundande vilan.

Sålunda där han sov, den prövade konung Odysseus

uti en präktig säng i den ljudande pelarehallen;

själv Alkinoos låg i det inre av höga palatset,

och vid hans sida hans drottning sov och delade bädden.”

Nu kanske ni undrar vem Alkinoos är. Men det får jag berätta en annan gång.

God natt och sov gott

Peter