Sent om hösten
tänder man ljus
för de döda.

Kanske för att
skingra deras
mörker.

Kanske för att
skingra vårt
mörker.

Stilla lågor,
träd som droppar
fukt.

Doft av förgängelse
och tyst väntan
på intet.

En del gravar
vårdas inte längre,
vilar i glömska.

Inget brinner
ju för evigt.
Men när mörkret faller
lyser ljusen vackert.

Om några timmar
kommer de slockna.

Jag anar vinter,
det blir nog frost
i natt.






Peter

Hej vänner!

I dag har det varit en rätt bra dag. För jag har minsann fått säga ”vad var det jag sa” flera gånger, på ett lite malligt sätt. Vilket alltid känns lite fint för en person som mig. Som ofta varit så osäker att det åsikter han framfört varit rätt, när någon ifrågasatt dem. Men idag har jag känt att så dum är jag inte trots allt.

Först läste jag en artikel i Expressen där en rad professorer i USA talade om att det även var deras bedömning, att det är något allvarligt fel i huvudet på USA:s nuvarande president. Att han har någon typ av personlighetsstörning. Ni som läser denna blogg regelbundet, kommer kanske ihåg att jag, redan innan detta stolpskott till president blev vald, hävdade det samma. Det är väl ingen svår diagnostik precis. Men det känns ändå bra att andra mycket kompetenta personer säger: ”Du har alldeles rätt Peter”. Och jag får säga: ”vad var det jag sa.”

Sedan läste jag en artikel om att det skall tillsättas en statlig utredning om mindre undervisningsgrupper i skolan, för elever som har stora svårigheter att klara större undervisningsgrupper. Att man äntligen skall utreda konsekvenserna för barn med särskilda behov att skall integreras till varje pris. Något som jag under mitt yrkesliv tyckt varit en ovanligt dålig idé, som ställt till mycket elände för många små och stora barn. Nu skall äntligen detta utredas och jag är säker på att denna utredning kommer bekräfta det jag sagt i tjugo år minst. Verkligheten har väl redan gjort att denna idé börjat diskuteras rejält. Men det fanns en tid då jag var den som ifrågasattes, för att jag sa att integrering för många barn var direkt skadligt. Vad ”progressiva” forskare i pedagogik på Skolverket än sa. Men nu är det väl snart slut med detta och jag får säga: ”vad var det jag sa.”

Jag läste också om en debatt i TV i ett program som heter ”Malou efter tio”. Det var en just nu mycket omtalad psykologkollega som heter Bo Hejlskov Elvén och en kille som heter Isak Skogstad som diskuterade ”lågaffektivt bemötande i skolan”. Det är en metod för hanterande av situationer som kan bli konfliktfyllda mellan barn och vuxna. Jag har ju jobbat mycket med barn med neuropsykiatriska svårigheter och vad gäller den gruppen är det utmärkt att försöka vara lugn och inte hetsa upp sig. Inget blir bättre av det. Men när det blir något generellt vad gäller konflikthantering i alla sammanhang, finns det exempel på att det spårat ut rejält. Till exempel i Kistaskolan i Stockholm där bristen på konsekvens och vuxenauktoritet ledde till att vissa ungdomar helt ballade ur och de vuxna inte uppträdde genuint och blev osäkra, om jag förstått det hela rätt. Jag är väl generellt lite misstänksam vad gäller ”metoder”. Men det har jag skrivit om tidigare.

Men nu var det alltså debatt i TV mellan ovanstående personer. Men efter denna debatts avslutning hände något lite kul och spännande. Enligt den där Skogstad som alltså inte tycker att Hejskov Elvén är någon stjärna, så hände följande”:

”När vi lämnade studion slog det slint hos honom. Han blev röd i ansiktet och sa att jag är en amatör och han expert. Att det här inte handlar om åsikter utan fakta. Han malde på som tusan. Jag blev paff. Enligt Isak Skogstad har han aldrig varit med om att ”en vuxen akademiker blivit så ursinnigt arg”. Orsaken till denna uppflammande vrede var enligt Hejskov följande: ”Det blev professionell kunskap mot amatörmässig och det funkar inte. Han har jobbat sammanlagt ett halvår i skolan, jag har jobbat med beteende i 20 år, säger Bo Hejlskov Elvén.” Det låter i mina öron rätt överlägset och dumt. Man behöver väl inte ha rätt bara för man jobbat länge. Man kan ha fel så in i helvete trots detta. Men framför allt bör man om man gör reklam för ”lågaffektivt bemötande”, ha lite koll på sina affekter. Men det gick tydligen lite dåligt och reptilhjärnan gick igång hos herr Hejlskov. Men jag log lite när jag läste om detta och tänkte, vi är inte mer än människor. Sedan log jag lite malligt och tänkte: ”vad var det jag sa”.

Peter leg lite mallig

Hej vänner!

Jag läste en artikel i tidningen där det stod att tre fjärdedelar av svenska folket är pessimistiska inför framtiden, enligt en opinionsundersökning. I stort sätt har hela nationen drabbats av en rätt djup depression. Trots att folk äter medicin mot nedstämdhet som smågodis. Sorg, ledsenhet och maktlöshet omger oss och vårt ända tröst, tycks vara den som finns på apoteken och på bolaget. Men det tycks bara ge en kort och tillfällig lindring. Man borde sätta upp en stor skylt på Öresundsbron. På den kunde det stå som det gjorde vid ingången, till helvetet i Dantes Gudomliga komedi: ”Ni som här inträder, låt allt hopp fara”. Sedan kunde det stå en lite mindre skylt på vilken man kunde skriva: ”Ni närmar er nu Malmö, glöm inte att ta på hjälm och skyddsväst.”

Själv tycker jag också att samhällsutvecklingen är väldigt otäck och blir på dåligt humör så fort jag läser en tidning eller lyssnar på nyheterna. Jag har ju ofta känt som jag inte riktigt passar in socialt och i tiden. Känt att jag är annorlunda på något sätt och inte varit riktigt hemma någonstans. Men nu känner jag mer så än någonsin förr. Om jag kunde och hade råd skulle jag ta med alla barn, barnbarn, vänner och alla jag älskar och tycker om och flytta till Nya Zeeland och be om uppehållstillstånd. Ni skulle vara tvungna att följa med. För jag vill inte flytta ensam. Det har visserligen hänt en otäck terrorattack där med. Men det finns nog någon liten stad på Nordön, där det är lugnt och där folk går på puben och är glada och tror på framtiden. Jag kanske har fel. Men jag vill tro det. Här verkar det ju lika bra att hälla SSRI-preparat direkt i dricksvattnet. Fan ta alltihop. Men Nya Zeeländarna vill väl antagligen inte bli grannar med surkart som mig. Så jag får väl inte ens något visum.

Idag gjorde jag dillkött. Egentligen hade jag tänkt göra det på lamm. Men det fanns inget kokkött av lamm, så jag blev tvungen att ta kalvlägg. Jag var i en stor ICA-affär häromdagen och frågade då varför det inte fanns något kött av lamm, som var lämpligt till dillkött. Då förklarade en gubbe, som jag tror är ägaren till denna stora affär, att allt lammkött utom lammfilé och lammstek mals till lammfärs. Det säger väl allt om hur långt förfallet gått i detta land. Det går alltså inte på den lammrika ö där jag bor, köpa lamm lämpligt att koka. Inte att tillreda en delikatess som dillkött på lamm, om man inte gör det på lammfilé. Vilket naturligtvis ingen vettig människa gör. Jag undrar vems fel denna misshushållning med lamm är. I Hötorgshallen i Stockholm kan man minsann köpa gotländsk lammrygg. Men inte på Gotland. Jag blir så förbannad.

Livet känns alltså motigt för tillfället. Detta trots att jag har kvar en prostata att glädja mig åt och har ätit dillkött. Det senare blev faktiskt jättegott, trots att det var gjort på kalv och inte lamm. Ni som läser denna blogg regelbundet vet har jag slutat dricka öl, av rädsla för att få giktanfall. Det har väl egentligen inte varit något problem. Men lite tråkigt är det ibland. Till exempel när man lagat dillkött. Till det hade det minsann suttit fint med en kall Lövenbräu. Men vi som haft besök av alla giktanfalls moder, vågar inte ens lukta på en öl.

Detta land är alltså i förfall och det yttersta tecknet på detta är att dess husmanskost knappt går att tillaga och att ingen långkokar kött längre. Men jag har faktiskt de senaste dagarna minsann inte bara gjort dillkött, utan också kålpudding. Endera dagen blir det rimmad oxbringa med rotmos. Man får inte ge upp. Man måste stå ut. Vilket man numera är glad, när man gör. Det kunde vara värre. Man kunde serveras något med koriander eller njure.

Mörkret sänker sig över oss och blir allt längre och djupare. Ur led är tiden och något är ruttet i konungariket Sverige. Men tänk på det som står Ordspråksboken: ”Sorg i en mans hjärta trycker det ned,men ett vänligt ord skaffar det glädje.” Så säg något snällt varje dag, så blir iallafall någon lite glad.

Peter

Hej vänner!

Det regnar och blåser ute. Ett oväder drar förbi. Jag tidningarna på nätet i morse fast jag vet att jag borde låta bli. Det var de vanliga nyheterna om mord, misshandel, rån, sexuella övergrepp, kriminella gäng, utpressning och att folk inte vågar vittna. Igår läste jag ett debattinlägg i Svenska Dagbladet av professor Wilhelm Agrell som handlade om kriminaliteten. Rubriken var ”Vi måste agera för att rädda landet”. Han menade att om utvecklingen fortsätter så kommer rättsstatens förmåga att med sitt våldsmonopol skydda medborgarna ifrågasättas och utmanas till det inte längre finns kvar. Att den organiserade brottsligheten utgör ett samhällshot som är lika stort eller större en terrorism. Men också att vi så länge levt i ett relativt tryggt land att vi först nu börjar förstå detta hot och ta det på allvar.

Jag blir numera direkt fysiskt illa berörd när jag läser om skjutningar, sprängningar och mördande. Det känns också som det bara blir värre och värre. Men dessutom har jag på något sätt blivit mera hudlöst och känner mig maktlös,uppgiven och försvarslös när jag läser om all denna ondska.

Jag läste också i tidningen att tre fjärdedelar i en opinionsundersökning uppgav att de var pessimister vad gäller landets framtida utveckling. Så jag och Wilhelm Agrell är inte ensamma om att vara oroliga, deppade och sorgsna. Hur man skall bryta denna kollektiva depression och uppgivenhet vet jag inte. Men så länge folk läser om rån, skjutningar, sprängningar, sexuella övergrepp, hedersvåld och tvångsäktenskap varje dag, kommer nog nedstämdheten kvarstå hos många. Vare sig vi vill heller inte. För det är ju faktiskt sant och verklighet. Hur ogärna vi än vill det.

Den här känslan av uppgivenhet och maktlöshet gynnar ju uppenbarligen vissa partier och missgynnar andra. Eller kanske rättare sagt, den här verkligheten gynnar vissa partier och missgynnar andra. Vill man i en demokrati ändra på detta, får man nog försöka ändra på verkligheten. I en diktatur som Östtyskland kunde man strunta i sanningen och i partitidningen Neues Deutschland liksom skriva hur man ville det skulle vara, istället för hur det är. Men även där trängde till slut sanningen fram genom sprickorna i muren och hela bygget föll samman.

Historisk brukar ju just en situation där människor känner maktlöshet och hopplöshet vara en grogrund för totalitärt tänkande och diktaturer. Man vänder sig till den som säger sig ha en lösning på de problem som demokratin verkar oförmögen att lösa. Det är riktigt otäckt. Dessutom räcker det inte med att demokratiska partier gör krafttag, om de uppfattas som kraftlösa och oförmögna att lösa situationen. För varje kompromiss kommer uppfattas som svaghet och varje utredning som initiativlöshet. Och det är ju demokratins arbetssätt.

Själv är jag ju en gubbe som inte gillar extremer varken år höger eller vänster. Så jag är bekymrad över att så lite görs, för att få tillbaks de väljare som nu söker sig till ytterligheter. Att man lite föraktfullt beskriver dem som obildade, svagbegåvade, rasistiska, homofoba lantisar, som är svåra för tjejer att bli kära i. Det är knappast något som gör att man får tillbaks alla de väljare man tappat. Man behöver inte dela alla åsikter för att förstå att dessa väljare ofta känner vrede, maktlöshet och oro inför framtiden. Där inte minst varje stöld, skjutning, rån och våldtäkt ökar på dessa känslor.

Jag önskar jag hade någon lösning på detta som inte handlade om att låsa in folk som begår brott och farliga för sin omgivning. Men jag kommer inte på något bättre. I Italien har maffian funnits i hundratals år och är en maktfaktor med obegränsade resurser och inflytande på alla nivåer. Den styrs av ett antal familjer som saknar medkänsla och inte drar sig för att att döda dem som på något sätt hotar deras makt. Nu börjar det bli likadant här. Det finns inte några sociala insatser eller avhopparverksamhet som i grunden kommer att ändra på detta. Iallafall inte på strukturell nivå. Men att ta bort ekonomi, status och låsa in länge kan kanske få en viss effekt.

Som det står i flera gamla landskapslagar: "land skal mæþ laghum byggias". Den isländska polisen uttrycker samma sak på isländska: með lögum skal land byggja. Det tycker jag låter fint.

Peter

Hej vänner!

Jag är sur. I  förrgår bet jag av en bit av en tand. Så jag fick ett vasst ställe i munnen vilket är otäckt då man inte kan låta bli att peta där med tungan fast man inte vill. Så jag fick gå till folktandvården akut för att be dem slipa till eländet. Där blev jag sittande i en timme och tjugo minuter. Då kom jag på att jag glömt min mobil någonstans. Jag misstänkte att jag glömt den på Habiliteringen där jag var för att göra ett jobb på morgonen. Men jag var inte säker. Så jag fick göra ett uppehåll i min väntan hos tandläkaren och rusa och kolla var telefonen var. Den låg i en väska i bilen visade det sig, efter jag varit och letat där den inte fanns. Så jag fick sätta full fart tillbaka till tandläkaren. Men när jag skulle parkera fanns det inte en enda parkeringsplats. Till slut ställde jag mig bredvid en bil på en plats som jag själv hittade på. Två hjul stod lite i naturen. Så rusade jag upp till tandläkaren och fick vänta en halvtimme till. Men sedan kom en tandläkare och slipade till det vassa stället, vilket var skönt. När jag kom tillbaka till bilen hade jag naturligtvis fått böter. Sexhundra spänn åt helvete. Det kändes lite retligt då jag hade fått välja mellan att parkera lite kriminellt eller fått gå med en tand vass som ett rakblad i munnen. Men jag var så tacksam att slippa detta att jag ändå inte var så upprörd.

När jag kom hem bestämde jag mig för att betala dessa trista böter på en gång. När jag var inne på min internetbank, lade jag märke till att ett företag som heter AVG som säljer ett antivirusprogram snott 900 spänn från mitt konto. Jag använder inte längre detta företags antivirus och har verkligen inte bett dem att förlänga min kontakt med dem på något sätt. När jag gick in för att kolla hur man kunde nå dem, så såg jag att flera andra skrev att de drabbats av samma sak. Vilket verkar vara en affärsidé. Så jag ringde upp S-E-banken, där jag är kund för att kolla hur pengar kan dras från mitt konto, utan att jag vill det. Då fick jag höra att det var telefonkö och att väntetiden förväntads bli tre och en halv timme. Men de kunde ringa upp efter det om jag inte orkade vänta i telefonen. Jag valde det alternativet. Sedan ringde jag upp det dumma företaget AVG och hamnade i telefonkö där en idiot regelbundet upprepade ”vi tar snart emot ditt samtal”. Det höll han på med i en halvtimme. Vilket gör att jag måste säga att min definition av ”snart” är rätt annorlunda. Till slut kom jag fram till en dam som sa att hon inte kunde hjälpa mig med mitt ärende utan att det var en annan avdelning. Men hon lovade att någon skulle ringa upp mig snarast. Men än har ingen ringt. Till slut ringde de från S-E-banken efter tre och en halv timme som de lovat. Det var en trevlig ung man som föreslog att jag skulle byta bankkort, då det var genom detta som AVG antagligen snott 900 spänn. Men jag skulle då inte ha ett kort några dagar och dessutom tvingas lära mig en ny kod. Så jag avstod från detta och tänker försöka få tillbaks mina pengar först.

Nu hade nästan hela dagen gått åt till tandläkare och skurkföretag. Livet i denna moderna av väntan och olust fyllda verklighet kändes alltmer Kafkalik. Likt Josef K vandrade man telefonledes runt i en värld där man söker förståelse och rättelse utan att lyckas. Som Kafka själv så riktigt påpekade: "Var inte alltför optimistisk, ljuset i tunneln kan vara ett tåg.” Vilket jag numera tror att det sannolikt är. 

Jag läste i Dagens Nyheter en artikel om ett innefenomen som heter lågaffektivt bemötande som är ett förhållningssätt när man riskerar eller har råkat i konflikt med barn- och ungdomar, som är väldigt inne sedan några år. Det är en gubbe som heter Hejlskov som har blivit någon sorts guru som fått massor av anhängare. Egentligen var det väl en bra idé när det gäller barn med svårigheter att reglera sina känslor. Det är ju då bra att försöka hålla sig lugn och vända bort blicken och vänta för att inte varva upp känslorna ytterligare. Men att använda det som en generell modell i alla sammanhang, har väl nu visat sig vara mindre lyckat. På någon skola i Stockholm en del elever tydligen lagt märke till vuxenvärldens passivitet inför regelbrott och det hade spårat ur fullkomligt. På en annan hade en lärare som fysisk flyttat på en elev som på ett provocerande sätt hindrat andra att komma fram, blivit anmäld för kränkande beteende. Trots att eleven inte fått blåmärke eller andra tecken på att man använt mer kraft än vad som behövts. Det skall tydligen hamna i högsta domstolen. Vilket i mina öron låter helt bisarrt.

Jag har ju i stort sätt avslutat mitt yrkesliv som psykolog. Men en sak som slagit mig är hur enstaka personer med karisma plötsligt fått genomslag för idéer där massor av folk blivit imponerade och sprungit på bollen som femåringar i ett fotbollslag. Det har handlat om dyslexi, ADHD, mobbing, intergrering, kvardröjande reflexer och fan och hans mormor. Det har ”läst på talets grund”, krupits på golvet, tränats korttidsminne, avskaffats alla mindre undervisningsgrupper, varit genuspedagogik, utan att det gjort någon som helt nytta. Tvärtom har det antingen inte påverkat alls eller i värsta fall ställt till skada. Skolan har väl oftast varit en plats för att pröva dessa nya idéer som varken haft förankring i vetenskap eller beprövad erfarenhet. Jag gissar att även lågaffektivt bemötande kommer gå samma väg. Men det är tråkigt att det skall behöva gå på tok innan dess.

På något sätt tycker jag ofta att det känns som det blir snett när förnuft och känsla inte får samverka. Människan är ju en social varelse och det har hon varit i mer än en miljon år. Vår framgång som art beror ju till stor del på detta. Vårt sätt att uppfostra våra barn till välfungerande vuxna individer handlar ju i grunden om det. Att fungera i ett socialt sammanhang. Vår kognitiva och sociala utveckling går från de lilla barnets självklara egocentriska tänkande, till en förmåga att fungera i komplexa sociala sammanhang. Vi ökar kraven på detta och reagerar om barn som bör kunna uppvisa sociala färdigheter som hänsyn, samarbetsförmåga och följsamhet, inte gör det. Då säger vi ifrån på skarpen och om det är ett barn med normal neuropsykologisk utveckling fungerar det oftast utmärkt.

Men jag har ju jobbat med barn där den modellen inte fungerar alls. Där man får lära sig att hitta ett annat förhållningssätt för att det skall bli bra. Där den spontana känslan måste balanseras med en stor portion förnuft. Men även i arbete med dessa barn bör man inte anpassa sig för långt bort från normalitet. Den som behandlas konstigt, riskerar ju bli lite mer konstig, än han behöver.

Men att utifrån dessa specialfall dra slutsatser om hur man generellt skall bete sig blir ju hur tokigt som helst. Jag tror också det på något sätt går emot vårt biologiska fungerande som art. Fast det vet jag inte. Kanske är jag ute och cyklar. Men jag tänker ibland på det.

För jag tänker ofta på våra fyrbenta vänner vargarna som också är en mycket social art. De uppfostrar ju också sina valpar till att fungera i grupp. Det råder en tydlig ordning där föräldraparet utifrån sin ålder och erfarenhet fattar beslut. Där de som inte anpassar sig till detta, tillrättavisas tills de lägger sig ner på rygg med auktoritetens tänder framför näsan. Men där våld utöver detta är mycket sällsynt. Det betyder helt enkelt ”skärpning min unge vän, annars blir jag förbannad”. Men lika lite som förståndiga och normala människor använder våld i uppfostran, gör vargarna det.

Nu är vi ju betydligt mer komplexa varelser än våra fyrbenta kompisar. Men fan vet om vi alltid är så mycket bättre på att uppfostra våra valpar. Speciellt inte när vi tror förnuft kan ersätta känsla och känsla kan ersätta förnuft.

Peter

Hej igen vänner!

Jag började ju skriva om fina ord för ett tag sedan. Men sedan kom det en hel det tankar kring den intressanta prostatakörteln och störde mina planer att skriva om fina ord. Jag hade faktiskt rätt dålig koll på vad denna körtel egentligen var bra för innan den liksom gjorde sin existens påmind. Att den hade något med sädesväskan att göra visste jag, men inte så mycket mer. Men nu har jag minsann läst på och kollat vad denna körtel är bra för, mer än att kladda ner. Den sänker nämligen ph-värdet i slidan så att det där blir mindre surt vilket gör att det små simmare som levereras samtidigt, trivs bättre och får det lättare att simma. Istället för att hamna i en sur och ogästvänlig miljö levereras de i en vätska, som är som att bada i en varm sommarsjö om natten. Vilket gör att de blir glada och viftar på svansen.

Men åter till fina ord. Jag tänker på det fina ordet dygd. Det är väl motsatsen till synd. Det finns ju sju dödssynder som man bör låta bli att begå. Men det finns minsann sju dygder som liksom är dessa synders motsats. Dessa fina dygder är: ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod och flit. Jag tycker att de är utmärkta dygder allihop. Kyskhet låter ju lite sexualfientligt men jag tror man kan tolka det som att man inte bör knulla runt hur som helst. Speciellt inte om man har en partner som skulle bli ledsen om man uppför sig på det sättet. Själv måste jag väl erkänna att jag har vissa problem med dygderna tålamod och flit. Men jag skall försöka bättra mig på dessa punkter. Vad gäller måttfullhet har jag ju redan blivit en bättre människa. Jag har i stort sätt slutat dricka öl och även blivit väldigt måttfull vad gäller andra alkoholhaltiga drycker sedan några månader. För som en del av er vet drabbades jag då av ett anfall av gikt som gick utanpå det mesta, vad gäller att göra ont. Så av ren rädsla av att drabbas av något liknande igen har jag blivit en stjärna på måttfullhet. Inte på grund av förstånd utan av ren rädsla för smärta, har jag blivit dygdigare än på länge.

God natt och sov gott

Peter

 Gymnopédie no. 1

Ibland  har jag den här
hösten lyssnat på
Satie och börjat gråta.

Livets tecken,
dagars storm,
tystnad och en gåta.

Minnen sedda genom
smutsigt glas,
allt kött som blivit hö.

Så lever jag väl
här en tid,
tills det är dags att dö.

Snart är det
vinter, snö och
åter jävligt kallt.

Jag lyssnar på
Satie och gråter,
det är faktiskt allt.


Peter

Hej vänner!

Jag är ensam med kamrat Katten i helgen. Han sover förresten. Katter sover mycket. Klart mer än vad vi människor gör. Antagligen för att deras nervsystem behöver mer vila än vårt. Fast jag har också varit väldigt trött den sista tiden och har haft svårt att komma igång med något. Idag har jag iallafall städat. Det är motigt att påbörja denna aktivitet. Men när man väl börjat är det faktiskt rätt kul. Jag småstädar liksom inte, utan när det sker gör jag det ordentligt. Flyttar sängar och ställer ut allt som står i vägen. Sedan dammsuger jag och våttorkar och har mig. Jag är kanske inte världens flitigaste städare, men väldigt noggrann när det sker.

Jag har ju, som ni vet, bestämt mig för att inte skriva om politik i denna blogg. I varje fall inte om annat än hur oerhört korkade presidenter det finns i världen. Men jag kände att jag började bli tjatig när jag i varje inlägg skrev något om den obehagliga, debila och narcissistiska pajas som är USA:s president. Hans sista påhitt är att han raljerar över det lidande som drabbat de som flyr och jämfört krig med ett slagsmål på en skolgård. Jag undrar vad som kommer hända till slut. Han har ju också bett en främmande makts politiker att söka hitta något graverande om sina politiska motståndare, som han kunde använda i kommande val. Men nu orkar jag inte skriva om idioten mer. Bara påminna om det som Jesus sa: ”Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.” Det är minsann något man bör tänka på i denna tid.

Idag läste jag att Moderata Samlingspartiet vill att det skall börja säljas öl och vin i vanliga mataffärer. Som om det inte finns tillräckliga svårigheter i landet. Verkar en ovanligt onödig idé. Det finns ju en utomordentlig bra butik för detta och att en del får beställa till ett ombud funkar väl utmärkt. Det är dessutom inget fel att alkohol är rätt dyrt och att det är ålderskontroll i den affären. Dessutom är det en affär med ett utbud och en kvalitét som inte jag sett någon annanstans. Jag som dessutom genom mitt yrke fått se rätt mycket av alkoholens baksida, är rädd att det moderata förslaget kommer öka på det elände som redan är.

Jag röstar på flera monopol. Apoteket, Televerket, Postkontoren samt Bilprovningen, utan massa sliskig kundvänlighet funkade utmärkt. De hade redan från början en sund inställning till de som kom och gnällde. Ingen jävel från Televerket ringde upp och kallade en vid förnamn. Man fick själv ödmjuka sig och ringa och be om att få hyra en telefon. På posten fick man stå i kö och vänta på sin tur. På Bilprovningen tog de fram den lilla vassa hammaren och bankade och slog på avgasröret så man fick körförbud på grund av alla hål som uppstod. Man fick återkomma någon vecka senare och visa att man bytt avgassystem. Då, på den tiden det var ordning i landet och det fanns ett ordentligt TV-monopol, utan reklam. När Anita och Televinken lärde barnen förståndiga saker och Hylands Hörna var det mest spännande man kunde få se en lördagskväll i oktober. Nu föreslår alltså Moderata samlingspartiet att även Systembolaget skall utsättas för konkurrens från vanliga sillstrypare.  Jävla dumheter.

Jag säger som riksdagsmannen Leonard Fredrik Rääf (1786 - 1872) som tidigt insåg vart det barkade när man började modernisera landet med tågtrafik och andra nymodigheter. ”Samhällets lycka består i att äga medborgare, vilkas själs- och kroppsförmögenheter uppnått den bästa möjliga styrka. Ångkraften försvagar dem bägge. Järnvägarna verka, liksom maskiner, mycket ont och dödar allmänhetens omdömesförmåga, kraft och välstånd. Måtte Sverige så sent som möjligt bliva delaktigt av ett sådant framåtskridande.”

Nu kanske jag överdriver lite. Men ge fan i Systembolaget och låt detta fina företag finnas kvar utan onödig konkurrens. Den som försöker lägga ner bolaget är kommer jag betrakta som en samhällsfiende och behandla därefter. Måtte Sverige så sent som möjligt bliva delaktigt av ett sådant framåtskridande.


Peter

Käraste bröder, systrar och vänner!

Jag har haft en lite tuff natt då jag drömt otäcka mardrömmar. Det brukar jag inte göra. Men i natt vaknade jag flera gånger efter otäcka drömmar och till sist ville jag inte somna igen för att slippa ifrån eländet. Så jag har sovit rätt dåligt. Så jag är glad att jag den här veckan bestämde mig för att vara pensionär och inte jobba alls. Men nästa vecka skall jag återgå till lite arbete, efter de senaste veckornas äventyr och oro.

Jag har tänkt en del på Carl-Michael Bellman sista tiden. Han pendlar ju i sina epistlar och sånger mellan högt och lågt och mellan uppsluppenhet och allvar. Ena stunden hyllar han Baccus och Venus och allt roligt dessa gudar bidragit med i både hans och mitt liv. Men nästa sång kan handla om dödens närhet och allvar. Han själv levde ju i en tid då döden var en del av vardagen på ett annat sätt än den är för oss. För dödligheten i sjukdom var ju på en helt annan nivå än nu. Själv miste Carl-Michael och hans fru Katarina en son i kopporna.

Carl-Michael skrev alltså mycket om döden. Så trots att den var så vanlig när han levde var den skrämmande och sorglig. Men den var också viktig att betänka och försonas med. Inte försöka förneka eller låta bli att tänka på. Bellman skriver inget om att döden skulle övergå i himmelrikets eviga liv. Kanske för att de personer han skrev om inte riktigt kunde förvänta sig detta, med tanke på deras leverne. De som flitigt dyrkade och hyllade Baccus och Venus hade kanske inte så stora förhoppningar, om att få sitta på en molntapp och vifta med vingarna.

Själv hade ju Carl-Michael ett besvärligt liv på många sätt. Han hade till exempel ständigt ekonomiska problem. Dessutom var han dålig på ekonomi och levde konstant över sina tillgångar. Så han lånade pengar och hade visst ofta folk i trappen som var både sura och arga för att de inte fick tillbaks det de lånat ut. Till slut sattes 1794 han ju i gäldstugan på Stockholms slott. Efter en tid fick han hjälp att komma ut. Men då var han i dåligt skick. Han dog året därpå.

En annan poet som skrev en del om döden är ju Nils Ferlin. Han levde ju också ett tufft liv och mådde i perioder av sitt liv jävligt dåligt. Det höll på gå rent åt helvete för honom. För han självmedicinerade rätt hårt med alkohol. Men så träffade han en dam som hette Henny och kom från Finland. Hon räddade honom antagligen från att supa ihjäl sig. De flyttade ut till en gård i Roslagen och verkar ha haft det rätt bra under många år. Om ni kommer till Bromma kyrkogård kan ni hälsa på Nils som ligger där. På gravstenen står följande dikt:

”Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit
men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.”

Själv har jag ju skrivit dikter om döden. Men jag har aldrig vågat visa dem för någon eller sätta in i min blogg. För då kanske någon får för sig att jag är självmordsbenägen och behöver hjälp. Men det är jag inte. Jag är bara rädd och bekymrad över att livet till slut skall ta slut. Så som man bör bemöta ångest har jag bestämt mig för att inte blunda för detta hemska faktum, utan både skriva och tänka på eländet. Eventuella psykologer som läser detta känner nog igen begreppet stimuli-responsprevension. Alltså att möte det ångestväckande och sedan stå ut därmed, utan att undvika. Så har jag bestämt mig för att hantera min dödsångest. Så här en dikt jag skrivit om döden:

För en tid sedan

kom döden förbi

och kysste mig på kinden.

Det var en

stilla smekning

kall som vintervinden.

Av mjuka läppar

knappt berörd,

en viskning i mitt öra.

Om hur hon längtar

efter mig och är bekymrad,

rädd att störa.

Våra ögon möttes

för en stund

och sen så var hon borta.

Det var nu i oktober

när dagarna

är korta.

Vi har träffats

förr och sagt

farväl till goda vänner.

Det är så oväntat

ibland att träffa

nån man känner.

Peter

Hej vänner!

I förrgår var jag och såg till min storasyster Margaretas och mina föräldrars grav. Det var jag och en av mina systrar som var där och planterade lite ljung och tände ett ljus. Det blev rätt fint. Men man kommer att tänka på döden när man planterar blommor på de dödas gravar. Det är liksom oundvikligt att då tänka på döden. På de som har funnits och nu inte längre finns. På de man samtalat med som man inte längre kan samtala med. Man bör nog tänka på döden varje dag så man förstår livets värde. Så man inte slösar sina dagar till onödiga saker som man inte mår bra av. Man bör fundera på vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Fast det är väl olika för olika människor. Men för alla borde det vara en allvarlig historia att fundera på livets korthet och dödens oändlighet.

Jag är inte riktigt glad. Det har jag lite dåligt samvete för. För egentligen har jag det rätt bra och inget att klaga på egentligen. Nyss hade jag ju åtminstone en del konkreta saker att oro mig för. Men när de kunde skjutas på framtiden blev jag först glad, men sedan ändå ledsen på något sätt. Så där som man kan känna när man jobbat med något som engagerat en och detta tar slut. Man är först glad att man är klar. Men efter en stund känns det tomt och ledsamt. Så känner jag mig nu på något konstigt sätt.

En sak jag funderat på är hur man skall få de som är rika att förstå de som är fattiga. Det är som vi lever i så olika världar att vi inte kan se varandras verklighet. Jag vet inte vad klockan är i Indien eller Laos just nu. Men när de hade morgon var det unga kvinnor som vaknade efter att ha sovit under sin symaskin, i fabriken där de jobbar. Sedan hade de börjat sy T-tröjor med engelsk text på som vi kan köpa för under hundra spänn. De som syr får väl inte ens en krona per tröja. Kanske blir vi till och med glada när vi hittar en tröja för 70 spänn och tänker ”billigt minsann”. Vi borde ju bli ledsna när vi ser billiga kläder. För det betyder att folk som redan från början knappt har pengar till mat, blir ännu fattigare.

Kriget i Syrien fortsätter och nu flyr hundratusentals människor för att inte dödas. Ibland tycker jag det låter som folk flyr för att jävlas med Europa. Inte av krig och fattigdom. Som om de begår någon typ av brott för att de vill ge sig själva och sina barn en bättre framtid. Vi som är är rika får hjälpa våra barn efter förmåga, utan att någon ifrågasätter det. Men är du fattig skall du acceptera din lott hur jävla omöjlig den än är och stanna där du är. Om du är ung och arbetslös, är du initiativrik och förståndig om du lämnar Norrlands inland, för att få jobb. Men lämnar du Afrika av samma skäl är du närmast kriminell. 

 

Det är naturligtvis omöjligt att miljoner av världens 60 miljoner flyktingar skall komma till Sverige och det är möjligt att vi nu nått en gräns för vad samhället klarar av, utan alltför stora påfrestningar. Men det betyder inte att man inte kan förstå människors desperation och att man skall uttrycka förakt och hat mot de som söker ett bättre liv. Som det är ett uttryckt för att vara en dålig människa att vilja få ett arbete och ge sina barn en utbildning och en framtid. Och någonstans går en ung kvinna och lägger sig under sin symaskin, i den fabrik hon jobbar med att sy T-tröjor med text på engelska. Kostar under hundra spänn på Hennes och Mauritz. Och någonstans köper någon en lägenhet i Stockholms innerstad kontant för sex miljoner, till sin son eller dotter. Man vill ju hjälpa sina barn om man kan. Man vill ju det.

Sara Danius har dött. Jag vet ju inte vem hon var. Det var ju mest i samband med krisen i Svenska Akademin jag hörde talas om henne och såg henne. Hon var ju ständig sekreterare i denna institution och fick ju att hantera den situation som uppstod i samband med ”me-too-rörelsen”. De hade ju en kompis som verkar helt konstig och som förgripit sig på kvinnor på löpande band och trots det haft ett betydande inflytande tydligen. Denne konstige figur var dessutom gift med en medlem och bäste kompis med andra. Faktisk en riktig skandal. Det här ville tydligen Sara Danius gå till botten med efter att tidigare sekreterare inte agerat, fast det informerats om att de närde ett riktigt pervo vid sin barm. Men då fick hon sparken. Varför förstod jag inte. Men sedan brakade hela akademin ihop och en mallgroda som heter Horace, som enligt sin före detta fruga, kunde vara våldsam mot kvinnor, satt på ruinerna och såg ännu malligare ut. Men Sara tog med sig både snille och smak och lämnade akademin. Det gjorde hon rätt i. Jag vet som sagt inte riktigt vem hon var. Men det man såg av henne gjorde onekligen intryck. Var smart, snygg och orädd i TV-apparaten.

Peter

God morgon vänner!

Som ni vet skall det i år delas ut två Nobelpris i litteratur. I år fick en polsk författare som heter Olga Tokaczuk och en österrikisk som heter Peter Handke detta fina pris. Kul för dem. Jag har inte läst en enda bok av vare sig den ene eller andre av dessa pristagare. Men det kanske jag skall göra. Men jag brukar vänta något år till de går att låna på biblioteket. Den där Handke tyckte visst att den otäcka serbiska demagogen och krigshetsaren Slobodan Milosevic var en bra karl. Vad det är för bra med krig, mord och etnisk rensning begriper jag inte. Men Peter Handke tyckte tydligen att det var okej. Måste vara en konstig figur. Men kanske han skriver bra böcker trots det. Jag vet inte. Men jag läste att en del tycker hans böcker är tråkiga.

Olga Tokaczuk har på bilder jag såg en skojig frisyr. Sådana där dreadlocks som kultur- och demokratiminister Amanda Lind har på skallen. Fast jag måste säga att Olgas, i min smak, var finare. Fast lika fina som Bob Marleys har ingen av dem. Det stod också att Olga har hatats och hotats. För hon har retat en del nationalistiska landsmän, när hon sagt att Polen borde göra upp med sin historia av antisemitism. Så jag tror jag skall läsa en bok av denna Olga och sedan tala om huruvida hon var värd det pris hon tilldelats. För det verkar vara en bra tjej.

Ute skiner solen över Vasastaden och jag skall snart ge mig ut. Planerna för dagen är

att jag och en av mina systrar skall åka och hälsa på min mamma, pappa och storasyster på Täby kyrkogård och se hur de har det, samt sätta dit några blommor. Det får väl bli ljung gissar jag.

I Syrien pågår som vanligt en tragedi.

Rädda Barnen: Swisha till 900 6008 märk gåvan FÖRÄNDRA.

Peter

Hej vänner!

Jag har idag fått reda på att jag får behålla min prostata tills vidare. Den är enligt expertisen rätt stor och innehåller en och annan dum cell. Men det är inte värre än att den får bo kvar på sin plats trots det. Vilket är en stor lättnad efter några veckors oro över att detta behöver åtgärdas på något sätt. Men idag har jag fått besked att så länge den inte dummar sig värre än för närvarande, får den sitta kvar. Jag skall bara övervakas och kontrolleras. 

Detta skall jag ikväll fira genom att äta krabba med en kompis och dricka vin och öl. Något som vi giktdrabbade nog bör vara lite försiktiga med. Men jag tänker ta risken och avser bli både mätt och något full. För jag är på fint humör efter detta faktiskt lite oväntade, men glada besked.

Det är jobbigt att det på nytt är krig och som vanligt fullkomligt idiotiskt. Som vanligt är det

gubbar som är dumma i hela jävla huvudet som ställt till det. Varför får denna galenskap fortsätta och fortsätta. Varför lyckas sådana uppenbart dumma storkäftade paddor och krokodiler som Trump, Putin, Erdogan och vad fan de heter få ställa till det. De borde ju för fan låsas in på låst avdelning och ges någon typ av behandling mot sin aggressivitet. Tyvärr söker ju inte sådana rätt snälla gubbar som jag makten, när vi vimsar runt i tillvaron. Vi varken vill eller bör bli ledare och chefer. Men det finns ju förståndiga tanter som skulle kunna bli bra ledare. Jag har träffat flera stycken som jag absolut skulle rösta på om de ställde upp och ville bli presidenter. Men de vill de nog inte. Så istället får vi dras med de här knäppa narcissistiska lögnhalsarna som folk av någon gåtfull anledning envisas att rösta på istället för låsa in.

Så jag pendlar mellan att vara glad för min personliga del med att vara ledsen över världens dårskap. Så aldrig får man vara bara glad. Men ikväll skall jag göra det som Freud beskriver som ”regression i jaget tjänst”. Jag funderar faktiskt att bli lite kompis med Sigmund på gamla dar. Nog var rätt mycket tokigt. Men annat var ju ändå värt att fundera på. Fast nu skall i god behavioristisk anda ägna mig åt positiv förstärkning och öppna en öl. Det kommer säkert funka, så jag tar en till. För förstärkta beteenden har en klar tendens att upprepas.

Peter

En dag spelade

en sorgeflöjt

för mig.

Det var i den

sjunde dagen i

det sjunde året.

Visst saknade

jag dig fortfarande.

Men hoppet var

för länge sedan borta.

Jag gick ensam

i parken på en

matta av gula löv.

Så blev jag stående

i oktober väntande

på intet.

Koltrastar prasslade

i löven och i fjärran

for bilar förbi.

Sorgeflöjten spelade

och jag visste att jag

blivit en höstmänniska.

Innerst inne

en höstmänniska.

Peter

Hej vänner!

Jag läste om att en gubbe som heter James Peebles var en av de tre som i år skulle få nobelpriset i fysik. Den här James hade räkna ut att bara fem procent av universums innehåll består av vanlig materia som stjärnor, planeter, skogar, svampar, blommor, katter, människor och alla djur består av. Sedan består 26 procent av mörk materia som ingen vet vad det är för något och 69 procent av mörk energi som inte heller någon har en aning om vad det är. Han har alltså räknat ut att det mesta i universum är sådant som vi inte har en aning om vad det är för något. Vi vet bara att det finns.

Det är ju rätt gåtfullt att tänka på. Vi lever i ett universum som mest består av något som vi inte vet vad det är. Inte den mest välutbildade professor i astronomi vet vad som döljer sig i den mörka materien och den mörka energin. Vi famlar runt i mörkret och är nöjda av vi åtminstone ser några procent lysas upp, av allt som tydligen finns. Jag vet inte vad man skall tänka om det egentligen. ”Välkommen till universum vänner. Här består det mesta av ett jävla mörker.” Det låter ju rätt trist. Även om det tydligen är alldeles sant.

När jag tänker på mörker så kom jag att tänka på något som står i bibeln. Där står:

Tog jag morgonrodnadens vingar,

gick jag till vila ytterst i havet,

skulle du nå mig även där

och gripa mig med din hand.

Om jag säger: Mörker må täcka mig,

ljuset omkring mig bli natt,

så är inte mörkret mörkt för dig,

natten är ljus som dagen,

själva mörkret är ljus.

Men om jag fick ta morgonrodnadens vingar och fick gå till vila ytterst i havet skulle jag vara helt nöjd med det. Morgonrodnadens vingar vet jag inte riktigt hur jag skall få tag i. Men att få vila ytterst i havet låter fint. Fick jag det skulle jag strunta i om ljuset blev natt. Jag skulle väl ligga där och se på stjärnorna och lyssna på vågorna. Mörkret skulle täcka mig och jag skulle se Karlavagnen och Polstjärnan. Så har jag legat förut några gånger i sovsäcken och sett mot oändligheten. Fast inte heller jag har sett mörk materia eller mörk energi. Men hemma i sängen har jag ibland legat i mörkret, när någon gripit min hand och frågat om jag somnat. Vilket varit trevligt att säga att jag inte gjort. Kanske är det liksom droppar av mörk energi som råkat falla just där, just då, på just denna säng i universum. Vem vet.

God natt

Peter

Hej vänner!

Läste att två amerikanska katolska präster som begått övergrepp på barn var här en sväng och begick lite nya övergrepp innan de skickades vidare. Det stod att en av dem fick nytt jobb i Afrika. Sveriges egen kardinal som heter Aborelius eller något sådant beklagade det hela. Man undrar hur länge det skall dröja innan man inser att celibatet drar till sig perversa typer som inte kan ha ett normalt vuxet samliv. Men de jobbiga är att hur mycket som än kommer fram om de otäcka svartrockarnas övergrepp, så verkar ingen av deltagarna i denna konstiga förening känna något ansvar. Någon katolik borde väl ha ryggrad nog att träda fram och säga: ”Lägg ner eländet, för guds och alla barns skull.”

Sedan läste jag att den så kallade amerikanske presidenten tänker svika sina kurdiska kompisar med vars hjälp de jihadistiska mördartomtarnas härjningar stoppades. Men nu har han tydligen gett grönt ljus för Turkiet att inleda krig mot samma kurder, som han nyss hade som allierad. Den mannen måste vara en totalt opålitlig, manipulativ jävla svikare. Men det visste man ju redan tidigare.

Det stod också om en lärare, som tydligen gillar plattnacken och stolpskottet ovan, som sagt att han ville skjuta Greta Thunberg med prickskyttegevär. Antagligen har han känt att han fått stöd i denna uppfattning av alla de jävla idioter som inte står ut med att ung flicka, säger vad hon tycker. Som dessutom tycker att vi bör lyssna på vad den samlade vetenskapen säger. Jag har nu skrivit vid ett flertal tillfällen om hur less jag är på detta B-lag till sopprötter som inte har ett enda vettigt argument att komma med, utan bara ägnar sig åt personangrepp och mobbing. Den enda fördelen med detta är att de därigenom avslöjar sig som de nollor de är. Som Nalle Puh säger: ”Människor som inte tänker ordentligt har inga hjärnor, snarare har de grått ludd som flugit in i huvudet på dem av misstag.” Det är för mycket grått ludd i världen för närvarande.

Peter

Hej vänner!

Jag begriper mig inte på religion. Det är bara att erkänna. Kanske är det en brist. Jag vet inte. Men om denna vidskepelse ändå var en någon sorts oskyldig hobby som folk ägnade sig åt. Som golf eller lägga pussel. Men det är det inte. För det är väl just religion och till den gränsande politisk extremism, som ställt till mest jävelskap i världen. Själv tycker jag lika illa om bägge dessa företeelser och tycker att den typen av tänkande bör motarbetas. Jag ser ingen anledning att respektera rent oförnuft när detta ställer till så mycket skada som religioner har gjort.

Jag vet att de flesta religiösa människor inte är extremister och att jihadister och Knutbygänget är toppen på galenskapens berg. Men i USA säger visst hälften av befolkningen att de tror ordagrant på skapelseberättelsen. Sannolikt tycker de väl också att deras uppfattning vad gäller detta, bör respekteras. Katolska kyrkan anser att det är någon typ av brott att använda preventivmedel. De tycke väl också att deras uppfattning är värd respekt. Muslimer säger att det som står i Koranen är guds egna ord. Fast deras gud i så fall rekommenderar stening av otrogna och andra barbariska straff. Det skall man väl också respektera av någon anledning. Alla tycks vara eniga om att homosexualitet är något som gud ser strängt på och att han därför behöver deras hjälp att jävlas med homosexuella människor. Utom svenska kyrkan som nu bytt uppfattning vad gäller detta. Men den har ju som pastor Jansson sa ”ingen bestämd uppfattning om någonting”. Fast varje vecka står även präster där och säger att de tror på jungfrufödelse och evigt liv. Men det är ju mest korkat. Men egentligen inte mer korkat än att tror ordagrant på skapelseberättelsen.

I islams namn mördas det på löpande band. I Burma dödas och förföljs den hinduiska gruppen Rohinjas av buddister, under ledning av massa hysteriska munkar. Hundratusentals unga kvinnor dör i illegala aborter för att påven och hans prästerskap ställt till det. Ett prästerskap i vilket det förresten ingår ett helt gäng av pedofiler. Sen finns det ju massa konstiga sekter som förstör livet för unga människor och sätter konstiga idéer i skallen på dem och snor deras pengar. Min slutsats är att religion i sig är oförnuftig och ovärdig människan. Dessutom ställer den till mycket skada.

Nu på morgonen hörde jag en kille som sa att om man inte får skära bort förhuden på pojkbebisar så kan man inte leva som jude i Sverige. Det hade visst med massa tradition och eftersom nästan alla judar utförde denna onödiga misshandel av små bebiskillar, så måste man få fortsätta med det. Varför det undrade jag. Men det var jävligt oklart. Jag gissar att gud av någon anledning tycker illa om små bebiskillar och tycker om när man gör illa dem. Annars skulle han väl, allsmäktig och stor som han är, se till att små judiska killar föddes utan förhud. Och sådana dumma, grymma och oförnuftiga traditioner måste man tydligen respektera. Men sorry, det kan jag inte göra. För det är dumt. Vad än någon jultomte till gud än har för synpunkter. Vill vuxna män ta bort sin förhud, så varsågod. Men att utsätta spädbarn för sådant är misshandel. Sedan får gud säga vad han vill.

Peter

Himmelriket om hösten

tänkte jag

mig så här.

En stuga med

utsikt åt öster.

Där havet i obruten

horisont.

Åt väster utsikt

över en sjö och bakom den

berg i fjärran.

På morgonen

ser jag solen stiga

ur havet.

På kvällen

ser jag solen

sjunka bakom bergen.

Dagar som går,

tid som passerar.

Tranor plogar

himlen mot söder.

Då om hösten

gulnande löv

som faller stilla

och mäter tiden.

Koltrasten prövar

skuggsång.

Sedan vinter.

Det är allt.

Peter

Hej vänner!

Jag tycker det känns tungt idag. Man skulle vilja att det dök upp något hoppfullt som gjorde att framtiden såg lite ljusare ut. Men nu på morgonen känns det som ett jävla mörker. Det var länge sedan man läste eller hörde om något kul och positivt. Det mesta ett jävla gråväder. Jag tycker det känns som politikerna börjar ge upp hoppet att något skall bli bättre. Man ser att de ler eller ser bestämda ut för att de förväntas av dem. Men det når liksom aldrig ögonen. De verkar egentligen vilja säga: ”vi har inga lösningar och de vi trodde vi hade, skiter sig jämt.” De enda som ler i det gänget är de, som det går bra för i opinionen. Vilket minsann inte gör mig ett dugg gladare.

Nu är man ju rädd att man börjar låta som någon sorts rysk trollfabrik som jobbar med att försöka påverka oss till uppgivenhet och fatalism. Men som det står i den lilla skriften ”Om kriget kommer”, som skrämde livet ur en som barn och nu kommit i en ny skrämmande version, ”Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt”. Bara så ni vet det rysstroll, nazister, islamister och kriminella av alla de slag. Jag har inte gett upp helt, även om jag är trött. Man får liksom inte ge upp bara för man är uppgiven. Som Ior så riktigt påpekar: "Vi har - åtminstone - inte haft någon jordbävning på sistone.” Han har trots allt förmågan att se det positiva i tillvaron. För just den katastrofen har vi sluppit.

Så sitter man här medan håret i näsan och öronen växer och frodas som ogräs. Medan kroppen i övrigt visar på lågtryck och lågt ph-värde. Men vi har iallafall oktober och november att se fram emot. Då det kommer bli mörkare. Leonard Cohen sjunger på sin sista skiva en låt som heter ”You Want It Darker”. Det vet i fan om jag håller med om. Det är redan ett jävla mörker och värre behöver det inte bli. Leonard Cohen är ju död. Han spelade in en sista skiva och gick och dog. Frid över hans minne.

Men Rolling Stones håller ju igång fortfarande. Fast Mick Jagger är visst sjuk. Jag bodde 1965 i Malmö. Då spelade Stones på Baltiska hallen och även om man var för liten för att gå på konserten, kunde man stå utanför och lyssna. Då 1965 när jag var 11 år. För ett liv sedan. På lördagsmorgonen kunde man lyssna på Sigge Fürst som sjöng ”God morgon, god morgon” innan man gick till plugget. Där var det ”roliga timmen”, som var en rätt trist historia. Men sedan fick man gå hem. Det var det året jag såg filmen ”Help” med Beatles. Det var en ovanligt fånig historia. Men då tyckte jag den var rätt bra. Musiken var iallafall bra och det tycker jag fortfarande.

Peter

Hej vänner!

Det var länge sedan jag skrev om kamrat Katten. Så ni kanske undrar hur han mår. Så jag kan meddela att han mår utmärkt. Han var hos veterinären häromdagen för att vaccineras mot kattsnuva och då var det en veterinär som vaccinerade honom. Annars brukar det vara en djurskötare som gör detta. Men nu kom en veterinär som först lyssnade på hjärtat och sedan kollade igenom honom innan vaccinationen. Han sa att med tanke på ålder var katten i ovanligt gott skick. Ett riktigt praktexemplar till katt.

Det är ingen läkare som sagt till mig sista tiden. Man skulle önska att någon läkare titta på en, lyssnade på hjärtat och sa att man var ett riktigt praktexemplar till gubbe. Men icke sa Nicke. Något sådant får man minsann inte höra. Möjligtvis kan man få lite beröm för man inte röker. Men i övrigt är det jävligt sparsamt med beröm. Men katten får minsann höra att han är en ovanligt fin och trevlig katt som är ovanligt välbehållen för sin ålder.

Men han förtjänar väl allt beröm han kan få. Jag är helt övertygad om att han vet hur jag mår. För när jag är deppad eller orolig för något, kommer han alltid och lägger sig på mig. Han gillar förresten inte mobiltelefoner. När han ser att jag ligger och läste på en sådan kör han in huvudet mellan telefonen och mitt ansikte, så jag inte kan läsa och buffar på mig. Han har också blivit väldigt mycket för att bli klappad de sista året. Det kan ibland bli lite jobbigt. Man vill ju ibland ägna sig åt annat. Men det tycker han är onödigt. Dessutom är han numera väldig pratsam. Kanske märks det lite att han börjar bli gammal, trots allt. För numera går han för det mesta bara ut en sväng en gång om dagen. Ibland struntar han i det också. Om det regnar så går han inte ut alls.

Jag hörde att katter har lika lätt som hundar att lära sig vad de heter. Min katt kommer ju oftast när jag ropar på honom. Men inte alltid. Det beror om han har något viktigare för sig. Så katter har lika lätt att lära sig vad de heter som hundar. Men de betyder inte att de alltid bryr sig om att använda denna kunskap. Katten kommer dock oftast springande när jag ropar. Men huruvida han därefter hänger med in, beror på om han har lust till detta eller inte. För han bestämmer själv. Det skall man ha jävligt klart för sig.

Egentligen kan man väl inte riktigt veta vad katter känner. Kanske är det vi som tillskriver dem känslor som vi som människor har. Men jag blir alltmer säker på att åtminstone min katt förstår och känner mer än man kan tro. Själv känner jag en vänskap gränsande till kärlek när jag ser på honom. Jag visste inte att man kunde känna så för en katt innan jag träffade detta exemplar. För han är speciell på något sätt. Idag skall han få köttfärs vilket är hans favoriträtt. Själv får jag spagetti och italiensk köttfärssås. Som förresten heter ragu i Italien och inte Bolognese. Inte en i Bologna heter det så. Det vet jag. För jag har varit i denna stad och kollat.

Peter

Hej igen vänner!

Jag läste att det pågår någon sorts politisk diskussion om huruvida det skall byggas snabbtåg eller inte. Själv tycker jag snabbtåg är en värdelös idé. Då vore det väl bättre att lägga de pengarna på att rusta upp och utveckla den nuvarande järnvägen. Jag gillar att åka tåg och tycker det är tråkigt att jag så sällan får göra det. Men här på Gotland är de enda tåg som finns, de små tåg som forslar turister runt ringmuren och de kör på vägar och inte på spår. Så jag får sällan åka tåg. Men när jag gör det så tycker jag att det gott kan ta en stund. Jag tycker inte det behöver gå så fort. Något som man i min ålder sällan tycker är ett problem förresten.

Men när man rustat upp det nuvarande spårsystemet, så tycker jag man bör genomföra två förbättringar. För det första bör restaurangvagnarna förbättras. Vita dukar och servitörer som kommer med dagens meny och frågar vad man vill ha att dricka. Så beställer man en starköl och köttbullar med gräddsås samt en fyra Skåne. Utanför är det kväll och kanske man far över Västgötaslätten och ser några rådjur stå och titta i skogsbrynet, medan solen går ner. Sedan kommer Agnes Nordin åttioåtta och frågar om det om det är okej om hon sätter sig mitt emot. Vilket det är. Och Agnes Nordin berättar att hon är på väg till en väninna i Örebro, för de skall gå på revy i denna stad. Så sitter man där och pratar och får reda på att Agnes varit lärarinna och lärt en väldig massa ungar att läsa. Så restaurangvagnarna bör förbättras. Vilket man får råd med om man ger fan i att bygga jättesnabba snabbtåg.

För det andra bör tågen ha en vagn i vilket man kan lasta in sin cykel. Så när man kommer till den station där man avser kliva av, som exempelvis kan vara Tranås eller Orsa, så lastar några raska grabbar av ens cykel. Så kan man cykla den sista milen dit man ska. Det skulle ju kunna anställas rätt många killar som lastar av cyklar, om man ger fan i att bygga snabbtåg.

Kanske cyklar man sedan genom den ljusa juninatten till någon man gillar och tänker på hur vackert detta skogsklädda land är. Från sjön ropar en lom vildmark och man är glad att det inte byggdes några fåniga snabbtåg, utan att pengarna användes på ett klokt sätt. För vem fan har egentligen bråttom. Tids nog kommer man fram. Men det är ingen brådska. Som Robban Broberg brukade sjunga ”Målet är ingenting, vägen är allt”. Så det så.

Peter