Hej vänner!

Det regnar och blåser ute. Ett oväder drar förbi. Jag tidningarna på nätet i morse fast jag vet att jag borde låta bli. Det var de vanliga nyheterna om mord, misshandel, rån, sexuella övergrepp, kriminella gäng, utpressning och att folk inte vågar vittna. Igår läste jag ett debattinlägg i Svenska Dagbladet av professor Wilhelm Agrell som handlade om kriminaliteten. Rubriken var ”Vi måste agera för att rädda landet”. Han menade att om utvecklingen fortsätter så kommer rättsstatens förmåga att med sitt våldsmonopol skydda medborgarna ifrågasättas och utmanas till det inte längre finns kvar. Att den organiserade brottsligheten utgör ett samhällshot som är lika stort eller större en terrorism. Men också att vi så länge levt i ett relativt tryggt land att vi först nu börjar förstå detta hot och ta det på allvar.

Jag blir numera direkt fysiskt illa berörd när jag läser om skjutningar, sprängningar och mördande. Det känns också som det bara blir värre och värre. Men dessutom har jag på något sätt blivit mera hudlöst och känner mig maktlös,uppgiven och försvarslös när jag läser om all denna ondska.

Jag läste också i tidningen att tre fjärdedelar i en opinionsundersökning uppgav att de var pessimister vad gäller landets framtida utveckling. Så jag och Wilhelm Agrell är inte ensamma om att vara oroliga, deppade och sorgsna. Hur man skall bryta denna kollektiva depression och uppgivenhet vet jag inte. Men så länge folk läser om rån, skjutningar, sprängningar, sexuella övergrepp, hedersvåld och tvångsäktenskap varje dag, kommer nog nedstämdheten kvarstå hos många. Vare sig vi vill heller inte. För det är ju faktiskt sant och verklighet. Hur ogärna vi än vill det.

Den här känslan av uppgivenhet och maktlöshet gynnar ju uppenbarligen vissa partier och missgynnar andra. Eller kanske rättare sagt, den här verkligheten gynnar vissa partier och missgynnar andra. Vill man i en demokrati ändra på detta, får man nog försöka ändra på verkligheten. I en diktatur som Östtyskland kunde man strunta i sanningen och i partitidningen Neues Deutschland liksom skriva hur man ville det skulle vara, istället för hur det är. Men även där trängde till slut sanningen fram genom sprickorna i muren och hela bygget föll samman.

Historisk brukar ju just en situation där människor känner maktlöshet och hopplöshet vara en grogrund för totalitärt tänkande och diktaturer. Man vänder sig till den som säger sig ha en lösning på de problem som demokratin verkar oförmögen att lösa. Det är riktigt otäckt. Dessutom räcker det inte med att demokratiska partier gör krafttag, om de uppfattas som kraftlösa och oförmögna att lösa situationen. För varje kompromiss kommer uppfattas som svaghet och varje utredning som initiativlöshet. Och det är ju demokratins arbetssätt.

Själv är jag ju en gubbe som inte gillar extremer varken år höger eller vänster. Så jag är bekymrad över att så lite görs, för att få tillbaks de väljare som nu söker sig till ytterligheter. Att man lite föraktfullt beskriver dem som obildade, svagbegåvade, rasistiska, homofoba lantisar, som är svåra för tjejer att bli kära i. Det är knappast något som gör att man får tillbaks alla de väljare man tappat. Man behöver inte dela alla åsikter för att förstå att dessa väljare ofta känner vrede, maktlöshet och oro inför framtiden. Där inte minst varje stöld, skjutning, rån och våldtäkt ökar på dessa känslor.

Jag önskar jag hade någon lösning på detta som inte handlade om att låsa in folk som begår brott och farliga för sin omgivning. Men jag kommer inte på något bättre. I Italien har maffian funnits i hundratals år och är en maktfaktor med obegränsade resurser och inflytande på alla nivåer. Den styrs av ett antal familjer som saknar medkänsla och inte drar sig för att att döda dem som på något sätt hotar deras makt. Nu börjar det bli likadant här. Det finns inte några sociala insatser eller avhopparverksamhet som i grunden kommer att ändra på detta. Iallafall inte på strukturell nivå. Men att ta bort ekonomi, status och låsa in länge kan kanske få en viss effekt.

Som det står i flera gamla landskapslagar: "land skal mæþ laghum byggias". Den isländska polisen uttrycker samma sak på isländska: með lögum skal land byggja. Det tycker jag låter fint.

Peter