Hej vänner!

Jag tycker det känns tungt idag. Man skulle vilja att det dök upp något hoppfullt som gjorde att framtiden såg lite ljusare ut. Men nu på morgonen känns det som ett jävla mörker. Det var länge sedan man läste eller hörde om något kul och positivt. Det mesta ett jävla gråväder. Jag tycker det känns som politikerna börjar ge upp hoppet att något skall bli bättre. Man ser att de ler eller ser bestämda ut för att de förväntas av dem. Men det når liksom aldrig ögonen. De verkar egentligen vilja säga: ”vi har inga lösningar och de vi trodde vi hade, skiter sig jämt.” De enda som ler i det gänget är de, som det går bra för i opinionen. Vilket minsann inte gör mig ett dugg gladare.

Nu är man ju rädd att man börjar låta som någon sorts rysk trollfabrik som jobbar med att försöka påverka oss till uppgivenhet och fatalism. Men som det står i den lilla skriften ”Om kriget kommer”, som skrämde livet ur en som barn och nu kommit i en ny skrämmande version, ”Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt”. Bara så ni vet det rysstroll, nazister, islamister och kriminella av alla de slag. Jag har inte gett upp helt, även om jag är trött. Man får liksom inte ge upp bara för man är uppgiven. Som Ior så riktigt påpekar: "Vi har - åtminstone - inte haft någon jordbävning på sistone.” Han har trots allt förmågan att se det positiva i tillvaron. För just den katastrofen har vi sluppit.

Så sitter man här medan håret i näsan och öronen växer och frodas som ogräs. Medan kroppen i övrigt visar på lågtryck och lågt ph-värde. Men vi har iallafall oktober och november att se fram emot. Då det kommer bli mörkare. Leonard Cohen sjunger på sin sista skiva en låt som heter ”You Want It Darker”. Det vet i fan om jag håller med om. Det är redan ett jävla mörker och värre behöver det inte bli. Leonard Cohen är ju död. Han spelade in en sista skiva och gick och dog. Frid över hans minne.

Men Rolling Stones håller ju igång fortfarande. Fast Mick Jagger är visst sjuk. Jag bodde 1965 i Malmö. Då spelade Stones på Baltiska hallen och även om man var för liten för att gå på konserten, kunde man stå utanför och lyssna. Då 1965 när jag var 11 år. För ett liv sedan. På lördagsmorgonen kunde man lyssna på Sigge Fürst som sjöng ”God morgon, god morgon” innan man gick till plugget. Där var det ”roliga timmen”, som var en rätt trist historia. Men sedan fick man gå hem. Det var det året jag såg filmen ”Help” med Beatles. Det var en ovanligt fånig historia. Men då tyckte jag den var rätt bra. Musiken var iallafall bra och det tycker jag fortfarande.

Peter