Hej vänner!

I dag har det varit en rätt bra dag. För jag har minsann fått säga ”vad var det jag sa” flera gånger, på ett lite malligt sätt. Vilket alltid känns lite fint för en person som mig. Som ofta varit så osäker att det åsikter han framfört varit rätt, när någon ifrågasatt dem. Men idag har jag känt att så dum är jag inte trots allt.

Först läste jag en artikel i Expressen där en rad professorer i USA talade om att det även var deras bedömning, att det är något allvarligt fel i huvudet på USA:s nuvarande president. Att han har någon typ av personlighetsstörning. Ni som läser denna blogg regelbundet, kommer kanske ihåg att jag, redan innan detta stolpskott till president blev vald, hävdade det samma. Det är väl ingen svår diagnostik precis. Men det känns ändå bra att andra mycket kompetenta personer säger: ”Du har alldeles rätt Peter”. Och jag får säga: ”vad var det jag sa.”

Sedan läste jag en artikel om att det skall tillsättas en statlig utredning om mindre undervisningsgrupper i skolan, för elever som har stora svårigheter att klara större undervisningsgrupper. Att man äntligen skall utreda konsekvenserna för barn med särskilda behov att skall integreras till varje pris. Något som jag under mitt yrkesliv tyckt varit en ovanligt dålig idé, som ställt till mycket elände för många små och stora barn. Nu skall äntligen detta utredas och jag är säker på att denna utredning kommer bekräfta det jag sagt i tjugo år minst. Verkligheten har väl redan gjort att denna idé börjat diskuteras rejält. Men det fanns en tid då jag var den som ifrågasattes, för att jag sa att integrering för många barn var direkt skadligt. Vad ”progressiva” forskare i pedagogik på Skolverket än sa. Men nu är det väl snart slut med detta och jag får säga: ”vad var det jag sa.”

Jag läste också om en debatt i TV i ett program som heter ”Malou efter tio”. Det var en just nu mycket omtalad psykologkollega som heter Bo Hejlskov Elvén och en kille som heter Isak Skogstad som diskuterade ”lågaffektivt bemötande i skolan”. Det är en metod för hanterande av situationer som kan bli konfliktfyllda mellan barn och vuxna. Jag har ju jobbat mycket med barn med neuropsykiatriska svårigheter och vad gäller den gruppen är det utmärkt att försöka vara lugn och inte hetsa upp sig. Inget blir bättre av det. Men när det blir något generellt vad gäller konflikthantering i alla sammanhang, finns det exempel på att det spårat ut rejält. Till exempel i Kistaskolan i Stockholm där bristen på konsekvens och vuxenauktoritet ledde till att vissa ungdomar helt ballade ur och de vuxna inte uppträdde genuint och blev osäkra, om jag förstått det hela rätt. Jag är väl generellt lite misstänksam vad gäller ”metoder”. Men det har jag skrivit om tidigare.

Men nu var det alltså debatt i TV mellan ovanstående personer. Men efter denna debatts avslutning hände något lite kul och spännande. Enligt den där Skogstad som alltså inte tycker att Hejskov Elvén är någon stjärna, så hände följande”:

”När vi lämnade studion slog det slint hos honom. Han blev röd i ansiktet och sa att jag är en amatör och han expert. Att det här inte handlar om åsikter utan fakta. Han malde på som tusan. Jag blev paff. Enligt Isak Skogstad har han aldrig varit med om att ”en vuxen akademiker blivit så ursinnigt arg”. Orsaken till denna uppflammande vrede var enligt Hejskov följande: ”Det blev professionell kunskap mot amatörmässig och det funkar inte. Han har jobbat sammanlagt ett halvår i skolan, jag har jobbat med beteende i 20 år, säger Bo Hejlskov Elvén.” Det låter i mina öron rätt överlägset och dumt. Man behöver väl inte ha rätt bara för man jobbat länge. Man kan ha fel så in i helvete trots detta. Men framför allt bör man om man gör reklam för ”lågaffektivt bemötande”, ha lite koll på sina affekter. Men det gick tydligen lite dåligt och reptilhjärnan gick igång hos herr Hejlskov. Men jag log lite när jag läste om detta och tänkte, vi är inte mer än människor. Sedan log jag lite malligt och tänkte: ”vad var det jag sa”.

Peter leg lite mallig