Hej vänner!

Jag är sur. I  förrgår bet jag av en bit av en tand. Så jag fick ett vasst ställe i munnen vilket är otäckt då man inte kan låta bli att peta där med tungan fast man inte vill. Så jag fick gå till folktandvården akut för att be dem slipa till eländet. Där blev jag sittande i en timme och tjugo minuter. Då kom jag på att jag glömt min mobil någonstans. Jag misstänkte att jag glömt den på Habiliteringen där jag var för att göra ett jobb på morgonen. Men jag var inte säker. Så jag fick göra ett uppehåll i min väntan hos tandläkaren och rusa och kolla var telefonen var. Den låg i en väska i bilen visade det sig, efter jag varit och letat där den inte fanns. Så jag fick sätta full fart tillbaka till tandläkaren. Men när jag skulle parkera fanns det inte en enda parkeringsplats. Till slut ställde jag mig bredvid en bil på en plats som jag själv hittade på. Två hjul stod lite i naturen. Så rusade jag upp till tandläkaren och fick vänta en halvtimme till. Men sedan kom en tandläkare och slipade till det vassa stället, vilket var skönt. När jag kom tillbaka till bilen hade jag naturligtvis fått böter. Sexhundra spänn åt helvete. Det kändes lite retligt då jag hade fått välja mellan att parkera lite kriminellt eller fått gå med en tand vass som ett rakblad i munnen. Men jag var så tacksam att slippa detta att jag ändå inte var så upprörd.

När jag kom hem bestämde jag mig för att betala dessa trista böter på en gång. När jag var inne på min internetbank, lade jag märke till att ett företag som heter AVG som säljer ett antivirusprogram snott 900 spänn från mitt konto. Jag använder inte längre detta företags antivirus och har verkligen inte bett dem att förlänga min kontakt med dem på något sätt. När jag gick in för att kolla hur man kunde nå dem, så såg jag att flera andra skrev att de drabbats av samma sak. Vilket verkar vara en affärsidé. Så jag ringde upp S-E-banken, där jag är kund för att kolla hur pengar kan dras från mitt konto, utan att jag vill det. Då fick jag höra att det var telefonkö och att väntetiden förväntads bli tre och en halv timme. Men de kunde ringa upp efter det om jag inte orkade vänta i telefonen. Jag valde det alternativet. Sedan ringde jag upp det dumma företaget AVG och hamnade i telefonkö där en idiot regelbundet upprepade ”vi tar snart emot ditt samtal”. Det höll han på med i en halvtimme. Vilket gör att jag måste säga att min definition av ”snart” är rätt annorlunda. Till slut kom jag fram till en dam som sa att hon inte kunde hjälpa mig med mitt ärende utan att det var en annan avdelning. Men hon lovade att någon skulle ringa upp mig snarast. Men än har ingen ringt. Till slut ringde de från S-E-banken efter tre och en halv timme som de lovat. Det var en trevlig ung man som föreslog att jag skulle byta bankkort, då det var genom detta som AVG antagligen snott 900 spänn. Men jag skulle då inte ha ett kort några dagar och dessutom tvingas lära mig en ny kod. Så jag avstod från detta och tänker försöka få tillbaks mina pengar först.

Nu hade nästan hela dagen gått åt till tandläkare och skurkföretag. Livet i denna moderna av väntan och olust fyllda verklighet kändes alltmer Kafkalik. Likt Josef K vandrade man telefonledes runt i en värld där man söker förståelse och rättelse utan att lyckas. Som Kafka själv så riktigt påpekade: "Var inte alltför optimistisk, ljuset i tunneln kan vara ett tåg.” Vilket jag numera tror att det sannolikt är. 

Jag läste i Dagens Nyheter en artikel om ett innefenomen som heter lågaffektivt bemötande som är ett förhållningssätt när man riskerar eller har råkat i konflikt med barn- och ungdomar, som är väldigt inne sedan några år. Det är en gubbe som heter Hejlskov som har blivit någon sorts guru som fått massor av anhängare. Egentligen var det väl en bra idé när det gäller barn med svårigheter att reglera sina känslor. Det är ju då bra att försöka hålla sig lugn och vända bort blicken och vänta för att inte varva upp känslorna ytterligare. Men att använda det som en generell modell i alla sammanhang, har väl nu visat sig vara mindre lyckat. På någon skola i Stockholm en del elever tydligen lagt märke till vuxenvärldens passivitet inför regelbrott och det hade spårat ur fullkomligt. På en annan hade en lärare som fysisk flyttat på en elev som på ett provocerande sätt hindrat andra att komma fram, blivit anmäld för kränkande beteende. Trots att eleven inte fått blåmärke eller andra tecken på att man använt mer kraft än vad som behövts. Det skall tydligen hamna i högsta domstolen. Vilket i mina öron låter helt bisarrt.

Jag har ju i stort sätt avslutat mitt yrkesliv som psykolog. Men en sak som slagit mig är hur enstaka personer med karisma plötsligt fått genomslag för idéer där massor av folk blivit imponerade och sprungit på bollen som femåringar i ett fotbollslag. Det har handlat om dyslexi, ADHD, mobbing, intergrering, kvardröjande reflexer och fan och hans mormor. Det har ”läst på talets grund”, krupits på golvet, tränats korttidsminne, avskaffats alla mindre undervisningsgrupper, varit genuspedagogik, utan att det gjort någon som helt nytta. Tvärtom har det antingen inte påverkat alls eller i värsta fall ställt till skada. Skolan har väl oftast varit en plats för att pröva dessa nya idéer som varken haft förankring i vetenskap eller beprövad erfarenhet. Jag gissar att även lågaffektivt bemötande kommer gå samma väg. Men det är tråkigt att det skall behöva gå på tok innan dess.

På något sätt tycker jag ofta att det känns som det blir snett när förnuft och känsla inte får samverka. Människan är ju en social varelse och det har hon varit i mer än en miljon år. Vår framgång som art beror ju till stor del på detta. Vårt sätt att uppfostra våra barn till välfungerande vuxna individer handlar ju i grunden om det. Att fungera i ett socialt sammanhang. Vår kognitiva och sociala utveckling går från de lilla barnets självklara egocentriska tänkande, till en förmåga att fungera i komplexa sociala sammanhang. Vi ökar kraven på detta och reagerar om barn som bör kunna uppvisa sociala färdigheter som hänsyn, samarbetsförmåga och följsamhet, inte gör det. Då säger vi ifrån på skarpen och om det är ett barn med normal neuropsykologisk utveckling fungerar det oftast utmärkt.

Men jag har ju jobbat med barn där den modellen inte fungerar alls. Där man får lära sig att hitta ett annat förhållningssätt för att det skall bli bra. Där den spontana känslan måste balanseras med en stor portion förnuft. Men även i arbete med dessa barn bör man inte anpassa sig för långt bort från normalitet. Den som behandlas konstigt, riskerar ju bli lite mer konstig, än han behöver.

Men att utifrån dessa specialfall dra slutsatser om hur man generellt skall bete sig blir ju hur tokigt som helst. Jag tror också det på något sätt går emot vårt biologiska fungerande som art. Fast det vet jag inte. Kanske är jag ute och cyklar. Men jag tänker ibland på det.

För jag tänker ofta på våra fyrbenta vänner vargarna som också är en mycket social art. De uppfostrar ju också sina valpar till att fungera i grupp. Det råder en tydlig ordning där föräldraparet utifrån sin ålder och erfarenhet fattar beslut. Där de som inte anpassar sig till detta, tillrättavisas tills de lägger sig ner på rygg med auktoritetens tänder framför näsan. Men där våld utöver detta är mycket sällsynt. Det betyder helt enkelt ”skärpning min unge vän, annars blir jag förbannad”. Men lika lite som förståndiga och normala människor använder våld i uppfostran, gör vargarna det.

Nu är vi ju betydligt mer komplexa varelser än våra fyrbenta kompisar. Men fan vet om vi alltid är så mycket bättre på att uppfostra våra valpar. Speciellt inte när vi tror förnuft kan ersätta känsla och känsla kan ersätta förnuft.

Peter