Hej vänner!

Jag läste en artikel i tidningen där det stod att tre fjärdedelar av svenska folket är pessimistiska inför framtiden, enligt en opinionsundersökning. I stort sätt har hela nationen drabbats av en rätt djup depression. Trots att folk äter medicin mot nedstämdhet som smågodis. Sorg, ledsenhet och maktlöshet omger oss och vårt ända tröst, tycks vara den som finns på apoteken och på bolaget. Men det tycks bara ge en kort och tillfällig lindring. Man borde sätta upp en stor skylt på Öresundsbron. På den kunde det stå som det gjorde vid ingången, till helvetet i Dantes Gudomliga komedi: ”Ni som här inträder, låt allt hopp fara”. Sedan kunde det stå en lite mindre skylt på vilken man kunde skriva: ”Ni närmar er nu Malmö, glöm inte att ta på hjälm och skyddsväst.”

Själv tycker jag också att samhällsutvecklingen är väldigt otäck och blir på dåligt humör så fort jag läser en tidning eller lyssnar på nyheterna. Jag har ju ofta känt som jag inte riktigt passar in socialt och i tiden. Känt att jag är annorlunda på något sätt och inte varit riktigt hemma någonstans. Men nu känner jag mer så än någonsin förr. Om jag kunde och hade råd skulle jag ta med alla barn, barnbarn, vänner och alla jag älskar och tycker om och flytta till Nya Zeeland och be om uppehållstillstånd. Ni skulle vara tvungna att följa med. För jag vill inte flytta ensam. Det har visserligen hänt en otäck terrorattack där med. Men det finns nog någon liten stad på Nordön, där det är lugnt och där folk går på puben och är glada och tror på framtiden. Jag kanske har fel. Men jag vill tro det. Här verkar det ju lika bra att hälla SSRI-preparat direkt i dricksvattnet. Fan ta alltihop. Men Nya Zeeländarna vill väl antagligen inte bli grannar med surkart som mig. Så jag får väl inte ens något visum.

Idag gjorde jag dillkött. Egentligen hade jag tänkt göra det på lamm. Men det fanns inget kokkött av lamm, så jag blev tvungen att ta kalvlägg. Jag var i en stor ICA-affär häromdagen och frågade då varför det inte fanns något kött av lamm, som var lämpligt till dillkött. Då förklarade en gubbe, som jag tror är ägaren till denna stora affär, att allt lammkött utom lammfilé och lammstek mals till lammfärs. Det säger väl allt om hur långt förfallet gått i detta land. Det går alltså inte på den lammrika ö där jag bor, köpa lamm lämpligt att koka. Inte att tillreda en delikatess som dillkött på lamm, om man inte gör det på lammfilé. Vilket naturligtvis ingen vettig människa gör. Jag undrar vems fel denna misshushållning med lamm är. I Hötorgshallen i Stockholm kan man minsann köpa gotländsk lammrygg. Men inte på Gotland. Jag blir så förbannad.

Livet känns alltså motigt för tillfället. Detta trots att jag har kvar en prostata att glädja mig åt och har ätit dillkött. Det senare blev faktiskt jättegott, trots att det var gjort på kalv och inte lamm. Ni som läser denna blogg regelbundet vet har jag slutat dricka öl, av rädsla för att få giktanfall. Det har väl egentligen inte varit något problem. Men lite tråkigt är det ibland. Till exempel när man lagat dillkött. Till det hade det minsann suttit fint med en kall Lövenbräu. Men vi som haft besök av alla giktanfalls moder, vågar inte ens lukta på en öl.

Detta land är alltså i förfall och det yttersta tecknet på detta är att dess husmanskost knappt går att tillaga och att ingen långkokar kött längre. Men jag har faktiskt de senaste dagarna minsann inte bara gjort dillkött, utan också kålpudding. Endera dagen blir det rimmad oxbringa med rotmos. Man får inte ge upp. Man måste stå ut. Vilket man numera är glad, när man gör. Det kunde vara värre. Man kunde serveras något med koriander eller njure.

Mörkret sänker sig över oss och blir allt längre och djupare. Ur led är tiden och något är ruttet i konungariket Sverige. Men tänk på det som står Ordspråksboken: ”Sorg i en mans hjärta trycker det ned,men ett vänligt ord skaffar det glädje.” Så säg något snällt varje dag, så blir iallafall någon lite glad.

Peter