Käraste bröder, systrar och vänner!

Jag har haft en lite tuff natt då jag drömt otäcka mardrömmar. Det brukar jag inte göra. Men i natt vaknade jag flera gånger efter otäcka drömmar och till sist ville jag inte somna igen för att slippa ifrån eländet. Så jag har sovit rätt dåligt. Så jag är glad att jag den här veckan bestämde mig för att vara pensionär och inte jobba alls. Men nästa vecka skall jag återgå till lite arbete, efter de senaste veckornas äventyr och oro.

Jag har tänkt en del på Carl-Michael Bellman sista tiden. Han pendlar ju i sina epistlar och sånger mellan högt och lågt och mellan uppsluppenhet och allvar. Ena stunden hyllar han Baccus och Venus och allt roligt dessa gudar bidragit med i både hans och mitt liv. Men nästa sång kan handla om dödens närhet och allvar. Han själv levde ju i en tid då döden var en del av vardagen på ett annat sätt än den är för oss. För dödligheten i sjukdom var ju på en helt annan nivå än nu. Själv miste Carl-Michael och hans fru Katarina en son i kopporna.

Carl-Michael skrev alltså mycket om döden. Så trots att den var så vanlig när han levde var den skrämmande och sorglig. Men den var också viktig att betänka och försonas med. Inte försöka förneka eller låta bli att tänka på. Bellman skriver inget om att döden skulle övergå i himmelrikets eviga liv. Kanske för att de personer han skrev om inte riktigt kunde förvänta sig detta, med tanke på deras leverne. De som flitigt dyrkade och hyllade Baccus och Venus hade kanske inte så stora förhoppningar, om att få sitta på en molntapp och vifta med vingarna.

Själv hade ju Carl-Michael ett besvärligt liv på många sätt. Han hade till exempel ständigt ekonomiska problem. Dessutom var han dålig på ekonomi och levde konstant över sina tillgångar. Så han lånade pengar och hade visst ofta folk i trappen som var både sura och arga för att de inte fick tillbaks det de lånat ut. Till slut sattes 1794 han ju i gäldstugan på Stockholms slott. Efter en tid fick han hjälp att komma ut. Men då var han i dåligt skick. Han dog året därpå.

En annan poet som skrev en del om döden är ju Nils Ferlin. Han levde ju också ett tufft liv och mådde i perioder av sitt liv jävligt dåligt. Det höll på gå rent åt helvete för honom. För han självmedicinerade rätt hårt med alkohol. Men så träffade han en dam som hette Henny och kom från Finland. Hon räddade honom antagligen från att supa ihjäl sig. De flyttade ut till en gård i Roslagen och verkar ha haft det rätt bra under många år. Om ni kommer till Bromma kyrkogård kan ni hälsa på Nils som ligger där. På gravstenen står följande dikt:

”Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit
men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.”

Själv har jag ju skrivit dikter om döden. Men jag har aldrig vågat visa dem för någon eller sätta in i min blogg. För då kanske någon får för sig att jag är självmordsbenägen och behöver hjälp. Men det är jag inte. Jag är bara rädd och bekymrad över att livet till slut skall ta slut. Så som man bör bemöta ångest har jag bestämt mig för att inte blunda för detta hemska faktum, utan både skriva och tänka på eländet. Eventuella psykologer som läser detta känner nog igen begreppet stimuli-responsprevension. Alltså att möte det ångestväckande och sedan stå ut därmed, utan att undvika. Så har jag bestämt mig för att hantera min dödsångest. Så här en dikt jag skrivit om döden:

För en tid sedan

kom döden förbi

och kysste mig på kinden.

Det var en

stilla smekning

kall som vintervinden.

Av mjuka läppar

knappt berörd,

en viskning i mitt öra.

Om hur hon längtar

efter mig och är bekymrad,

rädd att störa.

Våra ögon möttes

för en stund

och sen så var hon borta.

Det var nu i oktober

när dagarna

är korta.

Vi har träffats

förr och sagt

farväl till goda vänner.

Det är så oväntat

ibland att träffa

nån man känner.

Peter