Gymnopédie no. 1

Ibland  har jag den här
hösten lyssnat på
Satie och börjat gråta.

Livets tecken,
dagars storm,
tystnad och en gåta.

Minnen sedda genom
smutsigt glas,
allt kött som blivit hö.

Så lever jag väl
här en tid,
tills det är dags att dö.

Snart är det
vinter, snö och
åter jävligt kallt.

Jag lyssnar på
Satie och gråter,
det är faktiskt allt.


Peter