Hej vänner!

Det var ju länge sedan som jag berättade något om mina släktingar. Men nu är det dags. För jag kom att tänka på min släkting Movitz Uddenberg. Han var ju lärjunge till  Carl von Linné. Movitz var en mycket stor beundrare av sin store lärofader och hade som ambition att följa i dennes fotspår. Carl von Linné hade ju redan som ung skickats ut av rikets ständer för att hitta nyttigheter som kunde finnas i landet och som kunde ersätta de dyra importerade produkter som landet var beroende av. För på den här tiden var inställningen den att fri rörlighet för varor var något mycket negativt och något som man helst borde undvika.

Movitz utbildade sig alltså i Uppsala och fick följa med Linné på hans exekutioner i stadens omgivningar. Något som Linné tyckte var rätt jobbigt då Movitz de gånger han dök upp ofta var påtagligt bakfull. Det hände dessutom att han ibland hade med sig damer som mer handgripligt lärt det Linnéska sexualsystemet under hans ledning. Nu tyckte Movitz att dessa gott kunde få lära sig lite om hur det gick till hos blommorna. Till slut sa Linné ifrån att han varken ville ha en Movitz som var grön i ansiktet och spydde ner kungsängsliljor och nyckelblomster eller unga damer som fnittrade var gång han sa ståndare på sina föreläsningar. Så Movitz blev avstängd från undervisningen.

Detta var naturligtvis ett stort bakslag för Movitz. Men han bestämde sig för att i nationens intresse påbörja en egen forskning i Linnés anda. Efter att ha funderat en stund kom Movitz på att han skulle undersöka om det fanns något ätbart som kunde vara till hjälp om oår slog till och då lindra svält och lidande. Så han bestämde sig för att äta sig igenom Sveriges fauna för att pröva vad som gick att lägga på tallriken. Movitz gjorde detta på ett mycket systematisk sätt.

Under den första sommaren började han med att sätta i sig möss och gnagare. Det var helstekta råttor och friterade skogsmöss. Det var kokta vattensorkar och ångkokta lämmlar. Han gjorde korv på rökta husmöss. Då han inte var helt kunnig i systematilogien så åt han också de näbbmusarter som finns i landet, trots att dessa inte är några gnagare. Han gjorde till exempel en omelett i vilken han lade ner dvärgnäbbmöss.

De följande åren åt han illrar, uttrar, mårdar, harar, vargar, igelkottar, grävlingar, fladdermöss och allt annat på fyra ben han kom över. Movitz var mycket noga med att äta allt på som gick att äta på djuret. Oftast hoppade han över pälsen. Men inte alltid. Ben, klövar och klor kokade han till gelatin.

På den här tiden var ju bävern i stort sätt utrotad från Sverige. Men det fann fortfarande enstaka exemplar i Lappland och faktiskt i norra Uppland. Men Movitz hade aldrig sett en bäver och var rätt osäker på detta djurs utseende. Nu var det så att Gustav III och hans hustru Sofia Magdalena var inbjudna till Örbyhus slott på hjortjakt. Inbjuden var också Movitz som blivit lite känd genom att vara mannen som snart ätit alla fyrfotingar i Sverige. Han hade nu nått fram till groddjuren och käkade grodor, paddor och vattenödlor på löpande band. Kungen själv hade bett värden bjuda in Movitz för att med egna ögon se honom äta dessa djur. Movitz gjorde exempelvis en soppa på grodor och en kaviar på paddrom som han fiskar upp ur dammarna på Örbyhus slott. Det smakade för jävligt. Men Movitz åt trots det en stor portion för att imponera på kungens och hans sällskap. Dagen efter denna måltid mådde Movitz inte bra. Så när det övriga sällskapet drog iväg på jakt så stannade Movitz hemma. Men då han även denna dag ville imponera på kungen tog han sin håv och gick bort till slottets dammar för att försöka hitta något ätbart.

Nu var det så att drottningen hade med sina två pekineser Ling och Ping. Dessa fick naturligtvis lämnas på slottet under den tiden jakten pågick. En av hovdamerna fick i uppgift att ta hand om hundarna under tiden. Nu var det så att denna dam hade ett förhållande med hovstallmästare Adolf Fredrik Munck. Något som inte var ovanligt bland damerna i hovet. För det var en ståtlig karl som hade haft ihop det med i stort sätt alla damer vid hovet inklusive drottningen. Nu hade han hittat på en ursäkt för att rida tillbaka till slottet och han och damen som skulle vakta hundarna tog en liten promenad i skogen. I den upphetsade stämningen så tappade damen ifråga korgen med de små hundarna och dessa for iväg glada över att äntligen få springa som de ville. Damen blev naturligtvis lite orolig. Men den som har 90 kilo hovstallmästare ovan på sig är ju lite låst i situationen. Så hon lät bara hundarna löpa och hoppades att de skulle komma tillbaks.

Movitz hade nu följt en bäck in i skogen och sitter och vilar på en sten. Då kommer två djur av en typ som han aldrig sett förr och en av dem bär på en pinne. Movitz blir glad för han tror att han äntligen skall få sätta tänderna i en bäver och därmed äntligen bli klar med däggdjuren i den svenska faunan. Så han smyger fram och lyckas fånga ett av dessa djur som han raskt vrider nacken av. Han tar med sitt byte till slottet och flår det. Sedan sätter han fast hela kroppen på ett grilljärn och sitter där och snurrar den sakta som han stekte en spädgris. Framåt kvällen kommer gästerna hem och samlas i matsalen. Movitz berättar att även han minsann haft en framgångsrik jakt och nu har helstekt en bäver. Kungen och drottningen vill ju naturligtvis gärna se detta ovanliga djur så de går ner till köket för att titta. Just då kommer den lilla pekinesern Ping in genom dörren efter att ha hittat hem. Drottningen lyfter upp hunden som tittar misstänksamt på Movitz, som ser påtagligt förvirrad ut. ”Bäver” säger han och blir sedan tyst och sätter sig på en stol.

Hela natten ropar man efter pekinesern Ling utan resultat. Nästa morgon lämnar Movitz sällskapet och reser till Göteborg. En båt är precis på väg till den svenska kolonien S:t Barthélemy i Västindien. Movitz finner för bäst att följa med denna båt och sex månader senare kliver han av i öns huvudstad Gustava. Men Movitz stannade inte där utan flyttade till grannön S:t Kitts. Där fick han jobb som gårdskarl hos en änka, som ägde en plantage. Henne lyckades han få ihop det med och han blev till slut en ganska förmögen man. Han bytte också namn till Maurits Montagnes de l’outback. Vidare blev han vegetarian. Vilket var rätt ovanligt på den tiden.

Peter

Hej vänner!

Idag har jag faktiskt badat i havet. Det var kallt. Bara sådär 16 grader gissar jag. Men det var skönt att bli avkyld. Det skall visst vara jättevarmt imorgon också. Men sedan skall det visst bli mer normal svensk sommar. Det tycker jag känns bra. För som ni vet är jag inte så förtjust i värmeböljor.

Ni som hänger med på denna blogg kommer kanske ihåg att jag håller på att skriva om fina ord. Hittills har jag skrivit om ”värdighet” och ”rättfärdighet”. Nu tänkte jag skriva om det fina ordet ”ödmjukhet”. Det betyder väl ungefär att man har en rätt sann uppfattning om sig själv och vet ungefär vem man är och inser att man bara är en människa. Folk som skryter är liksom inte ödmjuka och försöker göra sig till något bättre än de är. För de tycker inte att de duger om de inte är duktiga. Att vara ödmjuk är väl att våga visa sina tillkortakommanden och brister och ändå tro att man är värd att bli älskad. Ju äldre jag blivit desto ödmjukare har jag blivit. När jag var ung skämdes jag ibland över mina brister. Men det har jag i stort sätt upphört med. Som ni vet är jag långt ifrån perfekt. Disträ, känslig, inte så praktisk samt svär som en borstbindare. Och det är bara början på mina svagheter. Det finns fler. Så jag har all anledning att vara ödmjuk. Vilket jag försöker vara.

Samtidigt är jag ju inte så ödmjuk när jag lite malligt talar om att jag är ödmjuk. För ödmjukhet är ju en fin egenskap och säger man att man besitter just den egenskapen, är det ju inte så ödmjukt precis. Så den riktigt ödmjuke vet väl inte om att han är ödmjuk. Det är ju en paradox.

I bibeln står det ju ”Hjärtats högmod går före fall, ödmjukhet är vägen till ära”. Det låter fint. För det betyder väl att ödmjukhet är något att sträva efter. Högmod är ju förresten en dödssynd. Dessutom är det ju motsatsen till ödmjukhet. Kanske är ödmjukhet mest att man märker sitt eget högmod. Skäms över det och skärper sig.

Idag har i stort sätt mitt giktanfall äntligen nästan gått över. Jag är bara lite öm där det för några dagar sedan kändes som någon satt ett bräckjärn i leden och bänt till. Sådant gör en kanske lite ödmjuk. I varje fall finns det lite utrymme för högmod när tån illröd, varm och jätteond. Om man blir lite ödmjuk av gikt i tån, så får man hoppas att en viss president drabbas lika rejält som jag av denna åkomma. Gärna lite mer om det är möjligt.

Peter

Hej vänner!

Jag sitter här och tänker på baron Charles-Louis de Secondat Montesquieu. Det var ju han som kom på att samhället borde organiseras så att man separerade dömande, lagstiftande  och verkställande makt från varandra. Det är ju till exempel det tänkande som ligger bakom USA:s konstitution. Men alla demokratier brukar vara starkt påverkade av detta. Politikerna skall exempelvis inte få lägga sig i den dömande maktens arbete, då detta skulle kunna leda till att denna inte blir oberoende och exempelvis utnyttjas för att komma åt politiska motståndare. Den lagstiftande makten skall göra så att den verkställande hindras att bryta mot den samhällsordning som lagarna medför.

Ovanstående begriper de flesta som har visst förstånd och utbildning. Ni som länge följt min blogg vet att jag redan innan han blev vald hade ett gott öga till USA:s nuvarande president. Jag tror jag kallade honom bortskämd ouppfostrad fjant och obehaglig narcissist och sådant.  Jag var alltså rätt återhållsam i det jag skrev om mannen ifråga. Jag ville liksom inte ta i mer än vad som behövdes. Men trots mina synpunkter valde en massa amerikaner denne man till att leda sitt land. Vilket jag tycker är skrämmande. Dessutom är han nu mer populär än någonsin efter att ha hetsat mot några damer i kongressen som kritiserat honom. Nu har han tydligen försökt påverka Sveriges statsminister att få en åklagare att släppa ut en av de inblandade i ett bråk, av den typ som brukar inträffa när omdömeslösa knäppgökar fått sprit i sig. Vem som uppförde sig värst av dessa idioter, har jag förtroende för att rättsväsendet kan reda ut. Men att den där jävla fjanten till president har mage att tro att Sveriges rättsväsende fungerar på samma sätt som hos hans styckmördande arabkompisar i Saudiarabien är en förolämpning. Det är för jävla dumt och visar väl på nytt att karln är helt utan omdöme. Han är verkligen riktigt jävla dum i hela huvudet, där han sitter och Twittrar som en obegåvad fiskmås.

Men jag hörde att ryska plan i Syrien just nu bombar ihjäl oskyldiga människor och stödjer den kriminella regimen där på det sättet. Så presidenten hos vår stora granne i öster är väl om möjligt ett ännu större stolpskott än hans kompis i USA. De tävlar i varje fall i samma liga av psykopati.

De mäktigaste i världen är alltså riktigt obehagliga typer. Men så har det ju ofta varit i världshistorien. När skall det ta slut. Det måste ju vara något fel i den mänskliga konstruktionen som gör att den typen av människor flyter upp som grädde på moset varje århundrade.  

Världen är alltså på många sätt en ond plats. Dessutom har jag fortsatt gikt i en tåjävel och det är varmt som i helvetet.

Hälsar ikväll er lilla solstråle

Peter

Hej vänner!

Jag har gikt och i förrgår och igår hade jag överjävligt ont. Idag har jag bara mer normalt giktont. Vilket inte är någon lek det heller. Men trots allt uthärdligt. Men så jävla kul är det inte att linka runt som skadeskjuten grävling. Men det håller nog på att bli bättre. Denna åkomma överfaller en som en hungrig piraya om natten. För att efter några dagar ge med sig. Då jag bara drabbas en eller två gånger om året är det visst inte så mycket att göra åt eländet, mer än att ta värktabletter. Men igår var inte ens det till så mycket hjälp.

Det är alltså synd om mig. Inte jättesynd. Men ganska synd. Jag undrar hur synd och synda hänger ihop. Det skall jag ta reda på vid tillfälle. I bibeln står det mycket om att synda. Men inte så mycket om att det är synd om någon, även om det uppenbarligen är det.  Det borde det göra. Men folk kanske inte fick gikt så ofta när bibeln skrevs.

Ni som läser här regelbundet kommer kanske ihåg att jag är inne på att skriva om fina ord. Sist skrev jag ju om värdighet och vad det är, enligt mig. Nu tänkte jag skriva om ”Rättfärdighet” som också är ett ovanligt, men fint ord. Det betyder väl ungefär att göra det rätta. Så då måste man ju fundera på vad som är det rätta. För om man inte vet det så är det ju svårt att handla rättfärdigt. Det betyder väl att man skall göra rätt för sig. Man får ju en del tips i tio guds bud vad detta innebär. Man skall till exempel ge fan i att dräpa sina medmänniskor. Ej heller bör man sno deras grejor. Dessutom står det tydligt att man icke bör ljuga och hitta på. Jag tycker nog också att man skall betala sin skatt och följa lagarna. Jag sköter i stort sätt mig rätt bra vad gäller ovanstående och bör därför kunna säga att jag är hyfsat rättfärdig. Det är inget skryt. Bara ett konstaterande. Men om det var skryt skulle det vara ett tecken på självrättfärdighet.  Vilket inte behöver vara något bra. För det betyder väl att man tycker man är felfri och utvald på något sätt och det tycker jag verkligen inte jag är.

I bibeln står det väldigt mycket om rättfärdighet. Det beror på att det alltid varit viktigt att påpeka för människorna vikten av detta. Man kan vara slarvig och människa på många sätt om man bara är rättfärdig. Det är liksom en grundbult i att vi skall kunna fungera tillsammans. Tyvärr finns det ju människor som inte är ett dugg rättfärdiga och inte följer de regler som följer med detta. Det kan man läsa om i tidningarna varje dag och bli ledsen och förbannad över.  Motsatsen till att vara rättfärdig är väl att vara ond. Men det är sällan man säger så på något sätt. Men att göra illa andra människor och göra dem ledsna är ju faktiskt ondska. ”Sagan om ringen” handlar ju om kampen mellan gott och ont. Det goda segrar på slutet som tur är. Något som alltid känns bra när det gör. Det går, som ni minns, dåligt för Sauron och hans kompisar och det goda triumferar. Men just nu verkar det gå rätt bra för de otäcka orcher som ljuger, luras och stjäl. Vilket jag tycker känns jobbigt och gör mig ledsen.

Bibeln är alltså full med ställen där det står om rättfärdighet. Jag kollade just och om detta står det på 260 ställen, så viktigt ansåg de som skrev denna bok att rättfärdighet var. Jesus säger ju i bergspredikan ”Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.” Det låter utmärkt ty är det något man hungrar efter i denna tid är det just rättfärdighet. Något som jag för närvarande tycker det är en stor brist på. Trots att jag hungrar efter detta så känner jag mig inte ett dugg salig i kväll. Men som det står i bibeln: ”Ty de som har värk i sin tå skola en dag vandra utan smärta och vissla och vara glada. Då skall på nytt vin finnas i deras läglar och de skola slippa dricka vatten vid sina måltider”. 



Peter

Så blir man påmind
och lär sig förstå,
att ens syndiga liv kan
ge värkande tå.

För visst finns
det glädje, sång
och dikt.

Men det glömmer man
 snabbt när man drabbats
av gikt.

Man haltar runt
bitter och sur.

Som en björn
som är instängd i
djurparkens bur.

Framför en ligger
nu veckor,
vita som snö.

För nu får
man lära att
köttet är hö.

Så läser man
på hur man bör
sköta sig.

Till öl och till vin
och till mat
är det nej.

Nu blir det
möjligtvis kruska
och kli.

Men allt
gott eller roligt,
får man låta bli.

Hej vänner!

Idag är det 50 år sedan månlandningen. Jag var alltså 14 år och skulle snart fylla 15 år när detta hände. Jag minns det mycket väl. Hur jag att där på natten och såg hur Neil Armstrong kliva ner på månen. Det var spännande och jag vet att jag tänkte: ”att jag är en av de människor som är med och ser på den första gången en människa kliver ner på månen.” Men jag minns också att jag var orolig för att månen efter detta inte skulle vara lika mystiskt och romantisk som innan folk hade knallat runt på den. Som de när de vita fläckarna på kartan försvann och allt var kartlagt och upptäckt. Det fanns på jorden med säkerhet, inget Shangri-La eller El Dorado och månen var full av fotspår. Risken var att man skulle gå med en flicka i månens sken och att hon skulle börja prata om månlandaren och annat oväsentligt istället för att hon, överväldigad av romantik, skulle kyssa mig. Nu får ni tänka på att jag var 14 år och jävligt okysst när detta hände.

Det finns en del minnen som stannar kvar och andra som bara försvinner. Jag kommer ihåg hur jag åkte tunnelbana med min mamma till Medborgarplatsen och gick på biblioteket där. Jag kommer ihåg en hel del från jag var sex sju år. Men vad gäller världshändelser minns jag när president Kennedy blev skjuten. Men också alla andra mord som hände på 60-talet som när Bobby Kennedy sköts och Martin Luther King sköts. Det skjutits fler sedan dess. Som Olof Palme och John Lennon.

Det har ju alltid varit krig någonstans under min livstid. Meningslösa jävla krig som startats av meningslösa orsaker för det mesta.  Om inte annat så var det ett ständigt pågående kallt krig som väl till slutade med att den ena supermakten vann över den andra. Jag måste väl erkänna att jag trots allt är glad över att inte den totalitära odemokratiska sidan gick segrande ur detta. Vilket säkert är en uppfattning som delas av våra grannländer  på andra sidan Östersjön. Men nu har väl en del återgått till läget tidigare även om de baltiska staterna hittills fått vara ifred för Ivan.

När jag var ung var presidenterna ofta rätt obehagliga. De hette Nixon och Brezjnev och sådant samt var rätt otäcka typer. Men jämfört med de som idag styr respektive supermakt var de ju ingenting vad gäller obehaglighet. Den ena verkar ju krigisk och aggressiv som en kamphund med rabies och den andre står på massmöten och hetsar som den där tysken med missprydande hårväxt under näsan, gjorde en gång i tiden. Det är otäckt.

Vad minns jag mer egentligen från tiden innan jag blev vuxen? Jag minns min första flickvän. Fast några detaljer har jag svårt att minnas. Kanske minns jag det första bettet i äpplet. Men det blev ju en hel del sådana, så jag vet inte riktigt vilket som var först. Men det tog slut 1972 och det med besked. Efter det spårade det väl ut en del. Men det minns jag inte så mycket av, om jag skall vara ärlig. Som Hjalmar Söderberg sa: ”Det är skönt att bli gammal, Det var för djävligt att vara ung.” Något ligger väl i det.

År 1974 var 20 bast och skulle väl vara vuxen. Men det blev jag inte förrän några år senare. När jag blev farsa och fick ta det ansvaret växte jag väl till mig en del. Men jag vet inte om jag ens nu är så vuxen som man bör vara i min ålder. Bör och bör förresten. Vem fan har bestämt det? Astrid Lindgren klättrade ju i träd tills hon var över 70. För hon tyckte det var kul att klättra i träd. Så det så, pilutta dig!

Det är alltså nu 50 år sedan Örnen landade i Stillhetens hav på månen. Det låter rätt fint att landa i Stillhetens hav. En dag kanske man kan säga till någon ”nu är livet lugn och harmoni. Ty jag har landat i Stillhetens hav. Det är bara lite vågskvalp. Men inte så det stör.” Men än verkar det vara en bit dit.

Sov gott

Peter

Hej vänner!

Jag är tillbaks i Visby efter några veckor på annat håll. Det var lite dumt att åka tillbaks den här veckan för det är nämligen den så kallade ”Stockholmsveckan”. Det hade jag glömt bort. Denna vecka brukar det komma en massa unga människor som resten av året tydligen bebor Stureplans krogar och etablissemang. Nu kommer de hit och roar sig på det sätt som de tycker är kul. De sista åren har denna vecka varit lugnare än tidigare. Ett tag var det jävligt rörigt och dumt. Bland annat var det här någon idiot kom på den geniala idén att ”vaska” champagne. Det gick till så att man beställde in en flaska av drycken ifråga för några tusenlappar och därefter ombad servitören att hälla ut denna i vasken. Antagligen för att visa att man hade råd med att vara dum i hela huvudet.

Jag och Maria gick igår ner till hamnen för att köpa varsin glass och titta på utsikten. Det var dumt gjort. För där låg massa båtar som sannolikt kostat mellan sju till tio miljoner kronor. Om bord på dessa båtar var det en massa folk som verkade vara mellan fyrtio till fyrtiofem år yngre än mig. Då jag misstänker att ägarna till dessa båtar inte redan i tjugoårsåldern jobbat ihop stålar till en båt i den prisklassen, gissar jag att fått låna båten av sina jätterika föräldrar eller fått pengar på något annat konstigt sätt.  Av någon orsak blev jag illa berörd av att se på dessa bortskämda individer, som efter ha kört hit till en bränslekostnad av säkert över 30 000 kronor verkar dricka sprit för samma kostnad. En sak är jag säker på. De är inte människor som kliver upp 6:30 och går till jobbet och byter blöjor på gamla tanter eller i polisbil kört fyllon till tillnyktring, som med sitt arbete tjänat ihop till en av dessa båtar.

Jag vet inte vad det är som gör mig så irriterad på sådant slöseri. Det är inte avund. För jag tycker faktiskt inte att det verkar så kul att åka jättedyr båt till Gotland och supa skallen av sig. Dessutom skulle jag inte vilja ha en sådan båt. Jag är ju mera en allmogebåtskille. Som skulle vara gladare i att få en Blekingesnipa i trä än ett jättestort plastschabrak. Jag tror att det är på något sätt uppvisningen och bekräftelsen av världens orättvisa som är jobbig att se.

Det värsta är att jag misstänker att dessa rika ynglingar som kört hit dessa båtar på något sätt tycker att de förtjänar sin rikedom. Detta oavsett hur den kommit till dem. Kanske de till och med anser att de fattiga förtjänar sin fattigdom och har sig själva att skylla. Det är ju iallafall en inställning som förekommer i sådana kretsar, gissar jag.

Jag tycker det är jobbigt att se alla tiggare från Rumänien som sitter med en plastmugg utanför varenda affär. Jag tror inte heller att det på sikt är ett sätt att hjälpa människor genom att ge dem allmosor. Dessutom har det nu vid flera tillfällen avslöjats att det förekommer människohandel och annan brottslighet i samband med tiggeriet. Själv skulle jag med glädje betala 1000 spänn extra i skatt om det ledde till att folk slutade åka hit och tigga. Nu har jag hört att EU betalar Rumänska staten rätt mycket stålar i syfta att förbättra förhållandena för sin romska befolkning. Men dessa stålar försvinner antagligen någonstans på vägen. Hela saken är tragisk.

Så jag blir illa berörd vart fan jag än går i denna stad. Jag vet ta mig fan inte vad som berör mig mest illa. Om de är de mycket rikas slöseri med pengar eller de mycket fattigas tiggande som är obehagligast. Men bägge sakerna är obehagliga just för de gör världens orättvisa så tydlig. Om alla människor hade arbete, mat för dagen, en hygglig bostad och lite stålar att ha kul för, skulle folk gärna få vara rika som fan för mig. Men så länge det inte är på det sättet känns det inte bra.

https://www.raddabarnen.se


Peter

Hej vänner!

Jag kom att tänka på Mora sten som en gång låg på Mora äng sådär en och en halv mil från Uppsala. Det var ju där man under medeltiden valde vem som skulle bli kung i Sverige. Den förste som man säkert vet valdes till kung där var Magnus Ladulås som valdes till kung där 1275. Men beskrivningen av detta är så klar över att det är så kungaval går till, att det nog valts kungar där tidigare. För som det står i Äldre Västgötalagen hade ”Sveär egho konong at taka ok sva vräkä", vilket man inte måste vara jätteduktig på fornsvenska för att förstå vad det betyder.

Någon gång tidigt under 1500-talet försvann visst Mora sten och den har sedan inte hittats. Det finns visst en gubbe som påstår att han hittat stenen. Men det verkar rätt osäkert om han har rätt. Den ligger i varje fall inte kvar på Mora äng. Man vet inte vem som forslade bort stenen. Men jag misstänker att det var Gustav Vasa. För han hade ju det dåliga omdömet att göra om styrelseformen från valrike till arvrike. Det var ju nämligen så att Gustav Vasa hade fyra galna söner som antagligen ingen skulle röstat på om de sluppit. Tre av dessa lyckades ju trots sin uppenbara galenskap bli kungar. Bara det vore ju lett till att man gick tillbaka till den tidigare ordningen med att välja kung, istället för att få den ena psykiskt insufficienta sonen efter den andra till monark.

Vår nuvarande kung har ju inte heller blivit vald. Vare sig på Mora sten eller någon annanstans. Det är ju tråkigt. För rent principiellt bör man väl inte få ett sådant jobb genom arv utan genom kompetens. Men jag tycker kungen trots detta har skött sig rätt bra. Iallafall jämfört med de galningar som ibland styrt landet. Han har exempelvis inte varit speciellt krigisk av sig och tycks accepterat sin roll. Men det hade ju varit mycket tuffare med en kung som valts på Mora sten genom vapengny. Men nu är det som det är och de flesta tycks vilja fortsätta med att kungar och drottningar får sitt jobb genom påsättning i en viss familj och inte på grund av kompetens. Speciellt nu är det tufft för oss som tycker det är dumt, när det finns en kronprinsessa som sköter sig bra. Det är lite synd. Även kungen har sagt upp bekantskapen med det dåliga sällskap han tidigare umgicks med. Han har visst slutat gå på fester där unga damer serverades till kaffet och annat snusk. Han har visst ”vänt blad” och blivit en bättre människa. Men på Mora sten hade han nog inte blivit vald. För sådant fjollbeteende hade lagmännen aldrig accepterat.

Men kungen har som sagt tydligen skärpt sig. Jag hörde att någon sagt du till kungen. Det tycker jag man skall ge fan i. För vad man än tycker så är han faktiskt statschef och som sådan en representant för Sverige. Hade vi haft president tycker jag inte heller att det skulle vara en person som man duar hur som helst. Någon jävla ordning skall det vara. Man spottar inte på flaggan heller. Som likt kungen är en symbol för Sverige och ingen jävla näsduk.

En sak som jag alltid blivit upprörd över är när någon gjort sig rolig över att kungen är dyslektiker och antytt att det skulle vara tecken på någon sorts bristande begåvning. För det första är det enbart taskigt. Dessutom är det fel så in i helvete. Det finns inget som helst samband mellan dyslexi och begåvning. Tvärtom har många kreativa och konstnärliga personer haft den typen av svårigheter. Så för mig får man gärna driva med kungen om hans fåniga kaffeflicksfester. Men om någon säger något taskigt om hans dyslexi blir jag förbannad.

Peter

Hej vänner!

Jag sitter här och tänker på fina ord. Jag tänkte jag på ordet värdighet. Vad det nu betyder. Ta den här amerikanske presidenten. Läste ni om att den engelske ambassadören Kim Darroch hade skött sitt uppdrag och talat om vilken bedömning han gjorde av den så kallade presidenten och hans kompisar. Det var liksom ord och inga visor. Nu hade detta på något sätt läckt ut. Bland annat hade kallat administrationen i Vita huset för ”dysfunktionell och dåraktig”. Han hade visst också beskrivit presidenten som ”inkompetent”. Det kan ju inte vara kul att bli beskriven på det sättet. En person med omdöme och värdighet hade kunna bemöta detta genom att säga: ”Jag beklagar att ambassadören ifråga har den uppfattningen. Men vi kommer göra det yttersta för att visa att hans bedömning är fel och hoppas att han snart ändrar sin uppfattning om oss och vårt arbete.” Det hade varit värdigt. Men att gå till motangrepp på Twitter och säga att man minsann inte tänker träffa diplomaten ifråga och dessutom säga att denne redan tidigare var illa omtyckt av alla och envar är ovärdigt. President Trump uppträdde just så utan värdighet och bevisade därmed att ambassadören gjort en riktig bedömning av hans personlighet och kompetens. Nu fick ambassadören avgå och lämna över till någon annan. Bara för han sa vad han tyckte och tänkte och därmed skötte sitt uppdrag.

Så värdighet har något med att uppföra sig med god kontroll över sina primitiva impulser och inte låta sig styras av dessa. Det finns ju ett begrepp som kallas ”politiskt korrekt”. Vad jag förstår skall det betyda att man bara säger sådant som inte är kontroversiellt eller kan leda till att man mister social status. Detta också av rädsla för att bli utfrusen från gemenskapen. Ofta är det väl folk som inte drar sig för att säga saker som är just så kontroversiella som de just innan sagt att man inte får säga,  ”i det här landet”. Själv är jag rätt politiskt korrekt. Jag vräker inte ur mig vilka förenklingar och fördomar hur som helst. För jag tycker på något sätt det inte är att uppträda med värdighet. Sedan får det väl kallas politiskt korrekt.

Det finns en del människor som på något sätt nästan alltid uppträder med värdighet. Som FN:s före detta generalsekreterare Kofi Annan som dog förra året. Han uppträdde alltid med någon sorts värdighet. Men också Jerry Williams hade någon sorts värdighet och integritet i sitt sätt att förhålla sig till omgivningen. Han hette ju egentligen Erik Fernström. Jag såg ett TV-program om honom och där var det en kompis till Jerry som sa: ”Han skulle aldrig ställa upp med sin familj i ett TV-program som skulle heta Fernströms.” Jag tror att Jerry också var en kille som höll på sin värdighet och uppträdde därefter.

Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Men jag tycker det verkar som allt dravel som skrivs i sociala medier på internet, har påverkat sättet att prata hos en del och fått andra att tystna. Det konstiga är att det är nog ofta är de som säger att man inte får tycka vad man vill och säga vad man vill, som är de som hörs mest och verkar minst besvärade av självcensur. Medan de som tycker illa om förenklingar och fördomar blir allt tystare. Vem har i längden lust att komma med en lång förklaring till folk som likt Groucho Marx säger: "Trassla inte till saken genom att komma dragande med fakta.” Han svarade ju också en gång när han föreslogs bli invald i någon förening: ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar." Han höll på sin värdighet.

Peter

Hej vänner!

Nu är jag i Stockholm en sväng. Det känns lite konstigt att man igår var på en ö i Bottenhavet och nu är man här. Numera är ju vägen mellan Sundsvall och Stockholm så bra att man kör däremellan på bara sådär fyra till fem timmar. De första åren jag körde den vägen tog det mycket längre tid. För då fastnade man i rödljusen i Uppsala. Sedan körde man igenom Gävle och Hudiksvall. På vägen fastnade man hela tiden bakom husvagnar och långtradare, som inte gick att köra om på grund av mötande trafik eller backkrön. Men nu kan man stå på rätt bra hela vägen.

Det kändes rätt bra att göra något annat ett tag. Jag började faktiskt känna mig lite ensam på ön. Kanske för jag var lite ensam. Så nu skall jag göra något annat ett tag. Först skall jag hälsa på mina barnbarn. Sedan får vi se vad jag hittar på.

När jag körde ner hit satt jag och tänkte på de osynliga och på hur de kan ha det nu för tiden. Alla vittra, skogsrå, jättar, tomtar, näckar och troll, som för inte så länge sedan befolkade detta lands oändliga skogar. Innan motorsågar, skogsmaskiner och snöskotrar störde friden. Det var faktiskt länge sedan jag såg några av dessa underjordiska och synförvrängande kamrater och väktare. Förr i världen kunde man ju springa på en och annan. Men nu är de ytterst sällan man träffar någon av dem. Det är sorgligt. Att sitta en kväll i midsommartiden och se ett skogrå naken kamma sitt hår medan näcken spelar vid forsen, är ju en stor naturupplevelse. Själv har jag inte ansat vare sig hår eller skägg den senaste månaden. Det är ju bra om man skulle träffa ett troll under svamplockningen. De brukar bara morsa på en, som man ingår i deras gäng och inte bli störda alls.

Men, som sagt, det verkar som de inte längre finns kvar många av dem i skogen. Den som har haft ihop det med ett skogsrå blir, som ni vet, aldrig riktigt normal efteråt. Lite konstig huvudet, med en längtan efter något som inte går att riktigt beskriva. Dessutom riskerar man att få svamp i ljumskarna. Men nu behöver inte unga män riskera att utsättas för detta. Ty vid den senaste inventeringen visade det sig att det inte finns ett enda skogsrå kvar i landet. Det finns en osäker observation från norra Finland för några år sedan. Men sannolikt är de utrotade, som så mycket annat i naturen. Det är en mycket ledsam utveckling. Förresten sitter jag här med någon sorts konstig längtan. Kanske för jag sovit dåligt sista nätterna på grund av klåda i ljumskarna.

Peter

Hej vänner!

Jag är rädd för konflikter och skyr dessa som pesten. Det kan ju leda till att man behandlas respektlöst av elaka människor, som utnyttjar denna rädsla och osäkerhet. Det händer inte ofta. Men det har hänt. Då jag själv mår så dåligt av konflikter har det hänt att jag värderat orsaken till denna så lågt att jag låtit mig köras över. Inte på jobbet där jag ibland varit tvungen att agera på ett sätt som andra ogillar, då jag är tjänsteman och skyldig att agera på blotta misstanken att barn far illa. Något som ibland kan göra någon förbannad. Men det har jag tagit som en del av jobbet. Men på fritiden har jag undvikit konflikter så långt det går. Jag har liksom konstaterat att 99 % av alla människor jag träffar är snälla och behandlar mig med respekt. Frågan är hur mycket kraft man skall lägga ner på dem som behandlar en respektlöst. Det bästa är ju oftast att undvika dem. De finns ju folk att med psykopatiska drag i världen och dem går ju i princip inte påverka.

Vet ni förresten hur man känner igen en psykopat. Det är ju bra att veta om ni träffar på någon. Det är ju i och för sig en rätt sällsynt sort, men de förekommer. Så om nu träffar en person med följande beteendemönster så vet ni att det är en person som ni bör undvika så mycket det går. En person vars medkänsla det inte är någon idé att vädja till för han saknar just detta.

För det första är det en person som när något går honom emot eller då han inte får sin vilja igenom skriker, blir hotfull och skrämmande. Socialt etablerade psykopater slåss sällan då de förstår att det kan leda till fängelse och annat för dem negativt. Men skriker och hotar gör de.

För det andra finns ett starkt inslag av omnipotens. En känsla och ett beteendemönster som präglas av en mycket hög självuppskattning. Man uppfattar sig som så mycket bättre än andra att det egentligen inte finns någon orsak att respektera dessa underlägsna medmänniskor. Man både vet bäst och är bäst. Om någon blir ledsen av det så får det skylla sig själva.

För det tredje är dessa människor patologiska lögnare som inte drar sig för att ljuga om viktiga saker även om andra far illa av deras lögner. När de avslöjas reagerar de inte heller med skuld och skam som vi andra. De bara rycker på axlarna eller blir arga för de avslöjats.

 

Som psykolog behöver man sällan träffa ovanstående typ av människor i tjänsten. För de tillfogar visserligen andra människor skada, med lider inte psykiskt själv. Det är ju alla andra som det är fel på. Själva är de närmast felfria. Världen tillhör dem och om någon invänder mot detta, så reagerar dessa människor med aggressivitet eller manipulation, inte med psykiskt lidande.

Det har ju genom världshistorien ofta hänt att människor med den typen av personlighet nått höga positioner och makt och framgång. Just kombinationen att veta hur man skall påverka andra människor och vad dessa är känsliga för samt bristen på medkänsla är livsfarlig. Ofta når ju dessa personer makten genom att göra sig populära genom att komma med enkla lösningar och löften om välstånd och trygghet. Dessutom brukar de försöka peka ut någon grupp som ansvariga för det som är dåligt i samhället. När de sedan får tillgång till maktapparaten kan de fortsätta, men då med våld och skräck som vapen.

Nu har jag beskrivit för er vilken sorts människor ni skall undvika så långt det går. Både i er närhet och i stora världen.

Peter

Hej vänner!

Idag har det stormat på denna ö. Egentligen har det bara blåst kuling. Men man kan inte säga att det kulat, tror jag. Så jag säger stormat. För det har blåst något överjävligt. Jag gillar ju egentligen när det är oväder. För jag tycker det känns lite spännande. Dessutom blir man på något sätt lite lagom stor när naturen blir så mycket större. Men jag kände mig faktiskt lite ensam idag och inte riktigt glad. I morgon skall det visst lugna ner sig och bli sol. Vi får se om det muntrar upp mig.

Det är ju ovanligt med att det blåser så här i juli. I september är det dock rätt mycket vanligare. Alltid när det blåser så här tänker jag på en dikt av Tomas Tranströmer som heter just Storm. Det är en sådan där dikt som bara en stor poet kan skriva och som jag önskar att jag skrivit själv. Den lyder:

Storm

Plötsligt möter vandraren här den gamla

jätteeken, lik en förstenad älg med

milsvid krona framför septemberhavets

svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-

klasar mognar. Vaken i mörkret hör man

stjärnbilderna stampa i sina spiltor

högt över trädet.

Bara att kunna skriva sådant som: ”septemberhavets svartgröna fästning”. Visst kan jag se att det finns allitteration och andra finesser, men det är just bilden som är så mäktig. Men också alla andra bilder man får i skallen. ”Jätteeken, lik en förstenad älg” eller ”stjärnbilderna stampa i sina spiltor”. Det är ordmusik och bildkonst på ett oöverträffat sätt.

En fördel med detta blåsande är att det håller myggen på avstånd. En och annan sådan har tidigare lyckats följa med in på kvällen. När man sedan går och lägger sig hör man ett irriterande inannde, när denna snabelförsedda kompis tänker komma och suga lite blod. Ibland orkar jag inte gå upp och slå ihjäl den stackaren. Så jag sticker bara ut en arm och låter den komma och suga sig illröd av mitt hjärteblod, så håller den käften sedan. Det är förresten bara mygghonorna som suger blod. Mygghannarna suger visst bara nektar från blommor och fruktsaft. Men honorna vill minsann åt min kropp. Vilket man får vara glad för att någon vill. Nu skall jag gå och lägga mig ensam med kanske bara en hungrig myggdam som sällskap. I kväll är det minsann lite vemodigt att bo på denna ö.

Peter

Hej vänner!

Jag vet snart inte vad jag skall göra. Jag läste Svenska Dagbladet nu på morgonen. Det är ju den tidning jag prenumererar på, för jag gillar korsorden i den tidningen. Men nu läste jag rubrikerna och där fanns en artikel om pedofiler och deras övergrepp på barn. Så nu känner jag mig ledsen och förbannad igen. Vad fan skall man göra åt dessa sjuka människor som förstör livet för barn. Jag får väl erkänna att jag blir jävligt primitiv i mitt tänkande när jag läser om sådant. Funderar på kastration med slö morakniv och andra straff av den typen. De verkar ju inte ens speciellt rädda för att åka fast för det de håller på med. Men den som är så jävla felprogrammerad i huvudknoppen att han tänder sexuellt på barn och inte söker vård och går med på kemisk kastration, är ta mig fan en ond människa. Det finns ingen ursäkt för att begå handlingar som förstör en människas barndom och ibland hela liv.

Så var alltså den här dagen förstörd och jag är på dåligt humör. Jag måste lära mig att inte läsa nyheter. För jag blir så ledsen och upprörd och det kan vara hela dagen. Och det blir bara värre och värre med det. Jag läser om något där barn far illa och sedan kan jag tänka på det i timmar och känner mig maktlös och ledsen. Ibland fastnar jag i den känslan och deppar ihop fullkomligt i flera veckor. Så nu är jag nästan rädd för att ta del av nyheter. För jag vet aldrig hur det skall sluta. Man vill ju inte att allt skall bli grått och att blommornas skönhet skall blekna bort i detta gråa färglösa.

Ute blåser det rätt rejält nu och det verkar öka. Det gör inget för jag har allt jag behöver. Visserligen är det slut på öl och vin sedan några dagar. Men det är ju egentligen bara bra att det är på det sättet. För dessa drycker är minsann inte entydigt nyttiga. Bör sparas till högtidliga tillfällen. Till exempel till på onsdag då jag avser fira att det är just onsdag. För tills dess har det väl slutat blåsa gissar jag. Först skall jag åka till bolaget och köpa några öl. Sedan skall jag åka till Sillmans restaurang på Lörudden och där inköpa en räkmacka och ta med mig till ön. Att jag inte stannar på restaurangen och intar macka och öl där beror på att jag är en ordentlig gubbe. För jag dricker aldrig alkohol när jag skall köra båt på havet. För det är både farligt och dumt.

Peter

Hej vänner!

Idag har jag kört runt hela denna ö. På utsidan, alltså den med Finland på andra sidan, blåste det en del och var lite vågigt. Inte jättestora vågor men lite gungigt var det allt. Då kom jag att tänka på en sak som jag ibland funderar över. Nämligen att jag aldrig är rädd på havet, även om det blåser en del och är skumpigt. Jag är inte omdömeslös så jag ger mig ut i vilket väder som helst. Men ganska stora vågor får det vara utan att jag känner minsta obehag. Tvärtom kan jag liksom drabbas av någon sorts inre lugn. I en gummibåt med ett mörkt och oroligt hav runt mig känner jag mig lugnare än jag brukar. Det är lite konstigt. För jag har träffat många som tycker det är rätt obehagligt att åka i en liten båt bland hyfsat stora vågor. Men jag mår oftast ovanligt bra i den situationen.

Egentligen är jag ju en person som är rädd för mycket och rätt försiktig. Räddast är jag för elaka människor. Detta trots att jag som vuxen bara träffat mindre än en handfull elakingar. Ändå känner jag rädsla och oro för att träffa sådana figurer. Det är inte rädsla för att bli slagen eller så. Utan för att någon taskig typ skall säga något som gör mig ledsen. Jag är känslig för sådant och har alltid varit. Flera har påpekat att jag är för känslig. Redan när jag var barn hade jag lätt att ta till lipen och på den vägen är det. Jag har ofta fått höra att jag är för känslig och måste bli lite mer hårdhudad. Men nu är jag snart 65 år och har trots det inte lyckats med detta. Som tur är är elaka människor väldigt sällsynta. De jag har träffat kan man, som sagt, räkna på ena handens fingrar. Vilket är tur. För en elak människa kan förstöra den finaste sommardag för en. Snälla människor har jag däremot har jag träffat hur många som helst. Men tydligen har en del elaka typer gett mig men för livet, för jag är rädd för att träffa på dem. Men ensam på havet är jag aldrig rädd. Även om det blåser och har sig.

I kväll skiner solen och det är alldeles stilla. Men det är lite lugnet före stormen. För i morgon skall det blåsa kuling här. Idag var jag förresten i kapellet och lyssnade på föreställningen där. Mest för att det var en kör som var där och sjöng. Det var ett gäng tjejer som sjöng hur fint som helst. Dessutom hoppade den unga kvinnliga prästen över trosbekännelsen. Vilket var bra. För då slipper vi som inte tror stå där och känna oss lite löjliga och oroliga över att vi inte håller med. Men jag undrar om någon verkligen tror att Jesus var ”avlad av den Helige Ande, född av jungfru Maria”. Men vi lever i ett fritt land och om någon tror på sådant får de gärna göra det. Men varför detta barn skall ha tillkommit på detta konstiga vis begriper jag inte finessen med. Om det istället stod ”vi tror på Jesus som är barn till snickaren Josef och hans fästmö Maria. Avlad en lördagskväll i månens sken, när de inte hade något annat för sig”, hade jag kanske trott på det. Men dessutom skall man tydligen tro på ”de dödas uppståndelse och ett evigt liv”. Sådant skall man vara misstänksam mot. För när något låter alldeles för bra för att vara sant är det oftast inte det. Men jag får hoppas jag trots allt har fel. För jag har verkligen ingen lust att dö och skulle gärna uppstå och få ett evigt liv.

Den unga kvinnliga prästen berättade förresten att hon varit stressad sista tiden och börjat glömma saker. Sedan berättade hon att gud var bättre på att komma ihåg. För han glömde minsann inte någon av oss. Jag vet inte riktigt hur hon fick ihop det. Men något åt det hållet var det. Fast nog tycker jag att det verkar som gud verkar ha rätt betydande minnesproblem och verkar ha glömt en hel del människor som har det svårt.

Jag alltså idag kört runt den ö som för närvarande är mitt hem i Vintergatans utkant. Vidare har jag fått höra unga damer, vackra som änglar, sjunga i guds hus. Allt detta i avvaktan på den kuling som komma skall och blåsa in mig någon dag. Vad gäller det eviga livet får vi se hur det blir med det. Nedan bild på kapellet jag var i.

Peter

Hej igen vänner!

Jag befinner mig alltså, som ni vet, på en ö i Bottenhavet. Igår gick jag en lång skogspromenad. På vägen hittade jag en Karl-Johan svamp och lite aspsopp. Så svamparna är på gång och det kommer nog bli ett bra svampår i år.

Jag badade förresten bastu igår kväll. Dessutom badade jag vid tre tillfällen i havet när jag blivit rejält uppvärmd. Jag tvättade i samband med detta både min kropp och håret. Av någon anledning fick jag också för mig att spreja mig med väldoft under armarna. Jag luktar alltså riktigt gott, även om det bara jag själv som har glädje av detta. Tänk om någon kom förbi och kramade mig och sa: ”oj vad du doftar gott idag”. Det skulle vara lite trevligt. Innan denna uppfräschning hade man absolut inte velat att någon kom alltför nära min armhåla. Men nu skulle det inte göra ett dugg. Nu skulle gärna någon få vila på min arm.

Det är en granne som har en Border collie som gillar mig. Jag hoppas han (hunden alltså) blir lika förtjust att se mig nu när jag är nytvättad. För hundar är ju annars rätt förtjusta i saker som luktar lite skumt. Ser dom en något dött djur så nog fan skall de dit och rulla sig på eländet. Det är riktigt äckligt. Inte för att jag tror att jag direkt luktade kadaver innan jag badade bastu och tvättade mig i havet, men ändå. Kanske luktade jag på ett sätt som hundar gillar. Men jag hoppas att hunden ifråga fortsätter gilla mig. Faktum är att hundar ofta gillar mig av någon anledning. Det kanske har något med lukten att göra. Eller så beror det på att jag har en rätt mörk röst. Vad det än beror på så är jag glad över att hundar nästan alltid gillar mig. Maria är lite allergisk mot hundar. Så jag kan inte ha någon hund. Vilket jag tycker är tråkigt. Men jag försöker alltid bli kompis med andras hundar.

Även katter gillar mig. Iallafall en katt. Som jag faktiskt saknar och ångrar att jag inte tog med mig hit. Jag funderar på om man skulle kunna skicka honom med flyg. Men han skulle nog bli rädd. Dessutom har han det nog egentligen väldigt bra där han är. Så det är kanske rätt egoistiskt att tvinga iväg honom på en lång resa bara för jag känner mig lite ensam. Nu smyger han runt i de ruiner vi bor grannar med i Visby eller ligger på sitt favoritställe och blir fotograferad och klappad av turister som är på besök. Men på kvällar och nätter är han inne. För han är inget nattdjur utan sover hela nätterna inomhus och vill inte gå ut.

Ute är det grått och lite blåsigt. Det ser ut som det skall bli regn. Så jag sitter inne och avvaktar lite om jag skall gå ut eller inte. Fast egentligen skulle jag väl bara kunna sätta på mig regnkläderna och ge mig iväg. Vi får se hur jag gör när det väl bestämmer sig för regn eller inte. Förresten är det ovanligt mycket mygg i år. Så fort man stannar är man omgiven av dessa minivampyrer som sticker in sina sugsnablar överallt de kommer åt. Jag har flera sorters myggmedel att gnida in mig med om det blir för jävligt. Men det mest effektiva är ju beckolja och gammal djungelolja. Det håller ta mig fan allt levande på avstånd utom Carl-Anton för man luktar som en nytjärad brygga och han sjunger ju i en visa att han gillar den doften. Mygg och kvinnor kan man dock med denna blandning hålla på avstånd.

Jag har ju i min ungdom när jag gjorde lumpen lovat inför gud att bevara både kung och fosterland. Ordhållig som jag är kommer jag naturligtvis hålla detta löfte trots att jag är ytterst tveksam till sagde guds existens. Nu vet jag inte om Carl XVI Gustaf sover så mycket bättre på grund av detta mitt löfte. Sannolikt inte. Han kanske inte ens vet om att jag i en kyrka för sådär en 46 år sedan under ”krigsmans erindran” lovade att bevara honom från allt ont. Men även så har jag lovat att bevara hela detta fosterland. Så det så! Men när man läser nyheterna blir man faktiskt lite bekymrad över sitt löfte, en gång för länge sedan. Visserligen gavs detta under omständigheter som innebar ett lätt tvång. Att inte kliva in i den buss som körde oss till den kyrka där detta heliga löfte gavs, hade väl betraktats som ordervägran. Men när man nu läser nyheterna blir man liksom orolig över att man inte hållit det man lovade. För i det land jag lovade bevara, sköts och sprängdes det jävligt sparsamt. Det stals rätt lite båtmotorer och diesel också. Antalet uppbrända bilar var också begränsat till några om året. Men det var då. I det land jag lovat bevara. Man får väl säga att jag inte lyckades något vidare med denna uppgift. För att uttrycka detta i klartext. Det sket sig!

Peter

Hej vänner!

Idag blåser det på denna ö där jag befinner mig. Det gör inte så mycket. För jag kan gå in i skogen och där är det som hos Tomtebobarnen ”För stormen stängs av granar som räcka upp till skyn och runt omkring i skogen finns gott om paraplyn”, om ni kommer ihåg.

Jag är ju inte i Visby utan får bara läsa om Almedalen och allt som händer där. Skall jag vara riktigt ärlig så är jag rätt trött på Almedalsveckan och tycker att det är rätt skönt att slippa den. Första åren jag bodde i Visby tyckte jag det var lite kul och spännande med den där veckan. Men de sista åren har det inte känts så kul.

Dessutom har det varit obehagligt med att några våldsverkare som kallar sig nazister varit där och förstört trivseln för hederligt folk. Det är ju inte riktigt klokt att någon promille av besökarna till denna samling för demokratin skall få komma dit och förstöra år efter år. Så jag får väl som jag gjorde förra året citera de kloka orden av Hjalmar Söderberg ur Doktor Glas: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.” Så kommer då varje år ett gäng som är lika välkomna till Visby som böldpest och blir avskydda och föraktade och uppför sig som de förtjänar just detta. Det är tråkigt.

Får man verkligen säga vad som helst. Det finns ju andra som vill förändra samhället med våld, hot och trakasserier. Skulle de också vara välkomna? Skulle några galna islamister kunna sätta upp ett litet stånd där de gjorde reklam för halshuggning av otrogna och hur man lämpligtvis kör över dessa med lastbil. Några gränser måste väl för fan finnas för vilka som skall få delta i kalaset, trots allt.

Det var ju förresten Hjalmar Söderberg som skrev: "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet”. Vilket jag också tror en del på. Jag är ju ensam på denna ö i Bottenhavet och i universum. Vilket kan få en att fundera en del på livet och dess glädjeämnen och krångligheter. Som just lust och ensamhet. Jag vet inte riktigt vad Hjalmar Söderberg menar att han trodde på, med detta citat. Men jag tror att han menade att han tror på att människan styrs av viljan till överlevnad och fortplantning, samt att vi alla i grunden är utkastade ensamma i livet. Eller så menade han något annat. Vad vet jag. Nu skall jag gå ut i skogen och sätta mig på en plats där myggen blåser bort och fundera lite.

Bilder från gårdagens promenad:

 

Peter

Hej vänner!

Jag berättade ju härom dagen om mina måsgrannar som hade sitt bo i en tall bredvid mitt hus. Nu har de fått barn och jag tycker ni skall få se på detta lilla skojiga barn som nu stolpar runt här. Föräldrarna är inte ett dugg bekymrade över att ha mig som granne utan accepterar det utan att bli förbannade. Så min taktik att muta dem med korvbitar mm har fungerat klockrent. Vi är vänner och trivs ihop.

Peter

 

Hej vänner!

Klockan är 23:16 men jag är pigg som en mört, för jag sov en stund efter lunch. Idag gick jag tvärs över den ö jag befinner mig på. Det var rätt skönt att gå genom skogen och slippa ifrån blåsten från havet. Jag har säkert gått den vägen mer än 100 gånger under årens lopp. Förr för att hälsa på min storasyster Margareta. Men nu hälsade jag på min systerson och hans fru. På vägen dit såg jag att det kommit lite kantareller. Men de var för små för att plocka ännu. Det kanske blir ett fint svampår i år. För det har ju regnat en hel del.

När jag gick tillbaks hem igen så passerade jag en myrväg. Men det var inte så många myror på den. Först trodde jag att myrorna helt lagt ner verksamheten i den stack som myrvägen utgick ifrån och flyttat. Men när jag kollade bodde iallafall några kvar. Men stacken var rätt raserad och inte alls så fin som den var förr. Troligtvis har en spillkråka eller gröngöling letat efter myrägg och då rivit ner stora bitar, så det blivit hål. Det såg lite sorgligt ut på något sätt. Men ändå fanns myrvägen kvar. Denna av små sexbenta kamrater upptrampade väg över stigen har en viss betydelse för mig. För jag minns att jag var sex år gick på stigen över ön och då stannade och såg på just denna myrväg. Från ca en meters höjd såg jag på hur myrorna kilade fram och tillbaka på sin väg. En del bar på barr och annat. Andra bara kilade förbi som de var på väg bort eller hem. Jag tyckte det var fascinerande att stå där och se på hur de jobbade. Nu stod jag här 59 år senare och såg på samma myrväg som då. Visserligen inte så trafikerad som då en gång för länge sedan, men ändå kvar. Även om jag nu såg på myrorna från 1 meter och 80 cm så är det ändå samma jag som ser på denna väg av myror upptrampad. Tiden går och livet passerar och myrorna i skogen jobbar på. Den Peter som nu snart fyller 65 år minns hur den Peter som snart skulle fylla sju år stod och tittade på myrornas jobbande. Mellan dessa tidpunkter ligger nästan ett liv. Det känns konstigt att tänka på.

Efter min promenad gick jag ner till havet och badade. Det var kallt men ändå skönt. Jag kände mig betydligt renare än innan. Nu har det börjat bli lite mörkt ute även om det är långt till augustimörkret än. Jag skall gå ut och sätta mig på trappen en stund och lyssna om jag ser eller hör något spännande. Men det är alldeles stilla ute. Så kanske myggen äter upp mig.

Peter

Hej vänner!

Idag blåser det småspik på den ö i Bottenhavet där jag befinner mig. I mitt förra inlägg skrev jag ju om det måspar som byggt sitt bo i en tall bredvid mig. Nu är jag orolig att boet skall blåsa ner. Men hittills verkar det gå bra. Det är också för årstiden kallt. Jag tycker i och för sig att det är skönt att slippa en sådan värme som förra sommaren och är helt nöjd med vädret. I år har ju istället Sydeuropa drabbats av en värmebölja med temperaturer på över 40 grader. Det låter för hemskt. Då föredrar jag den rätt svala temperatur som det är här för tillfället.

Det finns en intervju med den engelska filosofen Bertrand Russel där han är gammal. Intervjuaren undrar om han har några råd till de generationer som kommer efter honom. Han säger då att han har två råd. För det första att man bara skall tro på de fakta som man kan belägga och inte låta egna önskningar eller fördomar påverka ens tänkande. Men i denna tid av filterbubblor är det nog viktigare än någonsin. Det är uppenbarligen så att många människor väljer att tro på den information som passar deras egna åsikter bäst och undviker den som talar emot. Man kan gå in på internet och av likasinnade få stöd i vilken uppfattning som helst och få nicka med, vilket är rätt skönt om man vill undvika världens komplexitet och osäkerhet. Om man exempelvis är rökare och lyckas hitta någon udda professor som säger att rökning är ofarligt och nyttigt, så väljer man tro på honom. Detta även om 99 % av alla andra kunniga människor säger att det är fel så in i helvete. Dessutom blir man ju raskt uppbackad av alla kommentarer från andra, som också tycker det är skönt att höra samma sak. Vi som inte är experter är ju tvungna att lyssna på dem som är det, när vi försöker förstå det svåra och komplexa. Det är ju omöjligt att ha all kunskap själv. Men när vi tänker bör vi alltså fundera på varför vi skulle föredra den egna uppfattningen framför den andra. Finns det annat än fakta som gör att det känns bättre.

Det otäckaste exemplet på det där tänkandet är väl de där som förnekar förintelsen. Men även de som menar att det är ett faktum att gud skapade världen på sju dagar eller att månlandningen aldrig ägt rum, kan få stöd av likasinnade på nätet. Det finns ju en hel del som talar emot en sådan uppfattning. Men numera går det ju utmärkt att sitta i sin varma filterbubbla och få sina egna fördomar och uppfattningar bekräftade. Fast som det står i Matteus 7:15 ”Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar. ” Tänk på det ni!

Det andra som Bertrand Russel säger i intervjun är följande: ”Kärlek är klokt, hat är dumt”. Så man bör, enligt honom, låta bli att hata andra människor. Speciellt dumt är det ju att hata folk man inte känner. Att hata folk för deras hudfärg, sexuella läggning eller för att de bor i Säffle är ju ovanligt jävla dumt. 

Länk till intervjun med Bertrand Russel nedan. Det är lite reklam i början.

https://youtu.be/ihaB8AFOhZo

Peter

Hej vänner

Jag har faktiskt en TV här på ön. Förut kunde man se tre kanaler, även om det var rätt taskig bild. Men sedan några år har de infört digital-TV och jag har en liten låda på TV:en med anledning av detta påhitt. Så nu har jag bara se TV4 med med lika dålig bild som tidigare. Nu kanske ni säger att jag väl kan se TV på datorn som moderna människor gör. Men jag har bara en lite sticka som ger tillgång till internet. Skulle jag med den se på TV skulle mina megabites snart ta slut. Men jag kunde se på fotbolls-VM när Sverige spelade mot Tyskland, så jag kan nog se nästa match också om jag har tur.

Just när jag skriver det här drar ett väldigt åskväder förbi denna ö i Bottenhavet. Det är faktiskt lite spännande. Det blixtrar och smäller som bara den. Dessutom regnar det ordentligt. Tiden mellan blixt och dunder är bara några sekunder. Så åskan är nästan precis över oss. Nu regnar det mycket kraftigt. Det bara vräker ner. Faktiskt är det rätt mysigt att sitta här inne och titta ut på ovädret. Oj, nu skakade hela huset.

Jag borde nog göra något åt hygienen. Sedan jag kom hit har den inte varit vad den borde vara. Det har väl på den punkten inträffat ett visst förfall. Jag skall försöka bada i det iskalla havet i morgon och försöka fräscha upp mig. Lyxa till mig med nya kallingar och strumpor samt spreja mig under armarna. Igår var jag ju i kyrkan och blev förlåten mina synder. Så jag är minsann förlåten mina synder och mitt smutsiga inre. Snart kommer jag ävenledes på utsidan vara renad och väldoftande. Som det står i Höga visan kommer jag vara:

Hans kinder är som kryddsängar,

där doftande örter växer.

Hans läppar är liljor,

de dryper av flytande myrra.

Det blir fint och gå runt och dofta som kryddsängar. Vilket jag med all sannolikhet inte gör nu. Jag doftar inte hallonkräm heller gissar jag. Mest doftar jag väl svett och bensin. Dessutom drack jag en öl för en stund sedan. Så nu doftar jag svett, bensin och öl. Men det är ju ingen här som lider av detta för tillfället. Jag är ensam i mitt förfall och känner mig lite på dekis. Dessutom har jag ett vilt och ovårdat skägg, vilket inte förbättrar det intryck jag gör. Skulle inte göra succé i en kontaktannons direkt.

Jag lyssnade på programmet ”Sommar” på radio idag. Gjorde ni det? Det var ju en tjej som tidigare varit en kille som berättade om sin livsresa. Jag hörde inte hela programmet men det var intressant och modigt av henne att berätta. Jag hoppas att det går bra för henne under resten av livet. Det unnar jag henne verkligen efter allt hon fått gå igenom. Men hennes omgivning hade varit schysst och stöttande. Vilket hedrar dem som förstått hur svårt hon måste haft det och vilka svåra beslut hon måste tagit. Hon berättade också att hon redan som liten pojke förstått att hon inte var riktigt hemma i sitt kön och förstod att det blivit fel. Sedan hade hon fått kämpa med detta ända tills hon var 50 år. Låter verkligen jättejobbigt. Som sagt hoppas jag att hon får det bra nu.

Jag har två måsar som grannar och dessa har av någon anledning byggt sitt bo i en tall. Det visste jag inte att måsar kunde göra. Men nu sitter de där i tallen och verkar hur nöjda som helst. Deras ungar får väl göra ett rätt ordentligt hopp ur boet när det är dags. Men det det kommer de säkert klara av bra. Jag matar faktiskt dessa mina nya grannar med matrester. För jag vill att vi skall bli kompisar. De börjar bli riktigt tama och kommer nästan ända fram till mig när jag slänger år dem en korvbit eller något annat. Så jag hoppas de inte blir alltför sura när ungarna hoppat ur boet. För måsar har en tendens att anfalla folk när deras ungar hoppat ur boet. Men jag hoppas att vi skall komma överens när detta sker.

Peter