Hej vänner!

Nu är jag i Stockholm en sväng. Det känns lite konstigt att man igår var på en ö i Bottenhavet och nu är man här. Numera är ju vägen mellan Sundsvall och Stockholm så bra att man kör däremellan på bara sådär fyra till fem timmar. De första åren jag körde den vägen tog det mycket längre tid. För då fastnade man i rödljusen i Uppsala. Sedan körde man igenom Gävle och Hudiksvall. På vägen fastnade man hela tiden bakom husvagnar och långtradare, som inte gick att köra om på grund av mötande trafik eller backkrön. Men nu kan man stå på rätt bra hela vägen.

Det kändes rätt bra att göra något annat ett tag. Jag började faktiskt känna mig lite ensam på ön. Kanske för jag var lite ensam. Så nu skall jag göra något annat ett tag. Först skall jag hälsa på mina barnbarn. Sedan får vi se vad jag hittar på.

När jag körde ner hit satt jag och tänkte på de osynliga och på hur de kan ha det nu för tiden. Alla vittra, skogsrå, jättar, tomtar, näckar och troll, som för inte så länge sedan befolkade detta lands oändliga skogar. Innan motorsågar, skogsmaskiner och snöskotrar störde friden. Det var faktiskt länge sedan jag såg några av dessa underjordiska och synförvrängande kamrater och väktare. Förr i världen kunde man ju springa på en och annan. Men nu är de ytterst sällan man träffar någon av dem. Det är sorgligt. Att sitta en kväll i midsommartiden och se ett skogrå naken kamma sitt hår medan näcken spelar vid forsen, är ju en stor naturupplevelse. Själv har jag inte ansat vare sig hår eller skägg den senaste månaden. Det är ju bra om man skulle träffa ett troll under svamplockningen. De brukar bara morsa på en, som man ingår i deras gäng och inte bli störda alls.

Men, som sagt, det verkar som de inte längre finns kvar många av dem i skogen. Den som har haft ihop det med ett skogsrå blir, som ni vet, aldrig riktigt normal efteråt. Lite konstig huvudet, med en längtan efter något som inte går att riktigt beskriva. Dessutom riskerar man att få svamp i ljumskarna. Men nu behöver inte unga män riskera att utsättas för detta. Ty vid den senaste inventeringen visade det sig att det inte finns ett enda skogsrå kvar i landet. Det finns en osäker observation från norra Finland för några år sedan. Men sannolikt är de utrotade, som så mycket annat i naturen. Det är en mycket ledsam utveckling. Förresten sitter jag här med någon sorts konstig längtan. Kanske för jag sovit dåligt sista nätterna på grund av klåda i ljumskarna.

Peter