Hej vänner!

Det var ju länge sedan som jag berättade något om mina släktingar. Men nu är det dags. För jag kom att tänka på min släkting Movitz Uddenberg. Han var ju lärjunge till  Carl von Linné. Movitz var en mycket stor beundrare av sin store lärofader och hade som ambition att följa i dennes fotspår. Carl von Linné hade ju redan som ung skickats ut av rikets ständer för att hitta nyttigheter som kunde finnas i landet och som kunde ersätta de dyra importerade produkter som landet var beroende av. För på den här tiden var inställningen den att fri rörlighet för varor var något mycket negativt och något som man helst borde undvika.

Movitz utbildade sig alltså i Uppsala och fick följa med Linné på hans exekutioner i stadens omgivningar. Något som Linné tyckte var rätt jobbigt då Movitz de gånger han dök upp ofta var påtagligt bakfull. Det hände dessutom att han ibland hade med sig damer som mer handgripligt lärt det Linnéska sexualsystemet under hans ledning. Nu tyckte Movitz att dessa gott kunde få lära sig lite om hur det gick till hos blommorna. Till slut sa Linné ifrån att han varken ville ha en Movitz som var grön i ansiktet och spydde ner kungsängsliljor och nyckelblomster eller unga damer som fnittrade var gång han sa ståndare på sina föreläsningar. Så Movitz blev avstängd från undervisningen.

Detta var naturligtvis ett stort bakslag för Movitz. Men han bestämde sig för att i nationens intresse påbörja en egen forskning i Linnés anda. Efter att ha funderat en stund kom Movitz på att han skulle undersöka om det fanns något ätbart som kunde vara till hjälp om oår slog till och då lindra svält och lidande. Så han bestämde sig för att äta sig igenom Sveriges fauna för att pröva vad som gick att lägga på tallriken. Movitz gjorde detta på ett mycket systematisk sätt.

Under den första sommaren började han med att sätta i sig möss och gnagare. Det var helstekta råttor och friterade skogsmöss. Det var kokta vattensorkar och ångkokta lämmlar. Han gjorde korv på rökta husmöss. Då han inte var helt kunnig i systematilogien så åt han också de näbbmusarter som finns i landet, trots att dessa inte är några gnagare. Han gjorde till exempel en omelett i vilken han lade ner dvärgnäbbmöss.

De följande åren åt han illrar, uttrar, mårdar, harar, vargar, igelkottar, grävlingar, fladdermöss och allt annat på fyra ben han kom över. Movitz var mycket noga med att äta allt på som gick att äta på djuret. Oftast hoppade han över pälsen. Men inte alltid. Ben, klövar och klor kokade han till gelatin.

På den här tiden var ju bävern i stort sätt utrotad från Sverige. Men det fann fortfarande enstaka exemplar i Lappland och faktiskt i norra Uppland. Men Movitz hade aldrig sett en bäver och var rätt osäker på detta djurs utseende. Nu var det så att Gustav III och hans hustru Sofia Magdalena var inbjudna till Örbyhus slott på hjortjakt. Inbjuden var också Movitz som blivit lite känd genom att vara mannen som snart ätit alla fyrfotingar i Sverige. Han hade nu nått fram till groddjuren och käkade grodor, paddor och vattenödlor på löpande band. Kungen själv hade bett värden bjuda in Movitz för att med egna ögon se honom äta dessa djur. Movitz gjorde exempelvis en soppa på grodor och en kaviar på paddrom som han fiskar upp ur dammarna på Örbyhus slott. Det smakade för jävligt. Men Movitz åt trots det en stor portion för att imponera på kungens och hans sällskap. Dagen efter denna måltid mådde Movitz inte bra. Så när det övriga sällskapet drog iväg på jakt så stannade Movitz hemma. Men då han även denna dag ville imponera på kungen tog han sin håv och gick bort till slottets dammar för att försöka hitta något ätbart.

Nu var det så att drottningen hade med sina två pekineser Ling och Ping. Dessa fick naturligtvis lämnas på slottet under den tiden jakten pågick. En av hovdamerna fick i uppgift att ta hand om hundarna under tiden. Nu var det så att denna dam hade ett förhållande med hovstallmästare Adolf Fredrik Munck. Något som inte var ovanligt bland damerna i hovet. För det var en ståtlig karl som hade haft ihop det med i stort sätt alla damer vid hovet inklusive drottningen. Nu hade han hittat på en ursäkt för att rida tillbaka till slottet och han och damen som skulle vakta hundarna tog en liten promenad i skogen. I den upphetsade stämningen så tappade damen ifråga korgen med de små hundarna och dessa for iväg glada över att äntligen få springa som de ville. Damen blev naturligtvis lite orolig. Men den som har 90 kilo hovstallmästare ovan på sig är ju lite låst i situationen. Så hon lät bara hundarna löpa och hoppades att de skulle komma tillbaks.

Movitz hade nu följt en bäck in i skogen och sitter och vilar på en sten. Då kommer två djur av en typ som han aldrig sett förr och en av dem bär på en pinne. Movitz blir glad för han tror att han äntligen skall få sätta tänderna i en bäver och därmed äntligen bli klar med däggdjuren i den svenska faunan. Så han smyger fram och lyckas fånga ett av dessa djur som han raskt vrider nacken av. Han tar med sitt byte till slottet och flår det. Sedan sätter han fast hela kroppen på ett grilljärn och sitter där och snurrar den sakta som han stekte en spädgris. Framåt kvällen kommer gästerna hem och samlas i matsalen. Movitz berättar att även han minsann haft en framgångsrik jakt och nu har helstekt en bäver. Kungen och drottningen vill ju naturligtvis gärna se detta ovanliga djur så de går ner till köket för att titta. Just då kommer den lilla pekinesern Ping in genom dörren efter att ha hittat hem. Drottningen lyfter upp hunden som tittar misstänksamt på Movitz, som ser påtagligt förvirrad ut. ”Bäver” säger han och blir sedan tyst och sätter sig på en stol.

Hela natten ropar man efter pekinesern Ling utan resultat. Nästa morgon lämnar Movitz sällskapet och reser till Göteborg. En båt är precis på väg till den svenska kolonien S:t Barthélemy i Västindien. Movitz finner för bäst att följa med denna båt och sex månader senare kliver han av i öns huvudstad Gustava. Men Movitz stannade inte där utan flyttade till grannön S:t Kitts. Där fick han jobb som gårdskarl hos en änka, som ägde en plantage. Henne lyckades han få ihop det med och han blev till slut en ganska förmögen man. Han bytte också namn till Maurits Montagnes de l’outback. Vidare blev han vegetarian. Vilket var rätt ovanligt på den tiden.

Peter