Hej vänner!

Idag har jag kört runt hela denna ö. På utsidan, alltså den med Finland på andra sidan, blåste det en del och var lite vågigt. Inte jättestora vågor men lite gungigt var det allt. Då kom jag att tänka på en sak som jag ibland funderar över. Nämligen att jag aldrig är rädd på havet, även om det blåser en del och är skumpigt. Jag är inte omdömeslös så jag ger mig ut i vilket väder som helst. Men ganska stora vågor får det vara utan att jag känner minsta obehag. Tvärtom kan jag liksom drabbas av någon sorts inre lugn. I en gummibåt med ett mörkt och oroligt hav runt mig känner jag mig lugnare än jag brukar. Det är lite konstigt. För jag har träffat många som tycker det är rätt obehagligt att åka i en liten båt bland hyfsat stora vågor. Men jag mår oftast ovanligt bra i den situationen.

Egentligen är jag ju en person som är rädd för mycket och rätt försiktig. Räddast är jag för elaka människor. Detta trots att jag som vuxen bara träffat mindre än en handfull elakingar. Ändå känner jag rädsla och oro för att träffa sådana figurer. Det är inte rädsla för att bli slagen eller så. Utan för att någon taskig typ skall säga något som gör mig ledsen. Jag är känslig för sådant och har alltid varit. Flera har påpekat att jag är för känslig. Redan när jag var barn hade jag lätt att ta till lipen och på den vägen är det. Jag har ofta fått höra att jag är för känslig och måste bli lite mer hårdhudad. Men nu är jag snart 65 år och har trots det inte lyckats med detta. Som tur är är elaka människor väldigt sällsynta. De jag har träffat kan man, som sagt, räkna på ena handens fingrar. Vilket är tur. För en elak människa kan förstöra den finaste sommardag för en. Snälla människor har jag däremot har jag träffat hur många som helst. Men tydligen har en del elaka typer gett mig men för livet, för jag är rädd för att träffa på dem. Men ensam på havet är jag aldrig rädd. Även om det blåser och har sig.

I kväll skiner solen och det är alldeles stilla. Men det är lite lugnet före stormen. För i morgon skall det blåsa kuling här. Idag var jag förresten i kapellet och lyssnade på föreställningen där. Mest för att det var en kör som var där och sjöng. Det var ett gäng tjejer som sjöng hur fint som helst. Dessutom hoppade den unga kvinnliga prästen över trosbekännelsen. Vilket var bra. För då slipper vi som inte tror stå där och känna oss lite löjliga och oroliga över att vi inte håller med. Men jag undrar om någon verkligen tror att Jesus var ”avlad av den Helige Ande, född av jungfru Maria”. Men vi lever i ett fritt land och om någon tror på sådant får de gärna göra det. Men varför detta barn skall ha tillkommit på detta konstiga vis begriper jag inte finessen med. Om det istället stod ”vi tror på Jesus som är barn till snickaren Josef och hans fästmö Maria. Avlad en lördagskväll i månens sken, när de inte hade något annat för sig”, hade jag kanske trott på det. Men dessutom skall man tydligen tro på ”de dödas uppståndelse och ett evigt liv”. Sådant skall man vara misstänksam mot. För när något låter alldeles för bra för att vara sant är det oftast inte det. Men jag får hoppas jag trots allt har fel. För jag har verkligen ingen lust att dö och skulle gärna uppstå och få ett evigt liv.

Den unga kvinnliga prästen berättade förresten att hon varit stressad sista tiden och börjat glömma saker. Sedan berättade hon att gud var bättre på att komma ihåg. För han glömde minsann inte någon av oss. Jag vet inte riktigt hur hon fick ihop det. Men något åt det hållet var det. Fast nog tycker jag att det verkar som gud verkar ha rätt betydande minnesproblem och verkar ha glömt en hel del människor som har det svårt.

Jag alltså idag kört runt den ö som för närvarande är mitt hem i Vintergatans utkant. Vidare har jag fått höra unga damer, vackra som änglar, sjunga i guds hus. Allt detta i avvaktan på den kuling som komma skall och blåsa in mig någon dag. Vad gäller det eviga livet får vi se hur det blir med det. Nedan bild på kapellet jag var i.

Peter