Hej igen vänner!

Jag befinner mig alltså, som ni vet, på en ö i Bottenhavet. Igår gick jag en lång skogspromenad. På vägen hittade jag en Karl-Johan svamp och lite aspsopp. Så svamparna är på gång och det kommer nog bli ett bra svampår i år.

Jag badade förresten bastu igår kväll. Dessutom badade jag vid tre tillfällen i havet när jag blivit rejält uppvärmd. Jag tvättade i samband med detta både min kropp och håret. Av någon anledning fick jag också för mig att spreja mig med väldoft under armarna. Jag luktar alltså riktigt gott, även om det bara jag själv som har glädje av detta. Tänk om någon kom förbi och kramade mig och sa: ”oj vad du doftar gott idag”. Det skulle vara lite trevligt. Innan denna uppfräschning hade man absolut inte velat att någon kom alltför nära min armhåla. Men nu skulle det inte göra ett dugg. Nu skulle gärna någon få vila på min arm.

Det är en granne som har en Border collie som gillar mig. Jag hoppas han (hunden alltså) blir lika förtjust att se mig nu när jag är nytvättad. För hundar är ju annars rätt förtjusta i saker som luktar lite skumt. Ser dom en något dött djur så nog fan skall de dit och rulla sig på eländet. Det är riktigt äckligt. Inte för att jag tror att jag direkt luktade kadaver innan jag badade bastu och tvättade mig i havet, men ändå. Kanske luktade jag på ett sätt som hundar gillar. Men jag hoppas att hunden ifråga fortsätter gilla mig. Faktum är att hundar ofta gillar mig av någon anledning. Det kanske har något med lukten att göra. Eller så beror det på att jag har en rätt mörk röst. Vad det än beror på så är jag glad över att hundar nästan alltid gillar mig. Maria är lite allergisk mot hundar. Så jag kan inte ha någon hund. Vilket jag tycker är tråkigt. Men jag försöker alltid bli kompis med andras hundar.

Även katter gillar mig. Iallafall en katt. Som jag faktiskt saknar och ångrar att jag inte tog med mig hit. Jag funderar på om man skulle kunna skicka honom med flyg. Men han skulle nog bli rädd. Dessutom har han det nog egentligen väldigt bra där han är. Så det är kanske rätt egoistiskt att tvinga iväg honom på en lång resa bara för jag känner mig lite ensam. Nu smyger han runt i de ruiner vi bor grannar med i Visby eller ligger på sitt favoritställe och blir fotograferad och klappad av turister som är på besök. Men på kvällar och nätter är han inne. För han är inget nattdjur utan sover hela nätterna inomhus och vill inte gå ut.

Ute är det grått och lite blåsigt. Det ser ut som det skall bli regn. Så jag sitter inne och avvaktar lite om jag skall gå ut eller inte. Fast egentligen skulle jag väl bara kunna sätta på mig regnkläderna och ge mig iväg. Vi får se hur jag gör när det väl bestämmer sig för regn eller inte. Förresten är det ovanligt mycket mygg i år. Så fort man stannar är man omgiven av dessa minivampyrer som sticker in sina sugsnablar överallt de kommer åt. Jag har flera sorters myggmedel att gnida in mig med om det blir för jävligt. Men det mest effektiva är ju beckolja och gammal djungelolja. Det håller ta mig fan allt levande på avstånd utom Carl-Anton för man luktar som en nytjärad brygga och han sjunger ju i en visa att han gillar den doften. Mygg och kvinnor kan man dock med denna blandning hålla på avstånd.

Jag har ju i min ungdom när jag gjorde lumpen lovat inför gud att bevara både kung och fosterland. Ordhållig som jag är kommer jag naturligtvis hålla detta löfte trots att jag är ytterst tveksam till sagde guds existens. Nu vet jag inte om Carl XVI Gustaf sover så mycket bättre på grund av detta mitt löfte. Sannolikt inte. Han kanske inte ens vet om att jag i en kyrka för sådär en 46 år sedan under ”krigsmans erindran” lovade att bevara honom från allt ont. Men även så har jag lovat att bevara hela detta fosterland. Så det så! Men när man läser nyheterna blir man faktiskt lite bekymrad över sitt löfte, en gång för länge sedan. Visserligen gavs detta under omständigheter som innebar ett lätt tvång. Att inte kliva in i den buss som körde oss till den kyrka där detta heliga löfte gavs, hade väl betraktats som ordervägran. Men när man nu läser nyheterna blir man liksom orolig över att man inte hållit det man lovade. För i det land jag lovade bevara, sköts och sprängdes det jävligt sparsamt. Det stals rätt lite båtmotorer och diesel också. Antalet uppbrända bilar var också begränsat till några om året. Men det var då. I det land jag lovat bevara. Man får väl säga att jag inte lyckades något vidare med denna uppgift. För att uttrycka detta i klartext. Det sket sig!

Peter