Hej vänner!

Idag har det stormat på denna ö. Egentligen har det bara blåst kuling. Men man kan inte säga att det kulat, tror jag. Så jag säger stormat. För det har blåst något överjävligt. Jag gillar ju egentligen när det är oväder. För jag tycker det känns lite spännande. Dessutom blir man på något sätt lite lagom stor när naturen blir så mycket större. Men jag kände mig faktiskt lite ensam idag och inte riktigt glad. I morgon skall det visst lugna ner sig och bli sol. Vi får se om det muntrar upp mig.

Det är ju ovanligt med att det blåser så här i juli. I september är det dock rätt mycket vanligare. Alltid när det blåser så här tänker jag på en dikt av Tomas Tranströmer som heter just Storm. Det är en sådan där dikt som bara en stor poet kan skriva och som jag önskar att jag skrivit själv. Den lyder:

Storm

Plötsligt möter vandraren här den gamla

jätteeken, lik en förstenad älg med

milsvid krona framför septemberhavets

svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-

klasar mognar. Vaken i mörkret hör man

stjärnbilderna stampa i sina spiltor

högt över trädet.

Bara att kunna skriva sådant som: ”septemberhavets svartgröna fästning”. Visst kan jag se att det finns allitteration och andra finesser, men det är just bilden som är så mäktig. Men också alla andra bilder man får i skallen. ”Jätteeken, lik en förstenad älg” eller ”stjärnbilderna stampa i sina spiltor”. Det är ordmusik och bildkonst på ett oöverträffat sätt.

En fördel med detta blåsande är att det håller myggen på avstånd. En och annan sådan har tidigare lyckats följa med in på kvällen. När man sedan går och lägger sig hör man ett irriterande inannde, när denna snabelförsedda kompis tänker komma och suga lite blod. Ibland orkar jag inte gå upp och slå ihjäl den stackaren. Så jag sticker bara ut en arm och låter den komma och suga sig illröd av mitt hjärteblod, så håller den käften sedan. Det är förresten bara mygghonorna som suger blod. Mygghannarna suger visst bara nektar från blommor och fruktsaft. Men honorna vill minsann åt min kropp. Vilket man får vara glad för att någon vill. Nu skall jag gå och lägga mig ensam med kanske bara en hungrig myggdam som sällskap. I kväll är det minsann lite vemodigt att bo på denna ö.

Peter