Hej vänner!

Idag är det 50 år sedan månlandningen. Jag var alltså 14 år och skulle snart fylla 15 år när detta hände. Jag minns det mycket väl. Hur jag att där på natten och såg hur Neil Armstrong kliva ner på månen. Det var spännande och jag vet att jag tänkte: ”att jag är en av de människor som är med och ser på den första gången en människa kliver ner på månen.” Men jag minns också att jag var orolig för att månen efter detta inte skulle vara lika mystiskt och romantisk som innan folk hade knallat runt på den. Som de när de vita fläckarna på kartan försvann och allt var kartlagt och upptäckt. Det fanns på jorden med säkerhet, inget Shangri-La eller El Dorado och månen var full av fotspår. Risken var att man skulle gå med en flicka i månens sken och att hon skulle börja prata om månlandaren och annat oväsentligt istället för att hon, överväldigad av romantik, skulle kyssa mig. Nu får ni tänka på att jag var 14 år och jävligt okysst när detta hände.

Det finns en del minnen som stannar kvar och andra som bara försvinner. Jag kommer ihåg hur jag åkte tunnelbana med min mamma till Medborgarplatsen och gick på biblioteket där. Jag kommer ihåg en hel del från jag var sex sju år. Men vad gäller världshändelser minns jag när president Kennedy blev skjuten. Men också alla andra mord som hände på 60-talet som när Bobby Kennedy sköts och Martin Luther King sköts. Det skjutits fler sedan dess. Som Olof Palme och John Lennon.

Det har ju alltid varit krig någonstans under min livstid. Meningslösa jävla krig som startats av meningslösa orsaker för det mesta.  Om inte annat så var det ett ständigt pågående kallt krig som väl till slutade med att den ena supermakten vann över den andra. Jag måste väl erkänna att jag trots allt är glad över att inte den totalitära odemokratiska sidan gick segrande ur detta. Vilket säkert är en uppfattning som delas av våra grannländer  på andra sidan Östersjön. Men nu har väl en del återgått till läget tidigare även om de baltiska staterna hittills fått vara ifred för Ivan.

När jag var ung var presidenterna ofta rätt obehagliga. De hette Nixon och Brezjnev och sådant samt var rätt otäcka typer. Men jämfört med de som idag styr respektive supermakt var de ju ingenting vad gäller obehaglighet. Den ena verkar ju krigisk och aggressiv som en kamphund med rabies och den andre står på massmöten och hetsar som den där tysken med missprydande hårväxt under näsan, gjorde en gång i tiden. Det är otäckt.

Vad minns jag mer egentligen från tiden innan jag blev vuxen? Jag minns min första flickvän. Fast några detaljer har jag svårt att minnas. Kanske minns jag det första bettet i äpplet. Men det blev ju en hel del sådana, så jag vet inte riktigt vilket som var först. Men det tog slut 1972 och det med besked. Efter det spårade det väl ut en del. Men det minns jag inte så mycket av, om jag skall vara ärlig. Som Hjalmar Söderberg sa: ”Det är skönt att bli gammal, Det var för djävligt att vara ung.” Något ligger väl i det.

År 1974 var 20 bast och skulle väl vara vuxen. Men det blev jag inte förrän några år senare. När jag blev farsa och fick ta det ansvaret växte jag väl till mig en del. Men jag vet inte om jag ens nu är så vuxen som man bör vara i min ålder. Bör och bör förresten. Vem fan har bestämt det? Astrid Lindgren klättrade ju i träd tills hon var över 70. För hon tyckte det var kul att klättra i träd. Så det så, pilutta dig!

Det är alltså nu 50 år sedan Örnen landade i Stillhetens hav på månen. Det låter rätt fint att landa i Stillhetens hav. En dag kanske man kan säga till någon ”nu är livet lugn och harmoni. Ty jag har landat i Stillhetens hav. Det är bara lite vågskvalp. Men inte så det stör.” Men än verkar det vara en bit dit.

Sov gott

Peter