God morgon vänner!

Jag sitter här och tänker på om det här med Facebook är så himla bra egentligen. Det är ju kul när folk berättar om hur bra de har på sin resa eller vad de käkat för gott till middag. Det är också kul folk berättar om hur duktiga deras barn varit eller ljuger ihop något om sitt lyckliga och ständigt harmoniska familjeliv. Men när det handlar om allvarliga saker inom vilken det råder olika uppfattningar verkar en del ha jävligt nära till tangenterna.

Det råder nämligen intressemotsättningar i världen. Saker där det inte finns ett rätt och ett fel, utan olika uppfattningar. Men en del tycks tro att så fort någon uttrycker sin åsikt så måste man kasta sig på tangentbordet och ta heder och ära av denna någon. Man ser inte helt enkelt alternativet att lugnt luta sig tillbaka och säga att ”du tycker si och jag tycker så” och det kommer jag inte kunna ändra på.

Om jag exempelvis tycker om blodpudding och framför goda argument för detta så är det ju inte nödvändigt att ta heder och ära av mig för det. Jag kanske beskriver hur nyttig denna svarta produkt framställd av blod och gelatin är. Att den innehåller både järn och andra nyttiga mineraler och smakar gott. Men då kan man ge sig fan på att någon tangentkåt jävel finner det nödvändigt att säga att jag ingenting begriper. Orsaken till att jag inget förstår kan vara min ålder, min dåliga smak, mitt ointresse för grisar lidande, att jag som stadsbo inte sett en gris i levande livet och att blodpudding är allmänt äckligt. Denne någon lägger alltså ner en massa tid som på att övertyga mig om att jag har fel angående blodpudding, men har med detta inte ett dugg som avsikt att få mig byta uppfattning. Men man kan ge sig fan på att han med sitt inlägg uppmuntrar ett antal rabiata blodpuddingshatare som går längre i sin kritik av oss som gillar blodpudding. Att vi är idioter som vars blod man borde tappa ut och göra ovanstående produkt av etc. Vilket gör oss som gillar blodpudding lite ledsna i ögonen och lite rädda. Men vår inställning till blodpudding är antagligen densamma som tidigare.

Förr när man vill framföra en åsikt var man tvungen att ta fram papper och penna och skriva ner denna. Därefter lägga denna åsikt i ett kuvert och sätta på ett frimärke. Sedan skriva på adressen till lokaltidningen. Många tyckte nog att denna procedur tog för lång tid och la ner hela projektet. Andra skrev ner vad de tyckte men han märka att det de skrev i affekt var rött korkat och postade aldrig detta brev. Redaktören på tidningen hann se att insändaren innehöll ovettiga personangrepp och satte aldrig in eländet. Och om den kom in så läste folk denna i lugn och ro. Det som inte höll med skadade på huvudet och gick över till sporten och de som höll med tänkte ”bra skrivet” och gick över till sporten de med. Folk tyckte olika och det var inte mer med det. Man kände inte samma behov av att omedelbart tala om att de som inte delade ens åsikter var idioter på grund av detta. En del gillar blodpudding andra inte. Och jag står ut med att så är fallet utan att behöva vara taskig mot någon.

Peter

God morgon vänner!

Igår hörde jag att någon institution som heter Språkrådet eller något sådant har ställt samman nya ord som kommit till 2017. För det kommer ju ett antal nya ord varje år och det försvinner ett gäng. Och en del ord finns liksom kvar som minnen, men används nästan inte längre. Ibland bara när det är lite högtidligt. Den store författaren Torgny Lindgren använde ju ofta lite ålderdomliga ord i sina böcker. Det blev väldigt fint och lite högtidligt värdigt. Även det rätt vardagliga fick liksom ett allvar på något sätt. Dessutom hittade han ofta uttryck från bibeln som gjorde en historia från Västerbottens inland, nästan som en berättelse ur denna bok. Kanske är det så att de som i hemmet pratar en utpräglad dialekt får ett särskilt sätt att använda svenskan, som för dem lite är ett främmande språk. Sara Lidman pratade ju och skrev också lite speciellt. Lite långsamt och välartikulerat. Och kanske lite gammaldags.

Som ni ser börjar jag ibland meningar med ”Och”. Det stör mig lite för jag tycker det ser konstigt ut. Lite slarvigt på något sätt. Torgny Lindgren skulle nog aldrig göra så. Men jag skriver inte ”dom” utan ”de” och ”dem”. Jag har faktiskt försökt skriva ”dom”. Men det ser fel ut, tycker jag. Så jag gick tillbaka till de och dem. Detta fast jag ofta skriver fel vad gäller detta.

Ni som läser denna blogg kanske minns att jag någon gång skrev en lista över ord som jag tycker är vackra. Ord som ”skuggsång” och ”älskog”. Älskog är förresten en sammansättning av orden älska och håg. I sången ”Kristallen den fina” sjunger man ju: ”Min vän och älskogs blomma, ack om vi kunde tillsammans komma och jag vore vännen din och du allra kärestan min”. Det låter ju fint. Fast när jag var yngre trodde jag det hette älgskog. Det låg liksom en doft av brunst och storskog över ordet. Så fast till det var fel blev det ju ändå lite rätt i mina öron. Älska är visst också ett gammalt nordiskt ord. Det heter ju något helt annat på engelska och tyska till exempel. Men åter till listan med fina ord.

Fina ord är till exempel: mumla, längtan, porla, vemod, höstsol, stjärna, lugn, ljuv, väldoft, morgonbris, tjärn, sommarkjol och öl.

Undra förresten vilket ord på svenska som jag tycker är fulast. Alltså inte fula ord som svordomar, utan ord som låter fult i mina öron. Det finns ett ord som jag tycker låter jättefult och borde avskaffas. Det är ordet ”bög”. En gång var det ett skällsord och det var taskigt att kalla en homosexuell man för bög. Men sedan blev det ju nästan etablerat och kunde användas av homosexuella män, när de pratade om sig själva. Men det tycker jag de borde sluta med. För det är ett fult ord som stör mina öron. Homosexuell är ju lite otympligt så det borde finnas ett fint ord för killar som tänder på killar. Man kanske kunde kalla dem för killgillare. Det låter inte så dumt. Då kunde man till exempel säga: ”på fredagarna träffas killgillare på den här restaurangen”. Heterosexuella killar kunde kallas ”damståndare” till exempel. De som tänder både på killar och tjejer kan man ju kalla ”tvåtändare”. Men tjejer som tänder på tjejer kan få fortsätta vara lesbiska för det är ett rätt fint ord. Men bög tycker jag låter för jävligt och bör avskaffas. Då är killgillare mycket bättre!

Peter

God morgon vänner!

Idag är det vardag igen och en del av er stackare jobbar gissar jag. Men själv är jag ledig ett tag till. Igår åt jag rimmad oxbringa med rotmos. Det var jättegott och ingen julmat direkt. För nu tycker jag det räcker med jul och tycker man kan börja planera för nyåret. Det är ju också en helg då man äter och dricker gott och ofta mer än man behöver. Men en sak jag inte gillar med nyåret är det förbannande smällandet som ofta börjar tidigt på nyårsafton och sedan håller på ända till dagen därpå. Katten blir rädd och går och gömmer sig bland handdukarna i skåpet. Jag tycker också synd om alla hundar som blir jätterädda och nervösa.

Jag brukar ju skriva om vad som hänt under året. Men 2016 hoppade jag över det för jag tyckte det var ett riktigt skitår. Inte för jag vet om 2017 var så jävla mycket bättre, men vi får se om jag skriver något om detta år. Men 1017 grundades förresten biskopssätet i Skara av Olof Skötkonung. För i Västergötland hade flesta blivit kristna vid den här tiden. Men i andra delar av Sverige trodde man fortfarande på Oden och Tor och deras kompisar. I det inre av Småland blev man nog  kristnad först på 1930-talet. Jag ger mig fan på att det fanns små byar där man offrade och blotade till asarna i smyg i midvintertid.

Det finns en beskrivning av hur offrandet gick till vid det stora templet i Uppsala som jag tror skrevs ner av biskop Adam av Bremen. Bland annat sjöng man visor med ett sådant innehåll att biskopen inte menade att kunde återges av en helig man som honom. Så snuskiga var de. Men då hade inte Adam av Bremen hört de visor som sjöngs i Småland på 30-talet. Då hade han väl aldrig hämtat sig. Inte heller jag kan återge dessa visor fyllda av grovheter och sexuella anspelningar av värsta slag. Och sådant vet jag att fina människor som ni inte vill utsättas för. Men en liten dikt med anspelningar på ämnet kan ni väl stå ut med?

Ikväll vill jag vara nära dig

för det känns kallt

i vinternatten.

Ute skiner stjärnor,

ensamt över havets

kalla vatten.

Och tusen gånger

har vi legat

samman i vårt hus.

I vinternattens mörker

och i sommarnattens

ljus.

Det finns det som inte

blir riktigt som man

vill.

Men en sak som blev bra,

är att du ligger här

intill.

Peter

God morgon vänner!

Klockan är 6:35 och jag har redan varit vaken någon timme eller två. Jag sover för lite men vet inte vad jag skall göra åt detta. Det gör inte så mycket när jag är ledig. Men när det är arbetsdag dagen därpå blir det jobbigt. För framåt eftermiddagen blir jag då väldigt trött ibland. Så något måste göras. Men jag vet inte riktigt vad.

Igår såg jag på Fanny och Alexander på TV. Det är ju en bra film som man kunde skriva mycket om. Det är till exempel kul att se alla duktiga skådespelare i den filmen. Fast samtidigt lite ledsamt att en del av dem har gått bort. Som Gun Wållgren till exempel. Men Jan Malmsjö lever och han är faktiskt en väldigt duktig skådespelare. Som i rollen som den otäcke biskop Vergérus. Honom spelar han så bra att man har lust att kliva in i TV:en och slå något hårt i huvudet på fanskapet. För biskop Vergérus är bland det otäckaste man kan se och Jan Malmsjö är jättebra i rollen. Hoppas han fått något pris för sin insats för det förtjänar han.

Biskop Vergérus är just den typ av människor som jag tycker allra sämst om. Som talar om att de gör rätt, när de bara är elaka. Som tror att deras religiösa och politiska övertygelser ger den rätt att straffa och förtrycka för den goda sakens skull. Som i sin rigida tro på att de företräder det rätta och sanna är oförmögna att lyssna på andra och sätta människan före idéerna.

Som hur Vänsterpartiet behandlade de där kvinnorna som berättade och hur kvinnor förtrycktes av män i förorten av religiösa- och ”heders”-skäl. Det stämde inte med hur det borde vara enligt den marxistiska grundkursen och borde därför förtigas. Ideologin stämde inte med verkligheten och då skulle verkligheten jävlar i mig anpassa sig. Och den som sa något annat skulle minsann vara tyst, för att inte kallas rasistisk medlöpare. Då blev man uppkallad till biskop Vergérus på partikansliet och fick dra ner brallorna bergis. Fy fan så otäckt.

Eller den där miljöpartisten som av religiösa skäl inte ansåg sig kunna ta kvinnor i hand och säga ”goda, goda”. Han fick ju i och för sig på skallen när detta avslöjades i TV. Men innan dess hade han fått gå runt och av religiösa skäl uppföra sig illa mot kvinnor. Hans religion var viktigare än människorna. Så han var som en Vergérus hela han. Hycklande, leende och oartig.

Ibland blir det minsann riktigt korkat bland de frälsta och övertygade. Som de knasbollar som av någon sorts obegripligt skäl inte vaccinerar sina barn mot barnsjukdomar. Nu har en mässlingepidemi brutit ut i Göteborg tack vare denna dumhet. Detta riskerar nu leda till att spädbarn och äldre blir allvarligt sjuka och i värsta fall får hjärninflammation. Men nu sitter väl ett gäng tokfransar och övertygar varandra att deras idéer är viktigare att spädbarn riskerar dö. 

 

En sak som är jobbig med idealister är att de ofta är så jävla säkra på sin sak att de är oförmögna att ens överväga att de kan ha fel. De står ju på de godas sida och då måste ju alla andra stå på den andra sidan. Och det är så jobbigt att ens misstänkas för att inte vara snäll, att man håller käften av ren förskräckelse. Annars kommer biskop Vergérus och tittar på en med kalla ögon. ”Peter måste straffas. Men kom ihåg att det är av den allsmäktiges kärlek och omsorg”, säger han. Innan han med sina religiösa gräddtårte-fingrar greppar rottingen.

Peter

Hej vänner!

Så är alltså julafton avklarad. Maria har åkt till sin mamma och jag och katten är ensamma. Han ligger bredvid mig på en ergonomiskt utformad kontorsstol och sover. Själv sitter jag på en klart mindre ergonomiskt pinnstol och skriver till er. För jag ville inte väcka honom när han sov så skönt. Ni kanske tycker det är lite löjligt att låta en katt bestämma sådant. Men jag är lite löjlig på det sättet. Dessutom skulle han hålla sig kvar med klorna och se sur ut om jag försökte lyfta bort honom från sin favoritplats. Och på juldagen vill man inte ha en sur katt.

Jag tycker mina känslor för detta djur är lite konstiga. Vår förra katt var väl snäll och trevlig, men jag kände aldrig på samma sätt för henne som jag gör för kamrat Katten. Kanske är det jag som förändrats av den drastiskt sjunkande testosteron-nivån, som är en följd av att jag är i den ålder jag är. Inte för jag var så tuff när jag var yngre, men så jävla känslosam som jag är nu var jag nog inte. Jag ser alltså på min sovande vän med ömhet fast han ockuperar min stol. Om det hade varit en annan katt hade jag säkert bara sagt ”schas katt” och kört ner den från stolen ifråga. Men nu är jag en mespropp som försiktigt rullar hans bekväma stol åt sidan och hämtar en annan mig som är klart mindre bekväm.

Med tanke på vår ålder är både jag och fyrbeningen i rätt fin form. Men han är klart smidigare än mig. Han hoppar lätt upp tre gånger sin egen längd. Det gör inte jag. Jag har kan inte ens resa mig på ett värdigt sätt från golvet längre. En gång kunde jag böja mig ner och nå mina tår utan problem. Men det var länge sedan. Jag kunde bita mig i stortån också om jag ville. Men det struntar jag i att det numera inte går. För jag vill inte bita i min egen stortå. Men i övrigt är jag i rätt fin form. Jag brukar ju cykla mycket och långt när det blir cykelväder på våren, efter att ha gjort ett uppehåll med denna aktivitet i flera månader. Då brukar jag bli förvånad att det går så bra som det gör med tanke på att jag under månader varit en riktig soffpotatis. Men det är klart att när lärkorna sjunger över ens huvud och blåsipporna blommar får man nya krafter. Iallafall har det varit så hittills. Nu gick katten iväg, så nu snodde jag hans stol. Så nu sitter jag betydligt bättre.

Det är alltså juldag och de tre vise männen var väl på väg till Betlehem för 2017 sedan gissar jag. I bibeln står det ju följande:

”När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”

I den nya bibeln står det alltså att de som kom ridande på kameler var någon sorts astrologer/astronomer. I den förra översättningen stod det bara att de var visa män. Det var bättre för då kunde de ju också varit mer generellt begåvade. I bibeln står det inte heller att de kom på kameler. Men när jag var barn såg jag en bild där de kom på dessa djur, så för mig är det så. Fast det var ju egentligen inte kameler utan dromedarer på bilden. Det står i bibeln att det hade med sig guld och rökelse och myrra till den nyfödde Jesus. Vad det var för vist att ta med sådant till en nyfödd begriper jag inte. En skallra och ett par brallor i storlek 50 hade varit klart smartare!

I höstas var jag i Ravenna (ja, jag vet att jag tjatar om detta). Där fanns en fin mosaik som föreställde dessa visa män. Där står också vad dessa visa män hette nämligen Kasper, Melker och Baltsar. Det gäller att komma ihåg detta, så man inte blandar ihop dem med rövarna i Kamomilla stad. För de hette Kasper och Jesper och Jonathan. Nedan ovanstående mosaik från Ravenna. Visst är den fin!

God fortsättning 

Peter 

God Jul vänner!

Det är alltså julafton för 63 gången i mitt liv. Jag har lite svårt att riktigt känna den julstämning som jag kände när jag var barn. Då var det spännande att vakna på julaftons morgon och kolla in det av tomtar och änglar ockuperade huset. Vi hade också en krubba med Jesus och hans föräldrar i. Allt det kunde man kolla in innan man började vänta på tomten, eller när jag var lite äldre och inte längre trodde på honom, på julklappsutdelningen. Fast innan dess hade man käkat julmat och kollat på Kalle Anka och hans vänner. Det var ju enda gången om året som det var tecknad film på TV så det var en stor sak. 

 

Jag är alltså en man utan tro. Redan som barn tappade jag tron. Först på tomten och några år senare på gud. På sextiotalet var gudstron nog mer utbredd bland barn än den är idag. För jag minns att jag när jag när jag var tolv år blev tillfrågad av någon kamrat om min tro på vår herre och då talade om att honom trodde jag inte ett dugg på. Vilket faktiskt väckte lite uppståndelse i klassen. Det framfördes i samband med detta en rad övertygande gudsbevis, som jag redan då tyckte var utomordentligt dumma och ologiska.

De är ju rätt få vuxna som tror på tomten nu för tiden. Men de finns faktiskt vuxna människor som tror på följande: Gud finns i himlen. Han består av tre delar. Nämligen fadern, sonen och den helige ande. Den helige ande gjorde en ung flicka med barn på något konstigt sätt. Detta barn som alltså är en del av gud och därmed är son till sig själv, går runt och säger att hans far, som är den gud av vilken han själv är en tredjedel, har skickat honom att döma levande och döda. Själv blir han korsfäst och dödad för det var en del av guds plan för honom. Därefter flyger han till gud vars son han är, fast han själv är en tredjedel av samma gud. Där sitter han till höger om sig själv. Var den helige ande sitter har jag ingen aning om. Det där med treenigheten är minsann komplicerat. Dolt i heligt dunkel om man säger så. 

 

Men när jag var i Ravenna i höstas och såg på de fantastiska mosaikerna där blev jag faktisk lite religiös. För det var väldigt fint. De som gjorde dessa mosaiker trodde förresten inte på treenigheten. För de var anhängare av arianismen som var en variant av kristendom som var poppis så där en 300 år efter Jesus död på korset. Den varianten förbjöds visst senare, av de som tyckte treenigheten var logisk och begriplig. 

 

Men det finns mycket man inte förstår och vars vägar äro outgrundliga. Som arkitekters ritande av fula hus. Jag gick en promenad igår och passerade därvid ett av de två höghus man bygger vid Torsplan i Vasastan. Det var ett jävligt fult hus. Bredvid skall det byggas ett likadant fult hus. Jag vet att jag på detta område är konservativ och tråkig. Men det gör mig ledsen att denna stad fylls med hus som jag tycker är fula. Runt Sergels torg vimlar det av fulingar till hus och nu skall planerar man visst bygga ett åbäke till Nobelmuseum på Blasieholmen. Det är tråkigt. Säkert kommer det bli ett fult hus dessutom. 

 

Om en stund skall jag och Maria åka till Västerås och hälsa på vårt barnbarn Elis med familj. Det på skall bli kul. Men jag åker hem på kvällen och i morgon skall jag gå upp och lyssna på julottan på radio. Då kommer jag sjunga med i julpsalmerna. ”Hosianna David son” kommer jag sjunga. Ni kanske undrar vem denne Hosianna är. Men det är ingen person utan hosianna betyder visst ”rädda oss” på hebreiska. Kanske sjunger jag med i ”Det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam” också. Då brukar katten gå och gömma sig under sängen, den omusikaliska fyrbeningen. Men efter det tänker jag göra en knäckemacka med julskinka och senap. Till det dricker jag en öl fast det är morgon. Det är ju bara jul en gång om året. När det är gjort sätter jag på kaffet. Nu vet ni hur mina planer ser ut.

God Jul alltså vänner. Ni får inga julklappar av mig i år. Istället har jag köpt ett sovpaket av Rädda Barnen, snäll som jag är. Så nu är det väl iallafall någon liten unge som slipper läggas i krubba utan en ordentlig filt runt sig hoppas jag.

Peter

 God kväll vänner!

Jag kom att tänka på skogsmannen, storjägaren och äventyraren Leo Almblom. Han var ju nära vän med min släkting Virgo Uddenberg. Som ni vet skrev Leo många spännande jakt och naturböcker som handlade om hans äventyr i Kanadas vildmark. Bland annat om hur han blev upptagen som medlem i indianstammen Corbeau.  När han återkom till Sverige startade han ju firman Vildfågel. Den sålde ju sina produkter i Östermalmshallen i Stockholm på slutet av sextiotalet. Så här års var det främst snöripa som de fina damerna på Östermalm köpte hem. Leo stod i butiken i kanadensisk vildmarksskjorta och mockabyxor och berättade om hur han själv under sina vintrar i British Colombia jagat snöripor. Men vintertid hade han oftast mest ätit stuvad bäver och nyväckt grizzly. Men sådant var väl inget för skönheter som er, brukade han säga till de pälsklädda damer som oftast var kunder i hans butik.

Leo berättade att hans snöripjägare Helmipussi var koltsame från finska Lappland. Helmipussi brukade lägga sina ripor i is från Torne träsk och redan samma dag kördes de med lastbil till Stockholm. Det var därför de var av så fin kvalité.

De hela hade kanske inte slutat som de gjorde, om han inte berättat detta för en dam som kom in med en väninna en fredag för att köpa snöripa. När han berättade var riporna kom ifrån och namnet på leverantören, började damens väninna fnittra och bli röd i ansiktet. Det var nämligen den finska ambassadörens fru som var medföljande till justitieråd Ekmans fru. När de kom ut frågade vad fru Ekman sin väninna vad som utlöst hennes påtagliga munterhet. Ambassadörskan berättade då att jägaren i Lappland hette ett mera vardagligt ord på testikel. Det var nämligen så att Leo hade frågat en besökare från Finland på den del av Södermalm som kallades "Karelska näset",  som då det var en samlingsplats för ett antal män med alkoholproblem, vad koltsamer brukade heta. Den mannen hade sagt att det vanligaste namnet i den del av Lappland som hade koltsamisk befolkning var just ovannämnda. Så Leo bestämde sig för detta lite ovanliga namn.

Nåväl när Fru Ekman kom hem berättade hon för sin make justitierådet  om vad som framkommit under dagen. Denne blev naturligtvis misstänksam och informerade polisen att något kanske inte stod helt rätt till med firma Vildfågel. Så nästa morgon startade man spaning på Leo. Redan vid fyratiden på morgonen lämnade Leo hemmet. Med sig hade han en kasse. Han cyklade från sin bostad i Enskede till Högdalstippen, som vid den här tiden var samlingsplats för stadens alla kråkor. Väl där tog han fram små strutar av papper som han beströk med lim och i varje strut la han en liten korvbit. Dessa små strutar satte han ner i snön i en lång rad. Sedan satte han sig och väntade. Det tog inte många sekunder innan massor av kråkor kom farande lockade av korvdoften. Ett helt gäng körde ner näbben i varsin strut varpå den fastnade på huvudet. De stackars fåglarna flög iväg utan att se något. Så de flög högt upp för att därefter fara med full fart ner i backen. Det var över trettio kråkor som miste livet på detta grymma sätt. Leo samlade ihop de döda fåglarna i en säck och  trampade hem. När polisen kom och gjorde husrannsakan satt Leo i köket och plockade fjädrarna av de stackars kråkor han dödat på detta grymma sätt. Det såg för jävligt ut med kråkfjädrar på hela golvet. När man jämförde dessa plockade fåglar med de snöripor som såldes i Östermalmshallen var likheten slående.

Firma Viltfågel stängdes naturligtvis omedelbart. Leos böcker från den kanadensiska vildmarken var dock fortfarande populära. I dem fanns en doft av tallskog, hjortjakt och bävergäll. Men under förhören hos polisen erkände Leo att han aldrig varit i Kanada. När han påstod att han var där hade han i själva verket bott hos en dam i Paris. Där hade han lärt sig att korp heter carbeau på franska. Och det enda han jagat i Paris var andra damer än den han bodde hos. Vilket visade sig vara en felsatsning som kostade honom både bostad och en champagneflaska i huvudet.

För att inte oroa befolkningen på Östermalm och avslöja vilka snöripor som serverats där de sista åren, tystades det hela ner. Speciellt när det framkom att det vid Nobelfesten både 1959 och 1960 serverats snöripa. Som just levererats av av firma Viltfågel.

Mot löfte att aldrig berätta om ovanstående släpptes Leo. Han startade senare en hälsokostaffär som var mycket framgångsrik. Där såldes mycket som var nyttigt och ekologiskt. Storsäljaren var Dr Drevers hälsodroppar. Beska och bra för magen. Men jävligt dyra. Smakade ättikssprit och malört.


Peter

Till mina vänner!

Det är grå december
och dagarna är
mörka och kalla.

Men ändå har
jag ibland sett ett
större mörker falla.

Det finns en gråt
utan tårar och en
kyla utan slut.

Det finns ett
fängelse som stänger,
där man längtar ut.

Då är man trist
och inte alls
nåt kul.

Som en gammal
sillburk kvarglömd
efter jul.

Men det vill jag ni skall veta
när jag är trist
och inte ler.

Att till slut så går
det över och jag gillar
alltid er.


Peter

Hej vänner!

En sak som är både bra och dåligt med internet är att man kan snabbt kan få reda på saker man undrar över. Det är ju bra om man har en hjärna som förmår att hålla struktur och ordning. För oss som har en mera oredig variant finns ju en risk att man blir störd i den tanke man håller på med och oväntat hamnar i en ny. Som nu när jag planerade att ta itu med gårdagens disk. Då kom jag plötsligt att tänka på en gubbe som hette Bröt-Anund som jag kände att jag måste kolla vem det var. Vidare varför han fick detta lite ovanliga namn.

Nu har jag kollat och nu vet jag att Bröt-Anund var på 600. talet e.kr. kung i Tiundaland, som var en del av Sverige från Uppsala till Gävle ungefär. Han var flitig med att förbättra dåtidens infrastruktur genom att bygga nya vägar. Han bröt liksom ny mark och det var väl därför han fick sitt namn. Han var förresten farsa till Ingjald Illråde som var en elak fan. Han lär till exempel vid ett tillfälle bränna inne sex andra kungar. Bland annat sin egen svärfar. Själv blev Ingvar till slut uppbränd av Ivar Vidfamne. Ivar var visst släkt med östgotiska kungar. Alltså med Teodrik och gänget. Så nu kunde jag skriva om östgoternas historia. Men det tänker jag inte göra. Ej heller tänker jag skriva om andra gubbar med spännande namn som Blot-Sven, Olof Trätälja eller  Olof Skötkonung.

All ovanstående kunskap kunde jag  hitta på Wikipedia. Hade det varit före internet hade jag väl glömt bort alltihop och aldrig fått reda på att Ingjald Illrådes farsa hette Bröt-Anund. Jag hade levt i okunskap om detta. Jag hade ibland funderat på vem den där Bröt-Anund var, men antagligen aldrig fått reda på detta. Hade jag haft ett lexikon hade jag kunnat slå upp vem Bröt-Anund var där. Men nu har jag inget lexikon i Visby, så Bröt-Anund hade sannolikt försvunnit i mitt huvuds allmänna röra. Likaså hans släktskap med den elake Ingjald Illråde.

Som ni kanske vet är jag ingen anhängare av monarkin. Tycker faktiskt hela grejen är lite fånig. Dessutom tycker jag synd om de drabbade som tvingas ta ett jobb som de inte alltid är så lämpade för. Man skall av princip inte ärva sitt jobb och sin titel. Det är något man skall få genom studier och arbete. Men en sak som retat mig är när folk har antytt att kungen skulle vara mindre begåvad för han är dyslektiker. För det är fel i sak och en jävla mobbing. Vad jag förstår har kronprinsessan ärvt detta funktionshinder. Men om någon säger något taskigt om henne på grund av detta så kommer jag bli förbannad. Sedan vore det ju bra om hon tog sitt förnuft till fånga och abdikerade. Det gjorde ju drottning Kristina som var både begåvad och elak vad jag förstår. Men hennes abdikation var i alla fall något som är värt att ta efter. Däremot bör man inte följa drottning Kristinas exempel och bli katolik. För det är otäckt och omoraliskt att delta i sådant oförnuft.

Som ni kanske vet är jag i rakt nedstigande led släkt med en av de småkungar som Ingjald brände upp. Han hette egentligen Ubbe och var kung i det som nu är Närke. Men den isländska munk som skrev ner denna berättelse på 1200-talet, hade likt vår kung lite svårt med stavningen. Just lilla b och lilla d är ju lätt att vända på om man har läs- och skrivsvårigheter. Så denne munk skrev att min förfader hette Udde istället för Ubbe. Han bodde vid ett av Kilsbergen så han kallades Berg-Ubbe. Men det lätt dyslektiska munken skrev alltså Berg-Udde och då uppstod den tradition som ledde fram till mitt namn.

Innan han blev uppbränd var Berg-Ubbe en mycket bra kung. Han var hård med rättvis. Folk som sa dumheter förvisade han ur riket på en gång. Var det exempelvis någon som sa "värdegrund", "transparent" eller  "jag hör var du säger" så blev vederbörande rullad i tjära, doppad i fjädrar och förvisad från Närke. För sådant vill kung Ubbe slippa höra.


Peter

Ibland så grubblar jag
på rymd och tids
oändlighet.

På miljarder av galaxer
och ljusårs
evighet.

På varför det
finns kärlek och
blommor och besvär?

På vad det var som hände
när jag såg dig
och blev kär?

Tiden går och går
och en dag så är
den slut.

Då säger kanske någon,
"här gick en som
grubblade förut.

Han grubblade på
stora ting och på
oändligt små.

Nu har han grubblat färdigt,
tänk som det
kan gå."

God kväll vänner!

Jag har varit på strålande humör den sista tiden. Men idag känner jag mig lite vemodig. Kanske beror det på nyheterna, som varit otäcka. Eller så beror det på att signalsubstanserna har kommit i oordning. Kanske finns det ingen förklaring alls, utan bara på att jag är den jag är. Eller så är det bara en blandning av alltihop.

Det har delats ut nobelpris och varit nobelbankett. Men jag var konstigt nog inte bjuden i år heller. Kungen och hela hans familj var bjudna. Likaså en massa politiker och kända personer hade bjudits in. Men jag var inte bjuden, trots att jag ibland kan muntra upp den typen av tillställningar. Kanske visste de som bjuder in folk till detta kalas att jag inte äger en frack. Men en sådan kan man hyra, så det hade fixat sig. Jag har faktiskt bara haft frack på mig en enda gång i mitt liv. Jag var väldigt snygg i detta plagg. Skred fram likt en kejsarpingvin i Antarktis.

Det har varit Lucia. Det är en på många sätt trevlig högtid med vacker sång och bullar. Numera riskerar man inte heller att någon säger att man skall vara stjärngosse och sätter en dumstrut på ens huvud. Det kunde man som kille råka ut för när man var barn. Iklädd nattlinne och med strut på  skallen, skulle man sjunga att "Staffan var en stalledräng" med pipig röst. Det var för hemskt. Men man lärde sig att även skam är en känsla som går över, även om det tar något år. Om man var tomte fick man istället sjunga "Tipp, tapp,tipp,tapp, tippe, tippe, tipp, tapp". Det var väl inte så tufft det heller, men man slapp i varje fall ha en strut på skallen.

Det skall alltså bli jul. Då bör man läsa julevangeliet för sina barn så de fattar varför man firar denna högtid. Annars kanske de små liven inte har en aning om detta och blir lite dumma i huvudet. Och det vill man ju inte. Det tillhör allmänbildningen att veta att kejsar Augustus bestämde att hela världen skulle skattskrivas. Man kan ju också försöka komma ihåg att detta hände när Kvirinius var landshövding i Syrien. Men det kanske är mindre viktigt. Men att det var Jesus och inte tomten som föddes i ett stall och lades i en krubba, bör ungarna lära sig. Likaså att hans mamma hette Maria och hans pappa hette Josef. Men att Maria var jungfru är ju för dumt för vettiga människor att tro på, så det kan man lugnt hoppa över. Man bör ju redan som barn lära sig att skilja på förnuft och ren vidskepelse. Men lite bibelläsning är absolut inte skadligt om det inte går till överdrift. Lagom är bäst även vad gäller detta. Men julevangeliet kan man gott läsa för sina barn.

Vi är alltså inne i den tid när mörker råder på morgonen när man går till jobbet och likaså när man går hem på kvällen. Det tycker jag är jobbigt. Men snart vänder det och ljuset kommer åter. Och på morgonen kommer himlen färgas röd av den gyllenfingrade Eos. Det är ju namnet på morgonrodnadens gudinna, vilket ni som läser denna blogg redan informerats om. För det brukar jag berätta när ljuset kommer åter. Nu längtar jag efter denna gudinna, som gör det lite lättare att gå till arbetsplatsen.


Peter

Det finns sådant som aldrig

skall hända, som man längtar

efter ändå.

Vad är det då för

mening att längta,

det är ju svårt att förstå.

Planeten rullar

i rymden och dagarna

går och går.

Nu har det gått

så många och blivit

rätt många år.

Jag har någonstans lärt mig,

att längtans blomma

är blå.

Men själv går jag

runt i kväll och

känner mig gammal och grå.

Det mesta blev ju bra,

det finns ju

inget jag saknar.

Och ändå är det något

jag längtar till,

på morgonen

när jag vaknar.

Peter

God morgon vänner!

Jag är Stockholm för att äta julbord. Det blir fint. Fast det ser inte så juligt ut ute. Inte en snöflinga och ganska varmt för att vara så här års. Man behöver inte ha långkalsonger om man inte är väldigt frusen av sig. Själv har jag ytterst sällan långa kalsonger. För jag tycker det är besvärliga plagg. De är bra när man är ute och det är kallt, men när man sedan kommer in är de för varma och måste tas av. Det är väl inget problem om man är hemma. Men på jobbet eller om man är på bio eller teater, blir det krångligt. Då måste man ställa sig någonstans där man inte väcker uppmärksamhet och ta av sig brallorna och dessa för varma benkläder. Har man då inte korta kalsonger under de långa är ju det extra viktigt att man inte väcker uppmärksamhet. Annars kan man ju besvära någon som just är på väg in i bion eller teatern och det vore olyckligt. Det är alltså inte dessa plaggs oerotiska töntighet som får mig avstå från långisar. Sådant bryr jag mig inte ett dugg om. Jag har till exempel gärna strumpor i sandalerna på sommaren fast jag hört att det tydligen är det töntigaste som finns, Men det struntar jag högaktningsfullt i. För jag tycker det är skönt med strumpor i sandaler.

Men långkalsonger är rätt tuffa. Fantomen går ju runt i blåa långisar hela dagarna och han är ju jättetuff. Sedan drar han på sig ett par randiga kortkalsonger ovanpå det innan han rider iväg i djungeln på sin häst Hero. Han alltid strumpor och ett par sandaler på fötterna.

Nu kanske ni undrar hur jag gör när det är riktigt kallt ute och det egentligen skulle vara nödvändigt med långkalsonger. Men då sätter jag på mig mina fodrade överdragsbyxor över jeansen. De är varma som en täckjacka och lätta att ta av när man kommer in.

En konstig sak är att man kan säga att man ”skall köpa ett par byxor” och då mena att man bara skall köpa en byxa. Om man säger att man skall ett par tröjor avser man ju två stycken. Att man skall köpa ”ett par strumpor” låter helt normalt, då man sällan endast behöver en strumpa. Det är klart fanns det enstaka strumpor att köpa kunde det ju vara bra, då det oavbrutet försvinner en ur ett par i tvätten. Till slut har man massa eningar i strumplådan till ingen nytta. Man ger till slut upp hoppet om att hitta dess kompisar och slänger dem. Då hade det varit praktiskt om man kunde ta med sig ett gäng av dessa enstaka strumpor till en affär, där man kunde komplettera med den som saknas.

Men som sagt, ett par brallor kan konstigt nog vara singular. Varje ben räknas för sig på något sätt. Allt är en gåta. Rymdens oändlighet, tidens gång, den mänskliga hjärnan och varför man säger ”ett par byxor”.

Trevlig fredag

Peter

Hej vänner!

Igår fyllde  Finland 100 år. Det  känns bra att Finland fått göra det och att våra grannar är en fri och självständig nation. Med tanke på vad den friheten kostat i uppoffringar och liv så finns ett visst vemod firandet. Nu är snart alla hjältarna från finska vinterkriget borta. Men man bör ägna dem en tanke en dag som denna.

Dock bör man tänka lite på vad man säger när Finland fyller år. Man bör kanske inte säga att man skall gå ut och kolla på snygga finskor till helgen. Man absolut inte säga, att man i samband med detta tänker sätta på dessa finskor. Man bör tydligt markera att man då talar om fotbeklädnad och inget annat. Då är det bättre att säga att man avser inhandla nya fina dojor. Dojor kommer förresten från det gamla sotarspråket knoparmoj. Att sotarna hade ett eget språk berodde på att de ville kunna snacka med varandra utan att dem de sotade hos begrep vad sa. Det är ju rätt praktiskt att kunna säga att den man just nu sotar hos verkar vara en tråkig fan, utan att denne tråkiga typ begriper vad man säger. Brallor, göka, flukta mm är förresten också knoparmoj. Men så hemliga är ju dessa ord inte längre precis.

Finska är däremot jättesvårt att förstå. Så om de som talar detta språk vill säga att de tycker jag verkar vara en tråkig typ, kan de säga det utan att jag blir ett dugg ledsen. För jag begriper inte ett dugg vad de säger. Jag kan några fula ord på finska men det är också allt.

Men det finns ju rätt många i Finland som har svenska som modersmål. Som läser Huvudstadsbladet på morgonen. Jag hade en gång en t-tröja med en anka på som det stod Huvudstadsbladet på. Den var jättefin och av god kvalité. Det var nämligen så att det fanns en tävling i detta blad i allmänbildning. Jag var alltid rätt nära att vinna en tröja. Men varje gång kom då en fråga om något typiskt finskt. Som vad godisfabriken i Åbo heter eller vad Svenska folkpartiets partiledares fru heter och arbetar med. Till slut blev jag sur och skrev ett brev till Muminlandet och sa att även vi som inte vet allt om godisproducenter i Finland borde ha en chans att vinna detta fina pris. Då skickade de snälla reklamansvariga på Huvudstadsbladet en sådan fin tröja till mig. Det gjorde mig jätteglad.

Nu skall jag lyssna på tondikten Finlandia av tonsättaren Jean Sibelius och bli lite våt i ögonen. För det blir jag alltid när jag lyssnar på denna musik. Det blir jag förresten också när min arbetskamrat Olga ger mig en present. Vilket hon gjorde igår. Tack så mycket!

Peter

God kväll vänner!

Jag såg just ett intressant program på Kunskapskanalen på TV. Det handlade om rymdteleskopet Hubble och dess 20-åriga historia. Om ni är intresserade av vetenskap kan ni ju kolla på detta program på SVT-play.

Men när jag tittade kom jag och tänka på det gåtfulla och obesvarade. Mycket som människor förr tyckte var gåtfullt har vi ju numera svar på. Vi kan förklara varför det åskar. Vi vet att jorden och planeterna snurrar kring solen. Vi vet varför man blir förkyld eller får diabetes. Vi vet var svalorna tar vägen på vintern. Vi vet hur arterna utvecklas genom evolution. Vi vet helt enkelt en väldig massa saker som folk förr inte visste ett dugg om och försökte hitta mer eller mindre bra förklaringar till. Som att åskan berodde på gudars framfart på himlen eller att sjukdomar berodde på att onda andar tagit sig in i kroppen. Eller att svalorna dök ner i sjöarnas dy när det blev kallt.

Men i ovanstående program tog de upp de frågor som jag skrivit om tidigare och tycker är så gåtfulla och som ingen har ett svar på. Som att alla de galaxer vi ser, far bort ifrån oss i allt större hastighet. Det är ju konstigt. För om man här på jorden spränger något som en stor sten så far ju bitarna iväg, men efter en stund förlorar ju de sin energi och faller till marken. Men när big bang inträffade så for delarna av entiteten åt alla håll med en jävla fart. Men efter en stund så ökade de farten till en högre hastighet. Det är ju faktiskt jättekonstig. Som om man sprängde en stor sten och bitarna inte tappade fart utan far iväg fortare och fortare.

En annan intressant sak i detta program var att man berättade att man i varje galax man undersökt hittat ett svart hål i mitten. Huruvida detta svarta hål fanns först och galaxen bildades runt det eller om galaxen fanns först och det svarta hålet bildades av den, är det tydligen ingen som vet. Som det där med ägget och hönan och vad som kom först.

Jag blev också påmind om att man med hjälp av rymdteleskopet har lyckats beräkna universums ålder och när den stora smäll som startade alltihop skedde. Det var visst för 13,7 miljarder år sedan, på en tisdag. Själv har jag levt 23122 dagar idag. Det är minsann sådana viktiga fakta ni bör lägga på minnet.

Hur som helst finns det gåtfulla kvar och alla svar är inte givna. Det är bra. För jag vill inte leva i en helt förklarad värld utan frågor. Men inte heller i värld där den religiösa vidskepligheten tros ge svar på det gåtfulla. För jag förundras hellre i klart vatten än gyttja om man säger så.

Men trots min ateism allt vill jag minsann på nytt skicka med er ett litet gudsord att begrunda. Det står i Korintierbrevet där Paulus skriver:

"Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit."

Det betyder på vanlig svenska ungefär: "Du kan vara klok som en bok. Men är du inte snäll så är du likt förbannat en skitstövel".

Sov gott

Peter

Hej vänner!

I morgon är det ju, som ni vet, första advent. Advent betyder ju som ni vet ankomst. För det är ju den tid på året man väntar på att Jesus skall ankomma till jorden och födas i ett stall och läggas i en krubba. Men medan man väntar på att fira denna händelse kan man, om man vill, gå till kyrkan och sjunga "Bereden väg för Herran". Vilket är lite konstigt. Borde det inte heta "Bereden väg för Herren". Kanske ett stavfel som ingen orkat rätta i psalmboken. Eller så är det väl någon sorts markering att vi inte vet könet på Herren. Nu hände en konstig sak precis. När jag skrev ovanstående slog klockan tolv och klockspelet i Visby domkyrka började spela. Gissa vad det spelade! Jo, "Bereden väg för Herran". Det måste vara Makterna.

I kyrkoåret är alltså morgondagen en viktig dag. Men det riktigt viktiga som är värt att fira är att det är Kattens dag i morgon. Alltså inte bara min katts dag utan alla katters dag. Denna viktiga dag firas ju som ni vet med att man hänger upp stjärnor i fönstren och ställer fram adventsljustakar.  Så viktig är denna dag.

Snart är det alltså jul. Vad jag förstår är det ingen som riktigt säkert vet varför jul heter jul. Det har i varje fall ingen med Jesus födelse att göra. För man firade jul redan innan vi var kristnade. Fast då sa man visst att man "drack jul". Jag har läst att man firade en gud som hette Jólnir. Det var ett annat namn på guden Oden. På isländska heter ju julafton jól. Så från början firade man en vis och enögd gud på Julafton. Detta genom att dricka öl och mjöd och läsa kväden och sjunga sånger. Man hade väl antagligen rätt kul. Nyligen har man ju i en grotta på Island hittat en av de dikter som man brukade läsa upp vid jul. Den lyder:

Höjom nu högt
den heliga bägarn
för honom, den den vise och enögde asen
Valfader ler när
han ser ölet rinna,
nedför edra törstiga strupar
så firar vi jul med
med vänfasta vänner
och en del andra rätt fulla
som vi knappast känner.

Som ni ser är detta gamla kväde skrivet på versmåttet Fornyrdislag som var populärt att använda till dikter och julsånger på den tiden. Glöm inte att pynta era hem ordentligt i morgon så katterna förstår att ni tycker om dem.


Peter

God kväll vänner!

Jag gick en promenad igår kväll. Det var rätt kallt och fuktigt som det ofta är på Gotland så här års. Inte så många minusgrader, men fukten gör att det ändå känns kallt. Det var nästan fullmåne och då kom jag att tänka på att jag minns när den första månlandningen inträffade. Det var sommar och jag satt och såg när Neil Amstrong hoppade ner på månen. Han sa ju att det var ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten. Men som jag minns det var det ett ganska stort steg han tog när han klev ur månlandaren. Den hette förresten the Eagle fast den inte var ett dugg lik en örn. Det hette förresten ballongen som ingenjör Andreé hade tänkt fara till Nordpolen med. Den var ju inte heller lik en örn för fem öre. Dessutom flög den efter en stund riktigt dåligt. Borde nog döpts till Kalkonen egentligen.

Jag tyckte efter månlandningen lite av romantiken kring månen försvann. De var ju några månresor till efter den första, men sedan la man ner detta projekt. Nu är det ju länge sedan någon människa var på månen. Det var ju egentligen jämfört med jorden ett jättetråkigt ställe. Nu snackas det om att man skall åka till Mars. Men på de bilder jag har sett verkar det också vara ett ovanligt trist ställe. Grus, sand och sten men inte minsta lilla blomma. Man får väl försöka odla upp stället om kommer dit. Det ska visst finnas lite vatten att vattna med under marken. Kanske det räcker till att odla agave om man snålar. Det ju av denna suckulent som man gör tequila. Om man sitter på denna trista ökenplanet och längtar hem till jordens blå pärla till planet, är väl det roligaste man kan göra att dricka sin egen  framställda tequila och tugga på en kaktus. Låter inte så kul precis.

Idag när jag stod i duschen kom jag plötsligt på att gå igenom mitt liv. Från det första diffusa minnet  till vad som hänt den senaste veckan. När man är på väg att drunkna sägs det ju att hela livet passerar revy framför en. Nu höll jag ju bara på att duscha och trots att faran var obefintlig, passerade en massa händelser i mitt liv förbi. Det kändes konstigt och lite oroande. Händelser som jag inte tänkt på på flera tiotals år stod plötsligt klara framför mig. Det var inte speciellt viktiga saker, utan saker som hänt och fastnat i minnet. Egentligen borde jag nog skrivs mina memoarer och låta de bilder av ett liv jag kommer ihåg, bilda utgångspunkt. För jag har faktiskt levt ett spännande liv. Ett periodvis rätt jobbigt, men spännande liv.  Om jag berättade allt jag varit med om skulle ni nog inte tro era öron. Ibland tänker jag på just detta. "Hur fan kom jag hit", tänker jag. Borde egentligen dokumenteras och skrivas ner. 

God natt och sov gott! Speciellt du min vän!

Peter