God morgon vänner!

Jag sitter här och tänker på om det här med Facebook är så himla bra egentligen. Det är ju kul när folk berättar om hur bra de har på sin resa eller vad de käkat för gott till middag. Det är också kul folk berättar om hur duktiga deras barn varit eller ljuger ihop något om sitt lyckliga och ständigt harmoniska familjeliv. Men när det handlar om allvarliga saker inom vilken det råder olika uppfattningar verkar en del ha jävligt nära till tangenterna.

Det råder nämligen intressemotsättningar i världen. Saker där det inte finns ett rätt och ett fel, utan olika uppfattningar. Men en del tycks tro att så fort någon uttrycker sin åsikt så måste man kasta sig på tangentbordet och ta heder och ära av denna någon. Man ser inte helt enkelt alternativet att lugnt luta sig tillbaka och säga att ”du tycker si och jag tycker så” och det kommer jag inte kunna ändra på.

Om jag exempelvis tycker om blodpudding och framför goda argument för detta så är det ju inte nödvändigt att ta heder och ära av mig för det. Jag kanske beskriver hur nyttig denna svarta produkt framställd av blod och gelatin är. Att den innehåller både järn och andra nyttiga mineraler och smakar gott. Men då kan man ge sig fan på att någon tangentkåt jävel finner det nödvändigt att säga att jag ingenting begriper. Orsaken till att jag inget förstår kan vara min ålder, min dåliga smak, mitt ointresse för grisar lidande, att jag som stadsbo inte sett en gris i levande livet och att blodpudding är allmänt äckligt. Denne någon lägger alltså ner en massa tid som på att övertyga mig om att jag har fel angående blodpudding, men har med detta inte ett dugg som avsikt att få mig byta uppfattning. Men man kan ge sig fan på att han med sitt inlägg uppmuntrar ett antal rabiata blodpuddingshatare som går längre i sin kritik av oss som gillar blodpudding. Att vi är idioter som vars blod man borde tappa ut och göra ovanstående produkt av etc. Vilket gör oss som gillar blodpudding lite ledsna i ögonen och lite rädda. Men vår inställning till blodpudding är antagligen densamma som tidigare.

Förr när man vill framföra en åsikt var man tvungen att ta fram papper och penna och skriva ner denna. Därefter lägga denna åsikt i ett kuvert och sätta på ett frimärke. Sedan skriva på adressen till lokaltidningen. Många tyckte nog att denna procedur tog för lång tid och la ner hela projektet. Andra skrev ner vad de tyckte men han märka att det de skrev i affekt var rött korkat och postade aldrig detta brev. Redaktören på tidningen hann se att insändaren innehöll ovettiga personangrepp och satte aldrig in eländet. Och om den kom in så läste folk denna i lugn och ro. Det som inte höll med skadade på huvudet och gick över till sporten och de som höll med tänkte ”bra skrivet” och gick över till sporten de med. Folk tyckte olika och det var inte mer med det. Man kände inte samma behov av att omedelbart tala om att de som inte delade ens åsikter var idioter på grund av detta. En del gillar blodpudding andra inte. Och jag står ut med att så är fallet utan att behöva vara taskig mot någon.

Peter