God kväll vänner!

Jag kom att tänka på skogsmannen, storjägaren och äventyraren Leo Almblom. Han var ju nära vän med min släkting Virgo Uddenberg. Som ni vet skrev Leo många spännande jakt och naturböcker som handlade om hans äventyr i Kanadas vildmark. Bland annat om hur han blev upptagen som medlem i indianstammen Corbeau.  När han återkom till Sverige startade han ju firman Vildfågel. Den sålde ju sina produkter i Östermalmshallen i Stockholm på slutet av sextiotalet. Så här års var det främst snöripa som de fina damerna på Östermalm köpte hem. Leo stod i butiken i kanadensisk vildmarksskjorta och mockabyxor och berättade om hur han själv under sina vintrar i British Colombia jagat snöripor. Men vintertid hade han oftast mest ätit stuvad bäver och nyväckt grizzly. Men sådant var väl inget för skönheter som er, brukade han säga till de pälsklädda damer som oftast var kunder i hans butik.

Leo berättade att hans snöripjägare Helmipussi var koltsame från finska Lappland. Helmipussi brukade lägga sina ripor i is från Torne träsk och redan samma dag kördes de med lastbil till Stockholm. Det var därför de var av så fin kvalité.

De hela hade kanske inte slutat som de gjorde, om han inte berättat detta för en dam som kom in med en väninna en fredag för att köpa snöripa. När han berättade var riporna kom ifrån och namnet på leverantören, började damens väninna fnittra och bli röd i ansiktet. Det var nämligen den finska ambassadörens fru som var medföljande till justitieråd Ekmans fru. När de kom ut frågade vad fru Ekman sin väninna vad som utlöst hennes påtagliga munterhet. Ambassadörskan berättade då att jägaren i Lappland hette ett mera vardagligt ord på testikel. Det var nämligen så att Leo hade frågat en besökare från Finland på den del av Södermalm som kallades "Karelska näset",  som då det var en samlingsplats för ett antal män med alkoholproblem, vad koltsamer brukade heta. Den mannen hade sagt att det vanligaste namnet i den del av Lappland som hade koltsamisk befolkning var just ovannämnda. Så Leo bestämde sig för detta lite ovanliga namn.

Nåväl när Fru Ekman kom hem berättade hon för sin make justitierådet  om vad som framkommit under dagen. Denne blev naturligtvis misstänksam och informerade polisen att något kanske inte stod helt rätt till med firma Vildfågel. Så nästa morgon startade man spaning på Leo. Redan vid fyratiden på morgonen lämnade Leo hemmet. Med sig hade han en kasse. Han cyklade från sin bostad i Enskede till Högdalstippen, som vid den här tiden var samlingsplats för stadens alla kråkor. Väl där tog han fram små strutar av papper som han beströk med lim och i varje strut la han en liten korvbit. Dessa små strutar satte han ner i snön i en lång rad. Sedan satte han sig och väntade. Det tog inte många sekunder innan massor av kråkor kom farande lockade av korvdoften. Ett helt gäng körde ner näbben i varsin strut varpå den fastnade på huvudet. De stackars fåglarna flög iväg utan att se något. Så de flög högt upp för att därefter fara med full fart ner i backen. Det var över trettio kråkor som miste livet på detta grymma sätt. Leo samlade ihop de döda fåglarna i en säck och  trampade hem. När polisen kom och gjorde husrannsakan satt Leo i köket och plockade fjädrarna av de stackars kråkor han dödat på detta grymma sätt. Det såg för jävligt ut med kråkfjädrar på hela golvet. När man jämförde dessa plockade fåglar med de snöripor som såldes i Östermalmshallen var likheten slående.

Firma Viltfågel stängdes naturligtvis omedelbart. Leos böcker från den kanadensiska vildmarken var dock fortfarande populära. I dem fanns en doft av tallskog, hjortjakt och bävergäll. Men under förhören hos polisen erkände Leo att han aldrig varit i Kanada. När han påstod att han var där hade han i själva verket bott hos en dam i Paris. Där hade han lärt sig att korp heter carbeau på franska. Och det enda han jagat i Paris var andra damer än den han bodde hos. Vilket visade sig vara en felsatsning som kostade honom både bostad och en champagneflaska i huvudet.

För att inte oroa befolkningen på Östermalm och avslöja vilka snöripor som serverats där de sista åren, tystades det hela ner. Speciellt när det framkom att det vid Nobelfesten både 1959 och 1960 serverats snöripa. Som just levererats av av firma Viltfågel.

Mot löfte att aldrig berätta om ovanstående släpptes Leo. Han startade senare en hälsokostaffär som var mycket framgångsrik. Där såldes mycket som var nyttigt och ekologiskt. Storsäljaren var Dr Drevers hälsodroppar. Beska och bra för magen. Men jävligt dyra. Smakade ättikssprit och malört.


Peter