God morgon vänner!

Idag kommer jag att tänka på min släkting Halvar Uddenberg född 1780. Som ni vet var han prästson från Möre socken i Småland. Till skillnad från sina syskon var Halvar en person med begränsad kognitiv  förmåga. Men han var trots det en driftig person som med hjälp av fadern köpte ett mindre jordbruk som han skötte exemplariskt. Egentligen var det nog tack vare hans hustru Sofia som det gick så bra. Hon hade varit piga hos Halvar och efter en midsommarfest blivit gravid med honom. Det var lite skämmigt men inte hela världen för det blev ett mycket lyckligt äktenskap och de två älskade varandra. De fick också fem barn som alla blev framgångsrika på olika sätt. 

Som alla Uddenbergare var Halvar släkt med Gustav Vasa. Visserligen inte nära släkt men ändå släkt. När Jean Bernadotte utsågs till svensk kung 1810 blev Halvar mycket upprörd. Nog för att de två företrädarna på tronen varit riktiga stolpskott, men att en utlänning skulle sättas på den svenska tronen tyckte Halvar var helt fel. Dessutom en som kom från ett land där folk hade för vana att äta både sniglar och grodor. Det blev för mycket för Halvar som började planera för en resning i Nils Dackes anda. Han gick runt till sina grannar och berättade om att Frankrike hade för avsikt att ockupera fosterlandet och redan skickat en av sina värsta grodätare för att förbereda övertagandet. På den tiden gick ju nyheterna rätt långsamt och hans grannar blev naturligtvis mycket upprörda. Det var dax att gör uppror. Det stod helt klart.

Så de sammansvurna träffades för att besluta vem som skulle bli kung efter fransmannen när denne var avsatt och hemskickad. Det måste ju vara en pålitlig och kraftfull man med gott rykte. Med andra ord en man från Möre socken i Småland. Så man beslutade att Halvar skulle bli ny kung i Sverige under namnet Halvar I. Sedan gick man hem och fortsatte bruka sina steniga jordbruk. Så fortsatte det i 20 år. 

Men en dag tyckte kung Halvar att han nog borde åka upp till sin huvudstad och berätta även där att han var den rättmätiga konungen. Tyvärr hade ingen av hans undersåtar tid att hänga med så han fick åka själv. Hans fru tyckte det var skönt att bli av med gubben ett tag. Det var ju hon som tog hand om allt arbete på gården och hon tyckte det skulle vara skönt att få jobba i lugn och ro. Halvar var ju ändå mest i vägen.

Så Halvar åkte till Kalmar och fick följa med en båt till Stockholm. När han kom dit fick han höra att det fanns en ö som hette Kungsholmen. Så Halvar tänkte att det måste vara där som kungen bodde. Mycket riktig låg där ett fint slott. Nämligen det då nybyggda mentalsjukhuset Konradsberg. Så Halvar gick fram till porten och knackade på. En man i vit rock kom och öppnade och frågade vad han ville. Halvar berättade då att han var Sveriges kung och kom för att överta ledningen för riket. Den vitklädde mannen sa då att Halvar kommit alldeles rätt och bjöd honom stiga in. 

Halvar blev sedan kvar där bland folk som påstod sig vara allt emellan Jesus till barn av en afrikansk elefant. Varje dag kom en läkare och frågade om han fortfarande trodde han var Sveriges kung. Hade han svarat nej på den frågan hade han nog blivit utsläppt. Men Halvar var lika envis som obegåvad, så han sa alltid ja och fick stanna kvar.

 Som tur var fick han tillstånd att skicka ett brev till sin hustru för att förklara var han var. När det blev höst och han hustru fick tid över, beslutade hon sig för att åka till Stockholm för att försöka ta hem sin man. Hon hade ju fått adressen. 

Så i slutet på september knackade hon på porten på Konradsberg och fick tala med en av läkarna. Denne sa att då Halvar var ofarlig även om han var tokig kunde hustrun få ta med honom för vård i hemmet om hon önskade. Så Halvar fick komma hem från dårhuset. Efter denna utflykt lämnade han aldrig Möre socken och han upphörde också envisas med att alla skulle kalla honom för ”ers marjonäs”. Det tyckte hela Möre socken var en lättnad.

Peter

                  

Konradsberg

God morgon ornitologer!

När jag tittar ut flyger tornsvalorna runt som pilar i luften. Det är fascinerande fåglar som jag tycker är spännande. De är liksom fulländade som flygare. Vad jag förstår är det bara just vid häckningen de landar på marken. Annars far de runt i lufthavet. Jag var lite orolig för tornsvalorna på grund av den kalla våren och försommaren. Tänkte att de skulle få för lite insekter att äta för att det skulle finnas för lite insekter. Men de verkar flyga runt ungefär som vanligt trots detta. Jag har hört att om det blir dåligt med mat kan tornsvalorna flyga iväg långt för att leta efter insekter. De kan ge sig iväg över 100 mil om det behövs. Sedan flyger tillbaks igen.

Egentligen är ju tornsvalan ingen svala utan tillhör familjen seglarfåglar. Ett tag ville en del byta namn på den till tornseglare. Men det tycker jag är dumt. För visserligen är det väl lite fel att kalla en seglarfågel för svala men det finns så mycket som är fel i världen att jag tycker det är löjligt att bry sig om en sådan detalj. Förresten kan jag tycka att det inte gör så mycket med sådana små fel i världen som inte skadar någon. 

I vissa delar av Norrland kallas tornsvalan för regnspira. Det finns en roman av Sara Lidman som heter Regnspira förresten. Det låter vackert, tycker jag. Så om man nu nödvändigtvis skall byta namn på tornsvalan tycker jag den kan få heta regnspira i hela landet. 

Peter

God kväll!

Det är en deppig dag med nyheterna fulla av ondska. Egentligen är det mesta ett jävla mörker. Jag tappar liksom inspirationen och känner mig trött. 

Nästa vecka är Almedalsveckan här i Visby. I början när jag flyttat hit tyckte jag att det var lite spännande med den veckan. Men nu tycker jag bara det är jobbigt och besvärligt. 

Det finns ett citat av filosofen Bertrand Russel som jag tycker om och har skrivit om förut. Det lyder: ”The trouble with the world is that the stupid are cocksure and the intelligent are full of doubt.” Kanske tycker jag om detta citat för att jag själv så ofta är osäker och tvivlande på allt, inklusive mig själv. Men kanske också för jag är så trött på alla de som kommer med enkla och självsäkra svar på svåra frågor. Sådana där som vet hur det är och tycker att det är deras uppgift att tala om det för oss andra. Ju dummare desto säkrare på sin sak. 

Just att Bertrand Russel kopplar ihop tvivel och begåvning tycker jag känns bra. För det gör att jag känner mig lite smartare än vanligt. Och det är bra för min självkänsla. På något sätt är det lite mesigt att vara en tvivlare. Riktiga karlar vet hur det är, oavsett om det handlar om vargar, barnuppfostran, tiggare, husbyggnad eller snus. Och ofta är det viktigt att beskriva detta för oss mindre vetande. Så vi får lära oss något och får veta hur det ligger till.

En jobbig grej med tvivel och osäkerhet ökar med kunskap. Ju mer kunskap man har om något ju mer komplext är det och ju svårare är det att förklara. Man tycker ju att man skulle bli säkrare på något ju mer man vet om det. Men det blir man inte. När någon frågar mig som psykolog om varför folk gör som de gör, så har jag oftast inget enkelt och bra svar. För det kan bero på så mycket olika saker. Ibland säger jag att det nog beror på arv och miljö. Och det är ju inget bra svar. Ibland säger jag att jag inte vet riktig och det är ju nästan ännu sämre.

Men det är ju samma sak när man är potatisodlare. Om någon då frågar vilken potatis är bäst så är det ju också svårt att svara på. För det beror ju på vad man avser göra med knölen i fråga. En del är ju bra att steka andra att göra mos av. Det är liksom svårt att ge ett entydigt svar på denna fråga. I varje fall om man vet mycket om potatis. Är man värdelös på potatis kan man alltid dra till med King Edward. Fast man inte vet. Men det är bara att låta säker på sin sak så går nog folk på det.

Peter

God kväll rymdfarare!

Idag har varit en mörk, blåsig och regnig dag. Jag har varit och vaccinerat katten denna mörka dag. Om man skulle skriva en roman så skulle den kunna börja:

”Vid den tiden kom ett stort mörker över landet och många tappade sitt hopp och sin förtröstan. Och regn föll och mången gick med blöta skor i hopplöshet. Man kurade ihop sig i sina hem som våta möss i sina hålor. Ty så stort var mörkret att ingen såg ett slut på detta och några hade hört att solen fastnat i det krökta rum i vilket den rullar fram genom rymden. Några grät, men deras tårar blev bara droppar bland droppar av evigt regn.” 

Så kunde man börja sin roman inspirerad av denna mörka och regniga dag. 

Jag kan berätta att jag läste att man upptäckt att vår galax Vintergatan har visat sig ingå i en superhop av galaxer. Denna superhop består av 100 000 galaxer och ungefär 200 biljoner stjärnor. Man har döpt denna superhop av galaxer till Laniakea. Den superhop som man tidigare trodde Vintergatan ingick i heter Virgo. Men nu har man upptäckt att Virgo bara är en liten del av Laniakea. Så min nya adress är alltså:

Peter Uddenberg

Nunnegränd 2

621 56 Visby

Sverige

Europa

Jorden

Solsystemet

Vintergatan

Virgo

Laniakea

Så nu vet ni var jag befinner mig om ni vill skicka ett vykort eller så. 

Peter

God kväll!

Nu har en varg ställt till det igen och jag förstår att det är både ledsamt och jobbigt för de drabbade djurägarna. Vad jag förstår är det 22 får som dödades. Jag hoppas verkligen att de drabbade får ekonomisk kompensation för sin förlust och sitt merarbete. 

Men vad jag vet är det inte direkt som sällskapsdjur vi i allmänhet håller får och lamm. Förra året slaktades 222 700 lamm och 35 000 tackor och baggar i Sverige. I alla fall vid slakteri, så några till kommer nog till som slaktades på annat sätt. Och jag har inte hört så många bli väldigt upprörda över detta. Hur många lamm som slaktades i världen vet jag inte, men det måste väl vara några miljoner. Dessutom avlivar vi hos oss minst 6000 killingar några timmar efter de fötts för att de inte skall sno mjölken för oss. Då vi inte äter killingkött i Sverige hamnar de i komposten eller bränns upp. För att vi skall lyxa till det med getost till finmiddagen. 

Som en del av er skrev jag om vargen och dess beteende för en tid sedan. Om bakgrunden till att så många får blir dödade vid en vargattack och hur det hänger samman med vårt sätt att hålla lamm. Så jag hoppas ni redan läst detta och förstår att bakgrunden inte beror på någon sadistisk blodtörst, utan på att vargen hamnar i en för honom onaturlig situation. Men jag har redan skrivit om detta och skall inte tjata mer om detta.

Själv har jag tror jag inte längre att vargen kommer att överleva i Sverige. Motståndet är för stort och hatiskt. Och vargen kommer alltid ställa till med besvär och kostnader. Det finns kanske lösningar som minskar angreppen på tamdjur. Men de kommer aldrig upphöra helt. Det kommer också alltid finnas de som har svårt att tänka sig att dela med sig av viltet till fyrbenta jägare. Dessutom kommer det inte gå att jaga med lösdrivande hund inom vargreviren. 

Så de som vill att vargen skall utrotas kommer få som de vill. Men som jag skrev förra gången: vilka djur skall vi utrota för de ställer till besvär? Skall vi utrota gråsäl och knubbsäl som snor fisk för fiskarna. Skall vi utrota de stora kattdjuren i Afrika som lejon och leoparder som ställer till de för massajerna? Det håller i varje fall på att ske. Skall vi utrota den sibiriska tigern. Det har vi kanske redan gjort. Skall vi utrota den indiska tigern som faktiskt dödat både människor och djur. Och snöleoparden skulle vi kunna utrota om det finns någon kvar. 

De sista 500 åren har 80 däggdjursarter försvunnit från jorden. Nu är mellan 20 och 50 procent av däggdjursarterna hotade. Vilka konsekvenser det kommer få när dessa djur är utrotade vet vi inte. För allt hänger ihop i en väldig väv av liv där det blir allt större revor. Här kunde jag nu skriva en lång utläggning om ekologi och hur allt hänger ihop. Men jag orkar inte. Nu har jag skrivit om vargen för sista gången och kommer inte återkomma till detta. Men när den sista vargen är borta kommer jag känna mig ledsen och ensam på något sätt.

Peter

God morgon vänner!

I morse när jag vaknade var jag inte så kaxig. Nu kanske ni tror det beror på att jag drack massa sprit igår men det är fel. Jag drack två glas med italienskt bubbel och det var allt. Men på mornarna är jag rätt ofta en rätt vemodig typ. Det brukar gå över när jag druckit kaffe och ätit en macka och startat upp tänkemaskinen. Men innan dess är tankarna sega som vore de av sirap och sorgliga. 

Men nu är redan i fin form igen och beredd att skriva till er. Fast ni är ju ofta unga och oförståndiga typer, till skillnad från mig. Så det är säkert många av er som inte är så pigga just nu och behöver hjälp av en vis erfaren man som mig. Så här följer ett recept som kan hjälpa:

Bred en hård macka och strö över några albyl och koltabletter. Skölj ner detta med ett glas Resorb vätskeersättning (finns på apoteket). Knapra i er två Novalucol och drick ett rått ägg. När ni vilat en stund och huvudvärken lättat, så stek två ägg, ett paket bacon, några köttbullar och tre potatisar. Sedan är ni säkert som nya och orkar ta itu med livet. Då är det är bara att ringa upp och be om ursäkt för gårdagens uppförande och dämpa ångesten med lite medveten närvaro för att solen skall skina igen. 

Jag kom att tänka på det som kallas ”New Age”. Här i Visby finns en affär som säljer ”New Age”-grejor. Nu har jag glömt bort vad denna affär heter. Men den är full med kristaller, stenar och tarotkort. Dessutom finns det massor med olika sorters rökelse som hela affären stinker av. Den luktar liksom en blandning av hasch och rengöringsmedel. Som det luktar hos Peps Persson när han städat köket, gissar jag. Men det finns massa andra spännande saker också som indianska drömfångare. Det är någon sorts nät i vilka man kan tråla efter nattens drömmar. Dessutom finns det böcker om den indiska kärlekskonsten karma sutra. Nu är jag en blyg person som aldrig skulle tordas bläddra i en sådan bok offentligt. Men det räcker med att titta på omslagen för att förstå att man måste vara ormmänniska för det skall fungera. Själv skulle man omedelbart få ryggskott och kramp. Det skulle vara rätt jobbigt att dyka upp som en fällkniv på Visby lasarett och förklara att man har lagt ett ben bakom huvudet för att ställningen ”kärlekstranan” kräver det. 

Peter

Glad midsommar vänner!

Idag tänker jag på min släkting Elof Uddenberg. Han var ju med och grundade det Götiska förbundet. Det var, som ni vet, någon sorts förening där man hyllade vikingatiden och dess ideal. Som det stod i stadgarna” de gamle göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. Så här vid midsommar brukade medlemmarna i föreningen samlas vid sitt föreningshus på Djurgården för att ägna sig och ”de gamle göters lekar och samkväm”. Det gick till så att man först spelade kort och därefter intog en vikingatida måltid och drack mjöd, öl och brännvin. Den sista drycken fanns ju egentligen inte på vikingatiden. Men vad gällde just detta var man inte så noga med det tidstypiska. Men man var klädd i det man trodde var vikingakläder av päls och hade hjälmar med horn på på huvudet. Dessa var gjorda av papier mache. 

Elof hade fått i uppdrag att i samband med skålen för konungen ordna med en salut. Så han hade med sig två hagelgevär som av två medlemmar skulle avskjuta på hans order. Men då Elof var en klok och försiktig person hade han bytt ut haglen mot sågspån. Han förstod att risken var hög att de utsedda skyttarna skulle se både dubbelt och tredubbelt när det var dax för konungens skål. Så att släppa loss folk i det stadiet med skjutvapen skulle vara direkt livsfarligt.

Festen blev inledningsvis mycket lyckad och avlöpte som planerat. Man sjöng fosterländska sånger och läste fosterländska dikter. Men dess emellan åt och drack man på det sätt som man trodde att våra vikingatida förfäder gjorde. 

Så var det då dax för konungens skål och Elof och de två skyttarna gick ut och gjorde sig beredda. Elof stod i dörren och lyssnade till när skålen skulle komma. När han hörde: ”Skål för konungen” så ropade han: ”för konungen, eld”. Bägge skyttarna avlossade sina gevär och ur piporna kom två 20 meter långa eldkvastar av brinnande sågspån. Dessa tände eld på taket på föreningshuset som i gammal götisk anda var täckt med vass. De övriga gästerna hurrade och var i ett tillstånd som gjorde att de inte märkte att det brann fast Elof skrek att elden var lös. 

Först när gnistor började falla ner och antända de pälsklädda medlemmarna förstod man att det var fara och färde. Man rusade ut och slängde av sig sina brinnande kläder. På den här tiden hade man ju inga underkläder så plötsligt stod en massa mycket berusade herrar och såg på hur deras vikingaborg snabbt brann ner. På morgonen gick de hem. Då många saknade kläder så fick de hålla sina hjälmar strategiskt placerade. Såg ut som ballongdansen fast med två horn. På vägen mötte de vaktparaden. Då musikerna såg de hjälmklädda komma började de skratta vilket gjorde det omöjligt för blåsarna att spela. Även pukspelarna tappade takten och hela vaktparaden började gå i otakt. Så stockholmarna fick den morgonen se vaktparaden komma skuttande fram i otakt efterföljd av ett gäng gubbar iklädda inget, utom hjälmar med horn. Det blev naturligtvis en skandal och det Götiska förbundet blev aldrig vad det varit efter detta.

Elof berättade aldrig för någon hur det hela gått till. 

Peter

Hej vänner!

I morgon är det midsommarafton. Det tycker jag alltid känns lite vemodigt. Kanske för att det heter midsommar för det låter som hälften av sommaren har gått. Det här är sista året året jag arbetar på sommaren. Det har jag bestämt. Det kan inte vara meningen med livet att man skall arbeta under den finaste tiden på året. Så nu skall de bli slut på de dumheterna.

En vemodig sak till med midsommar är att storspovens honor nu flyttar söderut. Likaså svartsnäppans honor. Där står nu hanarna på sina norrländska myrar och ser sina honor överge hem och barn. Dessa hanar skulle tycka att en mer jämställd fördelning av föräldradagarna skulle vara bra. Men de ger honorna fan i. De bara sticker iväg.

 

 En bra sak med att vara riktigt vuxen är att ingen tjatar på en att dansa runt en midsommarstång och fåna sig. Små grodorna är inte ett jävla dugg roliga att se. Möjligtvis pinsamma att behöva beskåda. Kommer ni ihåg hur hemskt det var när någon drog i en och sa: ”kom lilla vän, du skall väl också vara med i dansen”. Skulle någon dam säga så till mig idag skulle jag bara svara: I helvete heller! Det borde jag gjort redan som barn.

Nu skall jag åka till bolaget och se om det finns någon flaska kvar till mig eller om allt är slut.

 

Peter

God kväll i stugan!

Jag läste just att det har fötts en ny prins. Så den här veckan har vi alltså fått både en ny prinsessa och en ny prins. Det är ju titlar som man liksom bara tilldelas utan att själv göra så mycket. Antingen får man ragga upp en prins eller prinsessa eller så får man se till att födas av en sådan. Man kan också se till att vara resultatet av en kopulation mellan en kung och en drottning. Men det är det enda sätten att få denna fina titel. 

Förr i världen kunde kvinnor gifta sig till tjusiga titlar. Gifte de sig med en prost blev de prostinnor. Gifte de sig med en doktor blev de doktorskor. Gifte de sig med en major blev de majorskor. De blev liksom lite upphöjda efter giftemålet och lite finare. Undra hur det blivit om den traditionen funnits kvar nu när folk av samma kön får gifta sig. Hur skulle det blivit då om man gifte sig med en major till exempel. Då hade man ju själv blivit major gissar jag. Trots att man inte gått en dag på Karlberg. 

Numera får man minsann jobba sig till sin egen titel. Om man inte vill bli prins eller prinsessa. Då är det sängvägen som gäller. Om man inte haft turen att födas av en drottning eller prinsessa. Men annars får man minsann lura ner en kunglighet i sänghalmen och hoppas på det bästa. Har man tur kan man därefter bli prins eller prinsessa. Detta utan att ta ett enda öre i studielån. En fin titel utan någon längre utbildning med andra ord. 

Själv har jag ju nu efter många år betalat av mitt studielån. Man kanske skulle blivit prins istället. Det hade man sparat mycket pengar på. Jag undrar vad en prins tjänar förresten. Tror att det är rätt välavlönat och det verkar inte så väldigt ansträngande. Fast inte så kul precis. 

Peter

God dag kamrater!

Kommer ni ihåg den förre LO-ordföranden Stig Malm. Han fick sparken från sitt fina jobb för han kallat en grupp damer som kom gående för ett ”fittstim”. Det var naturligtvis dumt gjort. Som kvinna bör man ej heller kalla en grupp promenerade herrar för ”pittstim”. Även detta är ytterst olämpligt. Likaså att kalla en samling homosexuella män för ett ”baksällskap”. Man får helt enkelt skärpa sig. Annars är det inte mer än rätt att man får sparken som Stig Malm.

Själv har jag inga manliga vänner som använder den typen av ord. Och nu skojar jag inte. Vi svär rätt mycket och säger fan och helvete och sånt. Men inga könsord. Vad jag förstår har ungdomar börjat kalla varandra könsord. De kan till exempel säga: ”Hon är en jävla f…”. Det är väldigt dumt och tråkigt. I de kretsar jag umgås i skulle vi aldrig uttrycka oss på det viset. Män födda på 50-talet brukar var mycket återhållsamma med könsord. Om vi inte är LO-ordföranden förstås. Men han var nog född på 40-talet och det är ju inte lika fint. De är inte lika väluppfostrade som vi blev på 50-talet. Vi var liksom en peek av uppfostran före det stora förfallet. När jag var barn var det väldigt fult att svära. Inte minst hemma hos mig. Fast när pappa slog sig på fingret med hammaren kunde man passa på att lära sig ett och annat. 

Själv har jag under mitt liv utvecklats i helt fel riktning vad gäller detta. Jag svär faktiskt då och då både i tal och skrift. Det ser värst ut i skrift. Men det är som om världen blivit så svårförståelig och hemsk att de vanlig orden inte längre räcker till för att beskriva den. Det är först när man använder ett kraftuttryck, som man kan beskriva hur jävlig den är. 

Skicka förresten in en slant till Rädda Barnen när ni läst detta. Det har ni minsann råd med. Och snåla inte!

Peter 

Hej igen!

Har ni saknat mig? Antagligen har ni väl inte ens märkt att jag varit borta ett tag. Nu skall jag berätta varför jag inte skrivit på ett tag.

Som ni vet jag en rätt hypokondriskt och gnällig typ som brukar beklaga mig för minsta förkylning. Jag vet att det är löjligt och brukar väl ibland gnälla lite extra så ni skall förstå hur löjlig jag kan vara. Men nu har jag faktiskt varit sjuk på riktigt och jag tror det är nästan första gången i mitt liv. Till och med mina läkarvänner, som i vanliga fall säkert tycker: ”Kan inte gnällmånsen ta en Treo och hålla käften” skulle nog tycka att jag har något att komma med den här gången.

Nu är jag i alla fall betydligt bättre äv jag varit och jag hoppas jag snart är på banan igen. I så fall mycket tack vare dr Shahid Nadeem. Han tryckte på magen där det gjorde ont och skrev sedan ut en medicin som verkar fungera. Nu har jag inte så ont längre, men är jävligt trött. 

Ni som följer mig på Facebook har väl sett att jag mallat mig över min dotter Julias duktighet som samordnare för Malmö feministfestival. Jag är överhuvudtaget mallig över mina döttrar Julia och Emelie. Det är minsann fina tjejer som man kan vara stolt över. 

Annars är det mest sorgliga saker som händer. Som mordet på flickan Lisa från Skövde. Det känns bara så oändligt sorgligt. 

Peter

God morgon vänner!

Jag funderade på att åka till Stockholm i helgen men jag tror jag ställer in det. För det första har jag ont i magen av någon okänd anledning. För det andra skall tydligen det vara någon sorts kungligt bröllop i helgen igen. Och skulle mitt magont gå över tills dess så skulle man väl börja må illa av det monarkistiska larvet. Dessutom lär väl hela stan vara avstängd på grund av fånerierna. Det hade gott räckt med en mindre föreställning på slottet för de närmast sörjande. Sedan kunde de lyckliga tu gå ut på en balkong och vifta lite åt tanterna från Flen, Katrineholm och Gävle som åkt till storstan för att titta på eländet. Men nu kan man knappt ta sig fram gissar jag. 

Solen skiner och det har blivit försommar på Gotland. Det är fint och jag längtar ut i naturen. Men mest längtar jag efter att det onda i magen skall gå över. Men därefter längtar jag som sagt ut i naturen. Förra året åkte jag ju till Brämön vid den här tiden. Ni vet ön i Bottenhavet där jag brukar vara ett tag varje sommar. Där är det nog fortfarande mer vår än sommar. För det är kallt i vattnet och i luften fortfarande. Men idag längtar jag efter att åka dit. Jag vill sitta på trappan och se solen gå ner. 

Jag längtar lite till Irland också. Där kan man sitta och se solen gå ner i Atlanten och man är vid den västra kusten. Och måsarna ropar och det doftar hav och ljung. När mitt magonda gått över skall jag ta mig fan dricka en Guiness eller två.

Peter

God morgon vänner!

Idag  på Sveriges nationaldag kommer jag att tänka på existentialismen. Som ni vet är det en filosofisk riktning. Själv har jag aldrig riktig begripit var det går ut på. Men jag tror att det på något sätt har med ångest för vår fria vilja att göra på. Fast jag är inte riktigt säker.

En viktig person när det gäller existentialismen är den danske författaren Sören Kirkegaard. Han gick runt i Köpenhamn i mitten på 1800-talet och deppade. Mest för att han var kär i Regine Olsen. Han var förlovad med henne en kort stund. Men sedan bröt han förlovningen av någon obegriplig orsak. Men han fortsatte att gå runt och vara förälskad i henne hela livet. Undra varför han bröt förlovningen förresten? Jag har fått för mig att han inte tände på kvinnor och kom på att detta kunde bli besvärligt på bröllopsnatten. Men jag vet inte, utan det är något jag hittat på. Eller så var han bara rädd för sex överhuvudtaget Men sedan gick han som sagt var runt och deppade och trånade. Dessutom funderade han på livets mening och blev viktig för existentialismen. Idag hade han väl fått ett SSRI-preparat och piggat på sig. Men då hade han väl inte skrivit sina filosofiska böcker, gissar jag. Och inte varit viktig för existentialismen. Hur som helst sa han en del kloka saker som: ”Prästen - denna i långa kläder insvepta definition av nonsens!”.

En annan berömd existentialist var den franske författaren Jean-Paul Sartre. Även han skriver vad jag förstår om ångesten inför möjligheten att välja. Jag läste när jag var sådär 18 år hans roman ”Äcklet”. Jag minns inte ett jota vad denna bok handlade om. Så antagligen var den ganska tråkig. Men Jean-Paul Sartre fick nobelpriset 1964. Men han sa att han inte ville ha detta fina pris. Varför vet jag inte. Han var visst någon sorts kommunist och tyckte kanske det var orättvist att inte alla fick pris. Senare ville han visst ha prispengarna. Men då var det för sent. Man får ta mig fan bestämma sig om man vill ha Nobelpris eller inte. Inte hålla på att vela hit och dit. Har man tackat nej så har man. Han hade någon sorts fri relation med den feministiska författarinnan Simone de Beauvoir. De var på något sätt ihop fast de knullade med andra samtidigt. Låter jobbigt tycker jag. Klart man får ångest och mår dåligt av sådan lössläppthet. 

Själv tycker jag också det är jobbigt att välja. Man måste välja vilken telefonleverantör och huruvida man skall åka med SJ eller något annat tågbolag till Göteborg, till exempel. När jag var ung på den svart-vita stenåldern fick man välja Televerket om man ville ha telefon. Och ville man åka tåg fick man välja mellan SJ och SJ. Man slapp liksom ångesten att välja fel. Nu måste man fatta beslut och välja hela tiden mellan olika varor och tjänster. Och hela tiden är man orolig att man valt fel. Eller så är man ledsen för man gjort just så. Sören Kirkegaard hade ta mig fan varit ett större nervvrak än han var, om han levt idag.

Peter

God kväll vänner!

I morgon är det Sveriges nationaldag. När jag var barn hade Sverige ingen nationaldag. Den uppfanns först 1983 när jag var 29 år. Det fanns något som hette ”Svenska flaggans dag”. Då brukade kungen dela ut flaggor på Skansen. Men det var väl inte någon större folkfest om jag minns rätt. Jag vet inte heller varför dessa flaggor delades ut. Vad jag förstår kunde man själv be kungen om en flagga och hade man tur fick man en sådan. Fast jag bad aldrig om att få någon flagga, så jag fick heller ingen. 

Orsaken till att vi firar vår nationaldag den den 6 juni beror vad jag förstår är att Gustav Vasa tågade in i Stockholm den dagen och valdes till kung. Innan dess var vi ju i union med danskarna, fast vi inte ville. Och efter den danske kungen Kristian II blodbad i Stockholm 1520 blev vi ännu mindre intresserade av denna fina union. Så tre år senare blev Gustav Vasa kung. Han var lika grym och tokig som sin danske företrädare. Så det var väl egentligen ingen förbättring. Men det firar vi i alla fall.

Länder som varit ockuperade brukar fira sin nationaldag mer rejält än vi gör. Som norrmännen som firar 17 maj med att en massa barn tågar och viftar med norska flaggor. Sedan är det fest och kalas som bara den. Även irländarna firar sin nationaldag ordentligt. Det är den 17 mars och heter som ni vet Sankt Patriks dag. Då skall man sätta på sig gröna kläder och dricka sig oresonligt full. Varför man skall bära gröna kläder denna dag vet jag inte riktigt. Kanske är det för att matcha ansiktsfärgen dagen därpå, då de flesta ser lite gröna och ämliga ut.

Men i Sverige firar vi vår nationaldag och vår nations födelse rätt försiktigt. Norrmännen säger: ”Vi är bäst så det så”. Sedan sjunger de:

”Ja, vi elsker dette landet,

som det stiger frem,

furet, værbitt over vannet,

med de tusen hjem. osv.”

De gör de rätt i. För älskar man något kan man gott sjunga en stump om det. Själv har jag mest älskat kvinnor och sjungit om dem. Men jag tycker mycket om Sverige och allra mest dess natur. Egentligen borde man skriva en sång om den svenska naturen och hur mycket man älskar den. 

Peter

God kväll kamrater!

Igår var jag på friskvårdsdag med mina ännu ganska nya arbetskamrater på Habiliteringen i Visby. Det var trevligt värre. Vi satt i änge och fikade. Sedan kollade vi in på ett krukmakeri och krukmakaren berättade hur han gjorde sina krukor. En rätt komplicerad process. Därefter åkte vi till  Katthammarsvik. På rökeriet därstädes åt jag en utmärkt lunch bestående av stekt strömming och potatismos. Som ni vet är det en av mina favoriträtter. En utmärkt dag med andra ord. Friskvårdsdagar är utmärkt idé, tycker jag. 

Jag tänker på ekologi i kväll. Hur allt levande hänger ihop i en väv. Jag hörde att antalet djur som utrotas från planeten är allt fler och att detta beror på att människan tar allt större plats och förstör de biotoper som dessa djur behöver. Men också att tjuvjakt riskerar utrota elefanter och noshörningar med flera. I Afrika blir också de stora kattdjuren allt färre. Överhuvudtaget är de stora rovdjuren hotade av utrotning. I Sverige är väl främst vargen som riskerar att utrotas. Någonstans måste man ställa sig frågan om vi som människor har moralisk rätt att utrota de djur som ställer till besvär och i värsta fall hotar vår ekonomi. Har massajerna i Kenya rätt att utrota alla lejon och leoparder, då de tvingar dem att ständigt vakta sin boskap och stänga in dem bakom taggbuskar varje natt? Finns lejonen kvar i Afrika för att rika människor från Europa och Nordamerika skall få titta på dem och göra turistindustrin lönsam. Eller finns det någon annan anledning att låta dem leva. 

När vi ser antiloper och gasellers snabba och smidiga skönhet kanske vi inte tänker på att denna beror på att de är ett resultat av rovdjurens jakt. Men det gäller ju för älgarnas och rådjuren också. De har ju också utvecklats i samspel med de jagande djuren och utan dem hade de inte funnits. Allt hänger ihop. 

Vad gäller vargen verkar en del människor tillskriva dess naturliga beteende  mänskliga egenskaper som ondska eller rå sadism. En varg som exempelvis kommer in i en fårhage dödar ju ofta många av fåren utan att äta upp dem. En del tycks ta detta som intäkt för att den njuter av ett onödigt blodtörstigt dödande. För att förstå detta beteende måste vi försöka sätta oss i vargens situation. I naturen är det ju så att om en varg dödar en hjort bland andra hjortar så springer de andra hjortarna bort. Samma sak för rådjur och älgar. När en varg blir instängd bland får som rusar runt runt blir den förvirrad och biter vilt omkring sig. Att bytesdjuren inte springer iväg är ju egentligen en helt onaturlig situation ur vargens perspektiv. I en sådan stressad situation utlöses hos djur överslagshandlingar och det gäller både för vargar och andra hunddjur. Men det är inte beroende på någon sorts sadistisk blodtörst. Och egentligen är det ju vi människor som genom vår djurhållning skapat situationen. 

Vargen är ju en sorts vild hund. Hundar och vargar kan ju exempelvis para sig och få valpar. Sådan hybrider kan vara mycket farliga och det är bara idioter som skaffar sig den typen av hybrider. Dessa har varken den vilda vargens naturliga skygghet för människor eller den dominicerade hundens kvardröjande valpbeteende som vuxen. När en sådan hybrid blir vuxen kan den bli aggressiv och  vilja dominera och angripa för att ta makten över ”flocken”. 

Vargens nära släkt med hunden gör att den uppfattar hundar som vargar som kommit in på dess revir. Därför angriper den lösdrivande jakthundar. Så den typen av jakt är svår att bedriva i ett vargrevir. I så fall måste man först skrämma bort vargarna och då skrämmer man ju också bort det övriga viltet. 

Så vargen är en besvärlig medlevare på många sätt. En kamrat med en betydligt större hjärna än en tamhund som ylar mot månen om natten. Jag har en gång legat i tält i Kanada och lyssnat till hur vargarna ylat någon kilometer bort. Det kändes spännande och vackert. Och jag var inte ett dugg rädd för en gångs skull. För det fanns inga farliga människor där.

Peter

God kväll vänner!

I kväll tänker jag på min släkting Alfred Omar Uddenberg. Han var ju i början på 1900-talet en berömd upptäcktsresande som mest är känd för sina resor till Nya Guinea. Han hade med hjälp av insamlade pengar från vetenskapsakademin och hovet fått möjlighet att fara till detta främmande och då okända land på andra sidan jorden. Han skrev ju sedan en rad spännande reseskildringar därifrån och hyllades av både kung Gustav V och Sven Hedin för sina insatser för riket i främmande land.

År 1912 påbörjade han sin resa. Han började med att åka till Helsingborg och dagen därpå till Helsingör. Sedan tog han tåget till Köpenhamn och tog in på Holberg hotell. Därefter åkte han till Rotterdam och väl där bad han en holländsk sjöman som var på väg till Indonesien, som då var en Holländsk koloni att skicka ett brev om dagen av de han hade med sig. Han gav därefter den holländska sjömannen ca. 50 färdigskrivna brev adresserade till vetenskapsakademin i Stockholm. Därefter åkte han tillbaks till Köpenhamn och Holberg hotell och söp sig rejält full.

Efter några månader började brev inkomma från Alfred Omar från Indonesien. De handlade om hur papuanerna på Nya Guinea levde sina liv. Inte minst blev man förvånad att även detta primitiva folk  dansade polska och hade folkdräkter som påminde mycket om folkdräkterna i Dalarna. Mindre förvånande var deras sätt att jäsa småfisk i träkar så att den luktade surt. Det påminde ju precis om den norrländska delikatessen surströmming. 

Alfred Omars brev blev alltmer spännande och invecklade. Papuanerna på Nya Guinea hade många spännande vanor, som visserligen var primitiva men på något sätt igenkännliga. De brukade exempelvis baka ett bröd som de täckte med räkor och majonäs. Till detta drack de jästa drycker av skilda slag. En av medlemmarna på vetenskapsakademin utbrast när han hörde detta: ”Det låter ju nästan som danska smörrebröd”. 

Men en dag upphörde breven plötsligt och detta gjorde naturligtvis de ansvariga oroliga. Man tog kontakt med den Holländska ambassaden som lovade att undersöka saken. Efter att under en tid letat efter Alfred Omar så fick man kontakt med den sjöman som fått breven och skickat dem. Han berättade att han fått dem i Rotterdam av en knepig gubbe för några år sedan, men enligt överenskommelse skickat dem från Indonesien. Mer visste han inte. När den stackars sjömannen nu förstod att avsändaren kommit bort så blev han nervös. Han var rädd att han skulle bli misstänkt för att det var han som gjort att avsändaren försvunnit i Nya Guineas djungler. Så han tog fram det sista kuvertet som han inte skickat och skickade ett brev på holländska till adressen på kuvertet. I det brevet berättade han att avsändaren till breven numera bodde i en by i Nya Guineas inland. Han hade där gift sig med ett större antal papuanska kvinnor och blivit hövding över hela byn. De övriga invånarna var ivriga kannibaler och värst av dessa var Alfred Omar.

I samband med detta tog de till expeditionen insamlade pengarna slut och Alfred Omar blev tvungen att lämna Köpenhamn och åka hem. Han hade hoppats på att han efter sin upptäcktsresa skulle hyllas för sitt mod och sina upptäckter. Därför blev han mycket besviken när han vid hemkomsten häktades för bigami och kannibalism. För att slippa livstid i fängelse blev han tvungen att erkänna att han aldrig kommit längre än till Köpenhamn på sin resa. Att han slapp så lindrigt undan berodde på att fick stöd av hovet och Sven Hedin. Alfred Omar visste nämligen att den senare aldrig hade kommit längre än till Åbo på sina resor till det inre av Asien. Så för att undvika en värre skandal tystades det hela ner.

Peter