God kväll vänner!

I kväll tänker jag på min släkting Alfred Omar Uddenberg. Han var ju i början på 1900-talet en berömd upptäcktsresande som mest är känd för sina resor till Nya Guinea. Han hade med hjälp av insamlade pengar från vetenskapsakademin och hovet fått möjlighet att fara till detta främmande och då okända land på andra sidan jorden. Han skrev ju sedan en rad spännande reseskildringar därifrån och hyllades av både kung Gustav V och Sven Hedin för sina insatser för riket i främmande land.

År 1912 påbörjade han sin resa. Han började med att åka till Helsingborg och dagen därpå till Helsingör. Sedan tog han tåget till Köpenhamn och tog in på Holberg hotell. Därefter åkte han till Rotterdam och väl där bad han en holländsk sjöman som var på väg till Indonesien, som då var en Holländsk koloni att skicka ett brev om dagen av de han hade med sig. Han gav därefter den holländska sjömannen ca. 50 färdigskrivna brev adresserade till vetenskapsakademin i Stockholm. Därefter åkte han tillbaks till Köpenhamn och Holberg hotell och söp sig rejält full.

Efter några månader började brev inkomma från Alfred Omar från Indonesien. De handlade om hur papuanerna på Nya Guinea levde sina liv. Inte minst blev man förvånad att även detta primitiva folk  dansade polska och hade folkdräkter som påminde mycket om folkdräkterna i Dalarna. Mindre förvånande var deras sätt att jäsa småfisk i träkar så att den luktade surt. Det påminde ju precis om den norrländska delikatessen surströmming. 

Alfred Omars brev blev alltmer spännande och invecklade. Papuanerna på Nya Guinea hade många spännande vanor, som visserligen var primitiva men på något sätt igenkännliga. De brukade exempelvis baka ett bröd som de täckte med räkor och majonäs. Till detta drack de jästa drycker av skilda slag. En av medlemmarna på vetenskapsakademin utbrast när han hörde detta: ”Det låter ju nästan som danska smörrebröd”. 

Men en dag upphörde breven plötsligt och detta gjorde naturligtvis de ansvariga oroliga. Man tog kontakt med den Holländska ambassaden som lovade att undersöka saken. Efter att under en tid letat efter Alfred Omar så fick man kontakt med den sjöman som fått breven och skickat dem. Han berättade att han fått dem i Rotterdam av en knepig gubbe för några år sedan, men enligt överenskommelse skickat dem från Indonesien. Mer visste han inte. När den stackars sjömannen nu förstod att avsändaren kommit bort så blev han nervös. Han var rädd att han skulle bli misstänkt för att det var han som gjort att avsändaren försvunnit i Nya Guineas djungler. Så han tog fram det sista kuvertet som han inte skickat och skickade ett brev på holländska till adressen på kuvertet. I det brevet berättade han att avsändaren till breven numera bodde i en by i Nya Guineas inland. Han hade där gift sig med ett större antal papuanska kvinnor och blivit hövding över hela byn. De övriga invånarna var ivriga kannibaler och värst av dessa var Alfred Omar.

I samband med detta tog de till expeditionen insamlade pengarna slut och Alfred Omar blev tvungen att lämna Köpenhamn och åka hem. Han hade hoppats på att han efter sin upptäcktsresa skulle hyllas för sitt mod och sina upptäckter. Därför blev han mycket besviken när han vid hemkomsten häktades för bigami och kannibalism. För att slippa livstid i fängelse blev han tvungen att erkänna att han aldrig kommit längre än till Köpenhamn på sin resa. Att han slapp så lindrigt undan berodde på att fick stöd av hovet och Sven Hedin. Alfred Omar visste nämligen att den senare aldrig hade kommit längre än till Åbo på sina resor till det inre av Asien. Så för att undvika en värre skandal tystades det hela ner.

Peter