Hej vänner!

Det finns väldigt stora saker som stjärnor, galaxer och universum. Men det finns också små saker som mikrober, atomer och higgspartiklar. Väldigt stora saker och väldigt små saker är svåra att begripa sig på. Likaså är väldigt långa avstånd och väldigt långa tider svåra att begripa. Iallafall för mig. Vad jag förstått bildades jorden för 4,54 miljarder år sedan. Fast jag tror det hände något år senare. Själv är jag ju bara 61 år och det är ju inte så mycket om man jämför med jordens ålder. Och jag är bara 1 meter och 80 cm över marken. Jämfört med ett ljusår är det rent löjligt lite. Fast jag har rätt bra överblick ändå.

Ett sätt att försöka begripa sig på världen är att försöka se det stora i det lilla. Det enkla i det komplicerade. För annars blir det så rörigt. Jag menar att om jag säger till någon: ”jag är förälskad i dig” så skulle jag som neuropsykologiskt intresserad psykolog kunnat berätta om bakgrunden till detta. Att det är resultatet av en jävla massa hormoner och signalsubstanser som leder till regression och annat som stör normalt fungerande. Dessutom kunde jag redogöra för hur detta tillstånd är viktigt för artens överlevnad. Men om jag berättade allt detta för den som jag är förälskad i, skulle hon nog tycka att jag var rätt konstig. Och orsaken till att hon skulle tycka så, skulle man väl också kunna beskriva på något sätt. Fast det skulle nog inte behövas, för hon skulle nog inte vara intresserad längre. Så då skulle man behöva beskriva den neurologiska bakgrunden till olycklig kärlek. Fast då skulle man bergis vara ledsen och supa sig full och få som gelé i tankeapparaten.

Jag och kamrat katten skall fira denna helg i manlig gemenskap. En riktig grabbhelg med andra ord. Vi skall sitta i varsin fåtölj och delat en tyst och manlig gemenskap framför ”På spåret”. Fast först skall vi äta något gott och lättlagat. Som isterband med stuvad potatis och dricka öl till detta. Eventuellt funderar vi vidare på det stora och det lilla och på den dikt av William Blake som ledde till dagens inlägg på denna blogg.


"To see a World in a Grain of Sand
And Heaven in a Wild Flower
hold Infinity in the palm of your hand
and Eternity in an hour."

Trevlig helg

Peter

Hej vänner!

Så är det då söndag igen. Vilket innebär att det imorgon kommer vara måndag. Något som jag känner mig lite kluven till. Och det har jag gjort så länge jag minns. När jag var barn tyckte jag nog egentligen sämre om måndagar än jag gör idag. För jag tyckte inte om att gå i skolan. Man var tvungen att gå dit, fast man egentligen inte ville. Som att man var på någon sorts låst avdelning från vilken man fick permis en stund varje vecka. Men på måndagarna var det dags för inlåsning igen.

Så illa är det ju inte att gå till jobbet och när jag väl är där är det ganska kul. Det är som mitt motstånd från barndomen sittet kvar i kroppsminnet och oron inför måndagen sitter kvar sedan dess. 

Fast nu är jag ju 61 år och har börjat fundera på vad jag skall göra när jag blir stor. För det känns som man måste börja bestämma sig för man skall göra, nu när man börjar bli vuxen. Det är hög tid, för rätt som det är blir man väl jordgubbe och då är det för sent. 

Dikt om detta:

”När skall allting börja

och hur skall det bli?

När skall rädslan släppa

så att jag blir fri?

När skall dörrar öppnas 

och jag släppas ut?

Kommer jag att hinna

innan det tar slut?”

Peter

Hej vänner!

Jag har kommit på att världen är helknäpp och svår att förstå sig på. Ibland har jag fått för mig att det är jag som är helknäpp och oförståelig. Men nu har jag börjat inse att att jag är lite konstig. Men ställt i relation till den allmänna galenskapen är jag ju nästan normal. Men det mesta i övrigt är som någon sorts ovanlig installation på Moderna muséet en ledsam fredag i april.  

På Moderna muséet finns förresten en staty eller vad det är, som består av en get med ett bildäck runt magen. Det är ett konstigt konstverk. Men lite intressant. Denna get har stått på detta museum ända sedan jag var barn. Men jämfört med den amerikanska presidentkandidaten Donald Trump är ju geten inte speciellt ovanlig. Kunde vara en get vilken som helst som haft oturen att fastna i ett bildäck. Vad Donald Trump råkat ut för vet jag inte. 

Getter är annars fina djur tycker jag. Man skulle egentligen köpa sig en get. Men tyvärr är det förbjudet att ha getter inomhus. Antagligen på grund av lukten. Fast utomhus tycker jag inte att getter luktar så illa. De luktar mest get. Det finns länder där man käkar getter. Men i Sverige är marknaden för getkött tydligen liten. Jag har aldrig sett att det går att köpa getkött i någon affär. Ej heller har jag någonsin köpt getkorv. Kanske är getter inte goda att äta. Fast jag vet inte.

Min pappa sa alltid mycket bestämt att ”lamm inte gick att äta”! Han var en mycket bestämd gubbe som ofta berättade vad som ”inte gick att äta”. Bland saker som inte gick att äta fanns också pizza och inälvor. Att det uppenbarligen fanns andra människor som åt sådant som inte gick att äta brydde han sig inte om. Det var ju skillnad på folk och folk. Och att folk som åt lamm, lever och njure hade något fel på både smaklökarna och huvudknoppen, var ju helt klart.

Själv tycker jag ju mycket om lamm. Till exempel lammfärsbiffar med vitlök och fetaost i. Dessutom är det gott att dricka rödvin till lamm. Det är nästan nödvändigt. Lamm och rödvin hänger liksom ihop. Man kan dricka rödvin utan att äta lamm. Men man kan inte äta lamm utan att dricka rödvin till, tycker jag. 

Nu kommer min katt och vill bli klappad. Han tycker förresten rätt bra om lamm han också. Men helst då rå lammfärs. Han gillar förresten alla sorters köttfärs. För det mesta får han ju käka kattmat. Men han verkar faktiskt gilla människomat bättre. Iallafall om det är kött eller fisk. Fast det skall vara vällagat och snyggt serverat, för han är en ordentlig katt. 

Jag har sett att det pågår en diskussion om varför en del idioter uppför sig som äckliga svin mot kvinnor.  Huruvida det har med att man växt upp i en kultur där det är okey att behandla kvinnor illa eller inte. Jag har sett att en del menar att det mer har med att alla män i grunden är svinaktiga och att  det man lärt sig under sin uppväxt saknar betydelse. Som man kan jag känna mig lite sårad av att buntas ihop med idioter, som jag tycker illa om och inte vill ha något med att göra. Inte för jag vill skryta, men jag kan lova er att jag aldrig slagit, tafsat på eller våldfört mig på någon kvinna. Varken på onykter eller nykter kaluv. Jag såg att att det var någon dum vänsterpartist, som ville bevisa att svinaktighet var en manlig egenskap. Så han berättade att han brukar tafsa på damer när han är full. Den jäveln vill jag inte heller umgås med. Så det var ju bra att fanskapet var ärligt, så man slipper det.

Peter

God kväll!

Jag kom plötligt att tänka på min släkting Josef Uddenberg. Han var ju pastor i Fågelås församling som ligger en bit från Hjo i Västergötland. Fågelås ligger ju, som ni vet, vid Vättern. 

År 1903 var Josef med om en intressant upplevelse. Bankdirektör Evert Sandin hade ju en stuga ner vid sjön och hade det året byggt en bastu. För att får vara ”ifred  från fruntimren” som Sandin sa, var bastun byggd på en flotte som kunde stakas ut från stranden. Där kunde man förankra den och i lugn och ro bada och supa. När man badat färdigt var det bara att dra sig in till stranden igen med ett långt rep.

Nu var det november och bankdirektör Sandin hade bjudit in sina vänner till bastubad. Det var skollärare Emil Fåglén, hemmansägare Leonard Olsson, Apotekare Bertil Lindberg samt min släkting Josef. Alla välnärda män i sin bästa ålder. Alltså runt 60.

Med på flotten hade de också en hel del skaffning. Det var Janssons frestelse, korvar, köttbullar och annat gott som deras fruar och hushållerskor lagat. De hade också tagit med rätt mycket av drycker som passar till den typen av mat. Samt en hel del drycker som passar till den typen av gubbar. Så de tände upp bastun och drack punsch medan de väntade på att den skulle bli varm.

Kläderna lade de på bryggan, för då det var så mörkt fanns det ingen anledning att ge sig ut på sjön. 

Vem som lossade förtöjningen blev väl aldrig helt klarlagt även om man misstänkte att det var någon av bröderna Nilsson. Antingen själva eller tillsammans med andra rötägg. Dessa var kända för att hitta på den typen sattyg. Men de nekade sedan i sten att de var de som var de skyldiga.

Efter ett tag började gubbarna tycka att det guppade oväntat mycket där de satt. Så bankdirektör Sandin gick ut för att se efter vad det hade för orsak. Men när han går fram för att se till förtöjningarna ser han att flotten inte ligger vid bryggan. Där den varit är det bara mörkt vatten. Han tar en av stakarna men trots att den är lång når han inte botten. Dessutom är han naken så han får gå in i bastun på grund av kylan. Det blåser nordan och en bit ut på sjön en rätt kraftig sådan. Han går in i bastun och berättar för de andra vad som hänt. De går ut som hastigast och tittar, men konstaterar att det inte är något att göra. Man öppnar några pilsner och slår upp några supar samt diskuterar hur man lämpligen skall hantera bröderna Nilsson, som man redan förstått vara de skyldiga. Man bestämmer sig för att till en början skära öronen av de förbannade gäddynglen. Nu har det börjat blåsa rätt ordentligt och flotten gör god fart söderut.

Vid den här tiden hade den kända författarinnan Ellen Key ett hus på Visingsö. Hon var ju mycket religiöst intresserad och bjöd ofta in andra damer med den typen av intressen till sitt hem. Nu hade hon bjudit in en hel rad prominenta damer till sitt ”teosofiska tempel” som hon kallade sin bostad. Man diskuterade kvinnans frigörelse, religion, gudsgemenskap och fredens bevarande. Dessutom bad man morgon och kväll. Ty genom bön skulle man inte bara nå sina egna mål utan också frälsa världen. 

Den här morgonen hade damerna fått i uppgift att under morgonsången och bönen tänka på det andliga och kärlekens under. När man senare åt sin frukost råkade friherrinnan Liljenstolpe titta ut genom fönstret. Hon får då se hur en flotte med ett hus på strandar nedanför ”templet”. Det blir naturligtvis en väldig uppståndelse och alla rusar ner till stranden. Men även inne i flotten piggnar man till när flotten börjar skrapa mot botten. Då man haft en rätt tuff natt med kraftig sjögång vill man ogärna fortsätta färden längre än nödvändigt. Så gubbarna rusar iland nakna och bakfulla. De blir något förvånade när de ser en hel rad damer komma från huset ovanför stranden. Alla välklädda och  flera av dem i krinolin. Det hela är naturligtvis chockartat för alla inblandade. Men Ellen Key som är en handlingskraftig dam ordnar filtar till herrarna och luktsalt till damerna. Man får bädda ner herrarna i damernas sängar då de var genomfrusna. Bastun hade brunnit ut redan kvällen innan. Min släkting Josef bäddades ner i friherrinnan Liljenstolpes säng. Hon kom strax därefter in i sitt rum med blanka ögon, låste dörren och utbrast: ”Gud hör bön”. 

Dagen därpå hade man lånat ihop kläder så gubbarna kunde börja den långa resan hem. Det var på sina håll ett smärtsamt avsked och Josef fick i avskedspresent en silverask med det Liljenstolpska vapnet på. För det sa friherrinnan att han verkligen gjort sig förtjänt av. Denna klenod finns fortfarande kvar i släkten.

Peter

God morgon vänner!

När jag slog på radion så pågick en terrorattack. Så började detta år där det förra slutade. Det är terror, flyktingkris, tiggare som fryser och sexuella övergrepp. Och åt detta kan jag inget göra. Jag måste väl erkänna att jag känner mig maktlös inför världens ondska. Nu är det nog säkert någon som läser detta som vill säga att man inte får ge upp utan engagera sig och jobba för en bättre värld. Men då vill jag bara säga följande: ”Ni bestämmer inte över mig och jag är en i grunden nedstämd och pessimistisk person. Periodvis  kan jag hoppa upp och känna mig lite uppåt. Men i grunden är jag en sur och uppgiven fan. Som Ior ungefär. Som han så riktigt påpekar: ”Det kunde varit värre.Men jag är inte riktigt säker på vilket sätt.”

Fast man kanske skulle engagera sig fackligt. Nu är jag ju med i SACO vilket inte har lönat sig något vidare. Men hade jag varit med i Kommunal så hade det varit en annan sak. Det hade varit glada fester, resturangbesök som avslutas med konjak och en trevlig lya i Stockholms innerstad. Sådant som man behöver för att företräda de medlemmar som byter blöjor och kateter dagarna i ända. Som dessutom har taskigt betalt. För att stå ut med att företräda dessa som inte har det så lätt, måste man ju ha lite kul själv. Annars skulle man ju bli rent nedstämd och deprimerad. Och sådan tråkmånsar vill man varken ha i arbetarrörelsens fackliga eller politiska gren. Som Shakespeare låter Caesar säga: ”Jag vill se feta människor omkring mig, Slätkammat folk, som sova gott om natten.” Och som är medlemmar i Partiet skulle man kunna tillägga.

Igår när jag fyllde på fågelbordet råkade jag göra en överhalning och hälla ut en massa hampfrö på  gatan nedanför. Det gjorde att duvorna kom flygande ner från taken runt om och käkade. Annars brukar de ju bara sitta och titta på när blåmesar och talgoxar äter. Duvor är liksom för korkade för att förstå hur man petar ner frön på marken. De borde ju bara flyga emot mitt fågelbord så skulle det rasa frön. Men de har liksom inte kommit på det. När jag hade mycket jordnötter på fågelbordet kom kajorna på det tricket på en gång. Men det är ju begåvade fåglar. Till skillnad från duvor som är ovanligt korkade, till och med för att vara fåglar.

Men det finns rätt många vita duvor bland duvorna i Visby. Så här års när det snöat kan det ju vara rätt bra att vara en vit duva. Men under resten av året måste det vara rätt värdelöst om man är rädd för duvhökar. Vilket man bör vara om man är duva. Man sitter ju som en välnärd snöboll på taket och ser god ut. 

Vita duvor är ju en fredssymbol. Speciellt om den har en olivkvist i näbben. Och turturduvan är ju en symbol för kärlek. Men vad jag förstått så hackar ofta två turturduvor på varandra om man har dem i samma bur. Så man bör inte stänga in turturduvor i burar, hur kära de än är. 

Jag kollade vad det står om duvor i Höga visan förresten. Det stod till exempel:

”Du min duva i bergsklyftan,

i klippväggens gömsle,

låt mig se ditt ansikte,

låt mig höra din röst;

ty din röst är så ljuv,

och ditt ansikte är så täckt.”

Täckt betyder ju här vackert. Det är alltså motsatsen till otäckt. För annars tycker jag man skall ge fan i att täcka sitt ansikte. Vare sig av religiösa, politiska eller andra skäl. För då kan andra inte se om man är glad eller ledsen. Och även om man blir ledsen när andra ser ledsna ut så blir man glad när andra ser glada ut. Och att dölja sitt ansikte är snålt och gör andra människor osäkra och kanske rädda. 

Peter

Hej vänner!

Det finns och har funnits mycket tokigt i världen. Bland det tokigaste måste väl ända varit Trofim Lysenkos idéer. Denne tokfrans hade ju fått för sig att förvärvade egenskaper kunde ärvas och att man därför skulle kunna få växter som fick växa upp i en karg och besvärlig miljö att få avkommor som tålde detta bättre. Då detta stämde väl överens med den kommunistiska idén om att man genom påverkan skulle få fram en bättre sorts människor, nämligen sovjetmänniskor så var Lysenko väldigt poppis hos Stalin och hans kompisar. Det fanns naturligtvis även i Sovjetunionen växtgenetiker och andra som förstod att Lysenkos idéer var rent nys. Men om de öppnade munnen och framförde detta så blev de inspärrade på mentalsjukhus eller avrättade. 

Men i Sovjetunionen satsade man stenhårt på att Lysenko hade rätt och började försöka odla vete där det var mycket olämpligt. Det gick också naturligtvis åt helvete och gjorde att det sovjetiska jordbruket gav dåliga skördar och medverkade till många svalt ihjäl. 

Det finns ju många andra exempel på pseudovetenskap men de brukar ju inte få så allvarliga konsekvenser som Lysenkos idéer. I det fallet handlade det ju också om att makten ville att världen skulle vara utformad enligt ”den vetenskapliga socialismen” bild av densamma. Och inte som den såg ut. Man gillade liksom kartan bättre än verkligheten och då skulle verkligheten vara så god att anpassa sig därefter. 

Även i Sverige fanns det sådana som trodde på Lysenkos ideér. Skam till sägandes var en av dem en släkting till mig som hette Ingvar Uddenberg. Han var en förläst överliggare i Uppsala på 30-talet som hade studerat teologi och biologi. Den blandningen visade sig vara förödande för hans själsliga hälsa och efter en kris gick han med i det som då var Sveriges Kommunistiska Parti. Det som var föregångare till VPK och nu Vänsterpartiet. Som hos många av de som har en borglig bakgrund och där radikalitet är en blandning av föräldrauppror och politisk medvetenhet blev Ingvar en mer glödande radikal än andra. Då han dessutom uppenbarligen var lite knasig, började den lokala partiledningen fundera vad man skulle göra med Ingvar. 

Till exempel hade Ingvar på högmässan i domkyrkan rest sig upp och skrikit: ” Död åt konungen borgarklassen och religionen”. För detta tilltag hade han blivit inlåst i häkte en vecka. Det hade han gillat för han var, enligt sin egen uppfattning, en politisk fånge. Så när han blev utsläppt av konstapel Björk redan efter en vecka var han mycket besviken. ”Nu håller du käften och dig i skinnet” sa Björk och släppte ut honom. För denne hade bara trott att det bara var ytterligare en full student som ställt till det. 

Nåväl, partiet bad nu Ingvar att studera den vetenskapliga utvecklingen i det heliga landet, Sovjetunionen. Det var då som Ingvar fick höra talas om Lysenko. I de artiklar som han läste i tidskiften ”Nytt från Sovjetunionen” som gavs ut av Partiet i samarbete med Sovjetiska ambassaden framgick att man nu hade nått nya framgångar i femårsplanen. Detta tack vare att man lämnat det borgliga idéer som styrt växtförädlingen och satsat på den store socialistiska forskarens Lysenkos idéer. 

Nu bestämde sig Ingvar att han skulle bli Sveriges Lysenko. Han berättade för Partiet och dess ledning att han avsåg visa att man skulle kunna nå samma framgångar i växtförädlingsarbetet som man nått i Sovjet. Detta skulle ju underlätta efter revolutionen som ju snart skulle inträffa.

Som exempel valde Ingvar den afrikanska växten pärlhirs. Om man med framgång kunde odla den i Uppsala så skulle det minsann bevisa att Lysenko hade rätt. Så en mörk kväll tog han en lykta och gick in i växthuset i Uppsala botaniska trädgård. Till slut hittade han avdelningen för afrikanska växter och på en skylt läste han ”Hirs, Centralafrika”. Han tog några plantor och smög ut igen.

I ett trädgården utanför sitt studentrum planterade han ut sina växter. Det fungerade utmärkt och under sommaren hade dessa växt sig stora och kraftiga. Han berättade om sina framgångar för partiordföranden i Uppsala. Han lovade också att visa växterna vid nästa partimöte. Detta var extra  viktigt då det var val till andra kammaren i september. 

Någon dag innan detta möte gick Ingvar ut och skördade. Som en överraskning tänkte bjuda på något tillagat av den egna odlingen. Han tänkte att detta säkert skulle uppskattas. Dessutom skulle som hedersgäst Sovjetunionens dåvarande ambassadör Alexandra Kollontaj medverka. Så kanske skulle Ingvars initiativ nå högsta ort, tänkte han. 

Han malde alltså sin afrikanska hirs i en kaffekvarn och tillredde av mjölet en sockerkaka. Ingvar smakade en liten bit och fann att den smakade utmärkt. Så till pausen i partimötet bjöd han på denna kaka och till det kaffe. Alla lät sig väl smaka.

Efter paus var det dags för lokala partiledaren Sylwans tal. Han ställde sig upp i talarstolen och började med orden: ”Kamrater vi får inte glömma att tänka på vad den store Vladimir Iljitj Lenin sa vid revolutionens början 1917”. Längre kom han inte för ambassadör Kollontaj började fnissa högljutt. ”Hi, hi Len in, jo jag tackar jag”, sa hon fnissande. Det blev dödstyst i salen en stund. Men så började det fnissas lite här och där. Sedan började det skrattas högre och högre. Någon ropade: ”Vad är det här för trist. Tacka vet jag Groutcho. Det är en Marx i min smak!” Hela mötet spårade ur och det skrattades och väsnades så polis tillkallades. Grannarna hade klagat. När polisen kom så kastade sig partiledare Sylwan runt halsen på konstapel Björk  och kysste honom. Han sa: ”Vad bryr jag mig om politik, när det finns kärlek!”

Nästa dag lades lokalavdelningen av Sveriges Kommunistiska Parti i Uppsala ner. Ryktet hade nått  både Stockholm och Moskva. Ambassadören blev hemkallad för att förklara sig. Men för att undvika att det hela kom ut tystades det ned.

Ingen kunde förklara riktig hur det kunde bli som det blev. Men Ingvar hade börjat fundera om det hade med hans kaka att göra. Han gick tillbaks till växthuset i botaniska trädgården. Bredvid där han plockat sin växt stod ytterligare en skylt. Ingvar läste på skylten. Det stod: ”Hampa (Cannabis sativa” på den.

Peter

Hej vänner!

Det finns en bok som heter ”Skogsliv vid Walden” som är skriven av Henry David Thoreau, som var född i början på 1800-talet. Den handlar om hur han bosätter sig i en liten stuga i skogen vid en sjö som heter Walden i Massachusetts som ligger någonstans i nordöstra USA. Det är en rätt krånglig och filosofisk bok som jag läste när jag var ung. Men jag tyckte ändå den var bra. För jag gillade idén att bo i en liten stuga i skogen vid en sjö. I morgon är det måndag och inför sådana tycker jag att boende i små stugor i skogen känns extra lockande.

Fast om jag nu bodde i en liten stuga i skogen vid en sjö skulle det vara is på sjön. Men då kunde man ju pimpla och det är ju rätt kul. Fast att sitta en sommarkväll och se ut över sjön och lyssna hur storlommen tutar är nog ännu bättre. Men man får väl ha på sig Djungelolja till förbannelse. För  på sommarkvällarna i skogen brukar det ju vara gott om mygg. Man kan ju ha en sådan där mygghatt med nät runt skallen också. Sedan kan man göra ett litet hål i nätet för ett sugrör som går ner i ett litet glas whisky. Och därpå lyssna på skogen ljud. En rödvingetrast i en grantopp och en älg som knäcker en gren nere vid sjön. Och så ovanstående storlom. Sedan tänker man ”Jaha i morgon är det måndag, men vad fan gör det.” 

Thoreau skrev förresten: ”Det är först när vi är vilse som vi börjar hitta oss själva.” Vad han nu menade med det. Själv är jag ofta rätt vilse i pannkakan. Men inte vet jag om det har hjälp mig att hitta mig själv. Fast jag vet inte riktigt vad det betyder att hitta sig själv. Men det är väl någon sorts introspektion gissar jag. Som den store filosofen N. Puh uttryckte det: ”Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det.” Och inte fan vet jag så noga vad jag letar efter.

En liten dikt som jag skrivit:

”Vad letar vi efter 

jag och du?

Kanske ett snöre

kanske en fru?

Kanske oss 

själva?

Kanske en gud?

Kanske en smekning på 

våran hud?

Peter

Hej vänner!

Idag skall jag gå på opera. Det är en direktsändning från Operan i Stockholm som visas på bio här i Visby. Hoppas det blir bra. Operan i fråga är La Bohème av Puccini. Det är ju en sorglig historia om jag förstått det hela rätt. 

Annars har jag faktiskt lite svårt för Opera. Ofta är det ju väldigt fåniga historier som mer verkar finnas till för att ge möjlighet att sjunga, än för att ha ett vettigt innehåll. Oftast är ju musiken betydligt bättre än storyn. Vilket jag tror gäller även i det här fallet. Men jag kommer med recension efteråt, om jag får lust. 

När jag tittar ut ser jag Visby ut som ett julkort. Det snöar igen och i grannens valnötsträd sitter talgoxar och blåmesar och käkar på de jordnötter som jag så generöst bjuder dem på. De flyger och hämtar en jordnöt sedan flyger de tillbaks. För det känns väl tryggare att sitta i trädet. Speciellt som det ibland sitter en katt och kollar på dem genom fönstret.  

Men nu tycker jag det kunde räcka med vinter. Ungarna har fått åka pulka och de som är roade av skidåkning har ju också fått ta en sväng. Själv har jag inte åkt skidor, fast jag har ett par sådana. Jag köpte ju ett par vallningsfria skidor för något år sedan. Men problemet är att de på grund av mönstret undertill också är glidfria. Det är ingen risk att man får bakhalt. Men faktiskt lika liten risk att få framhalt. Mina skidor är jättetråkiga. Funderar på att köpa ett par nya. Men då blir det väl regn och plusgrader. 

Men än tycker jag att snön är vacker. Men om några veckor kommer jag tycka att den är ett jävla mjäll som gärna kunde smälta bort. Jag cyklar ju året om. Men så här års är det besvärligt och halt.  Men om några veckor har vi säkert slask, blask och våta fötter att se fram emot. Och det är ju nästan ännu jävligare. Men i april blir det säkert fint. Och dit är det ju bara tre månader. Så ge inte upp.

Jag funderar på att börja tro på tomten. Nu kanske ni tycker det är dumt att tro på något sådant väsen. Men jag tycker faktiskt ni skall respektera min tro. Jag har visserligen inte sett eller hört något som talar för att han finns. Men jag tror. Och man skall respektera andras trosuppfattningar. Hur jävla dumma de än är. För om ni säger att tomten inte finns, så kränker ni mig i mitt innersta och då kan jag bli jättearg. För som det står i den heliga tomteboken: ”Ni som förnekar honom i den röda mössan och vandrar i själsligt mörker skall straffas hårt och minsann inte få några julklappar. Men för er som tror, skall dörrarna till tomteverkstaden alltid var öppen!” Så ta er i akt avfällingar!

Peter

Hej vänner!

Det är fredag och på måndag är det arbetsdag för mig igen efter en lång ledighet. Nu får jag väl erkänna att jag inte är odelat positiv till detta. Jag tycker allt bättre om att vara ledig faktiskt. På något sätt uppfattar jag arbetslivet som alltmer kravfyllt. Och själv har jag blivit mer och mer kravkänslig. Så jag är lite som en gammal skådis inför premiären på en ny pjäs. Jag har liksom rampfeber, men när jag står på scenen är det rätt ok. 

Men skådespelare får ju läsa recensioner av sin insats redan morgonen därpå. Det är tur att jag slipper det. Tänk om man slog upp  Gotlands Allehanda på morgonen efter sin första arbetsdag och fick läsa: ”Vid gårdagens föreställning på Visby habilitering utmärkte sig psykolog Peter Uddenberg genom att göra en ovanligt värdelös insats. Han kom av sig, verkade okoncentrerad och hade dessutom glömt att knäppa gylfen.”

Det hade varit jobbigt. För jag är rätt känslig för kritik. Även om den är riktig och konstruktiv. Det är naturligtvis en dålig egenskap. Man bör ta till sig sådan kritik och göra bot och bättring. Inte se ut som en blöt cockerspaniel och ligga och älta sina misstag och tillkortakommanden. Men jag är 61 år, så jag skiter i det. Jag tänker fortsätta vara en sådan som inte tål kritik och ha kvar denna dåliga personliga egenskap. Även om jag inte direkt tänker vårda den.

Fast en del som kritiserat mig har själva varit ena riktiga stolpskott och just därför tyckt sig ha rätt att ha synpunkter på mig och andra. Som de lärare som kritiserade min handstil när jag var barn och sa att jag borde skärpa mig, fast jag gjorde mitt bästa. På grund av denna kritik skrev jag inte gärna brev i tonåren. Jag svarade inte ens alltid på de fåtaliga kärleksbrev jag fick, för att jag skrev så jävla fult. Men till alla (tre) de damer som nu är i min ålder och som jag då nog gjorde besvikna vill jag säga: ”Tack för era brev och tusen pussar på er, sötnosar.”

Nu är det dags för lite lunch. Det blir bacon, stekt potatis och ägg. Till detta en starköl för det är iallafall fredag!

Trevlig helg

Peter

God kväll vänner!

Jag lovade ju berätta om en historia som är rätt skrämmande. Den är ju rätt otäck men borde nog ändå berättas. 

Det var ju så att för några år sedan så beslutades att det på nytt skulle jagas varg i Sverige. Det skulle ske genom så kallad licensjakt. Så när jakttiden var inne gav sig många jägare ut i skogen för att jaga varg. En av dessa var Erik Lindgren från Riala. Han bodde ju i det vargrevir som ligger i Uppland. Han var också den som  sköt den första av vargarna det året. Eller rättare sagt han skadesköt en varg i låret på det  ena bakbenet. Så man fick starta ett eftersök för att försöka hitta den skadeskjutna vargen. Efter tre dagar hittades en plats med en blodpöl där man förstod att vargen dött. Men vargen hittades aldrig. Men nätterna efter detta hördes vargarna yla från Sverige genom Finland och över hela Sibirien.

Men efter denna händelse började Erik Lindgren drabbas av tinnitus. Det hördes liksom ett vargyl som först lät som det låg långt borta. Men efter några dagar tjöt detta ylande allt starkare. Erik Lindgren gick till läkare för att få hjälp, men det hjälpte inte. Ylandet bara tilltog. Till slut kunde Erik knappt tänka, för hela tiden hörde han vargar yla i skallen. Och det bara ökade. När det gått några veckor så stod Erik inte ut längre. Han hörde vargar yla högt dag som natt. Han kunde inte längre sova eller tänka på grund av vargylandet. 

Erik hittades efter någon dag i januari i skogen. Han hade skjutit sig själv. Men sättet han tagit sitt liv på var ovanligt. Folk som tar sitt liv med skjutvapen brukar ju skjuta sig i munnen eller i hjärtat. Men Erik hade skjutit sig i vänster lår och dött av blodförlusten. Runt platsen där han dött hittade man vargspår. Man såg också att runt platsen där Erik dog fanns platser där vargar suttit som i en ring.

Peter

Hej vänner!

För några dagar sedan var jag Länsteatern här i Visby och såg en pjäs som heter ”Kvinnan i svart”.  Det var en riktig spökhistoria som var rätt spännande. Men det bästa var kanske egentligen att se hur tre skådespelare på en scen kunde spela upp denna historia. En av dem hade också den för skådespelare rätt otacksamma rollen att vid tre tillfällen komma infarande och skrämmas. Men det gjorde hon riktigt bra. 

Jag går ju sällan på teater. Men nu tror jag att jag skall försöka bli bättre på det. För det är något med denna konstform som är speciellt. Det är på något sätt som att det yttre som händer på scen samarbetar med det inre som händer i huvudet. Som i pjäsen ovan, där två gubbar och en tjej förflyttar en till en dimmigt och tröstlöst ställe vid engelska kusten fast man sitter i Visby. Jag kan se hur det såg ut där jag aldrig varit, bara genom vad som berättas för mig. På något sätt tror jag denna inre bild kommer att stanna kvar i skallen, för jag har gjort den själv. För ingenstans sägs det i pjäsen vad huset där det otäcka händer har för färg. Men jag vet det. För jag har varit där och kollat med hjälp av min fantasi. Det var förresten grågult.

Igår var jag på bio och såg en film som hette ”En underbar jävla jul”. Den var så där, tyckte jag. Inte dålig direkt för tiden gick rätt fort när man tittade på den. Men den var liksom förutsägbar och fylld med schabloner. Det var den välutbildade snälle arbetsamme invandraren med tre jobb som dessutom kör taxi. Det var de barnlängtande snälla bögarna. Det var den hämmade och elake juristbyråkraten som blev snäll och veknade till slut. När han fick kontakt med sina känslor och försonades med sin homosexuelle son. Ni hör att man liksom träffat dessa karaktärer förr. Jag tycker oftast det är bra att vara politiskt korrekt. Det innebär ju att man tycker att alla människor har samma värde och skall behandlas med respekt. Men när jag såg på den här filmen tyckte jag hela grejen blev lite väl mycket av detta. Till slut längtade man nästan efter att Leif GW Persson skulle komma in och säga något oanständigt och oförskämt om bögar, invandrare och byråkrater. Bara för att något oväntat skulle hända.

Som sagt var pjäsen ovan en riktig spökhistoria. Jag har själv kommit på en sådan, som jag funderar på att skriva ner. Fast jag vet inte om denna blogg lämpar sig för sådana otäckheter. Vad tycker ni?

Peter

Hej vänner!

Som ni vet bor jag i Visby på Gotland. För dem som inte vet hur det ser ut här har jag tagit lite bilder som kommer längst ner på denna text. Gotland är ju en ö. Det passar mig fint då jag ju tycker om öar. Den engelske författaren John Donne (född 1572) skrev ju: ”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.” Han menade väl ungefär att mänskligheten är en helhet och att vi alla hänger ihop. Fast jag känner mig ibland som en ö och lite ensam. Men annars har ju John Donne ganska rätt. När jag varit ensam några veckor och nöjd med det, känner jag mig plötsligt ensam. Fast jag kan känna mig rätt ensam även när jag är omgiven av andra. Ibland faktiskt mer ensam då. Konstigt, men alldeles sant. I engelskan skiljer man ju mellan "alone" och "lonly". Det borde man göra på svenska också. För det är en jävla skillnad.

Som ni vet är Visby innerstad omgiven av en mur. Jag bor innanför denna mur. Nu kanske ni tror att muren byggdes för att skydda staden från överfall från främmande makter. Till exempel från öster, där främmande makter brukar komma ifrån. Men det är fel. För muren byggdes faktiskt för att skydda den välmående staden från de på resten av Gotland boende gutarna. Man var väl rädd att dessa skulle komma travande från Slite, Hemse och Klintehamn och överfalla staden. För där bodde rika tyska, ryska och svenska handelsmän som ingick i Hansaförbundet. Så att bygga murar mot en fattig omvärld är ingen ny idé. Har aldrig funkat något vidare.

Men 1361 anfölls Gotland av den danske kungen Valdemar Atterdag och gutarna gick man ur huse för att försvara sin ö. Det gick åt skogen för Valdemars här bestod av stridsvana tyska legosoldater som inte hade några som helst svårigheter att hacka de gotländska bönderna till köttfärs. Och dessutom svek Visbyborna gotlänningarna genom av vägra delta i striden. När den var över öppnade de istället portarna och släppte in Valdemar. Han lovade att ge fan i att bränna ner Visby om han fick två stora tunnor fyllda med guld och silver. Iallafall enligt myten. Så den fina muren har väl egentligen aldrig varit till någon större nytta. Men den är fin ändå.

Men att bygga murar har ju inte heller i övrigt varit så lyckosamt i längden. Den kinesiska muren kunde ju inte hålla mongolerna borta. Och Berlinmuren föll ju till slut den också. Vilket nästan alla var glada över, utom den förre partiledaren för Vänsterpartiet Lars Ohly. För, enligt egen uppgift, grät han visst över detta. Kanske gillade han denna mur. Vad vet jag.

Problemet med murar är ju att de visserligen stänger ute, men 

samtidigt stänger in. Och det är ju inget kul att vare sig vara utstängd och vilja komma in eller instängd och vilja komma ut. 

Peter

  

Hej vänner!

Idag var det en fin vinterdag. Jag gick en promenad till den botaniska trädgård som finns i Visby. Det var tyst och stilla på denna plats och botaniska trädgårdar är ju inte så mycket att titta på i januari. Rätt dött om man säger så. Den enda som var där förutom mig var en svart-vit katt som brukar vara där. Jag sa åt den att gå hem och värma fötterna. Men den tyckte tydligen att det var okey att vara ute för den stannade kvar. Min katt går bara ut några minuter, så här års. Han gillar inte att gå på toa inne. Så fast det är kallt gör han en rusning ut en stund. Men sedan vill han gå in igen. Jag undrar vart han går. Men det är kanske bäst att inte veta. 

Snart är det trettondagen. Jag vet faktiskt inte riktigt varför man firar denna helg. Fast jag tror att det beror på att de tre vise männen kom fram med sina gåvor till Jesusbarnet då. Men jag är inte säker. De hade följt en stjärna, enligt uppgift. Men det är ju lite konstig för stjärnorna sitter ju rätt still på himlen. Men planeterna rör sig. Så här års på morgonen lyser ju planeten Venus som morgonstjärna. Och det är ju en trevlig planet som fått namn efter den utmärkta gudinnan Venus. Hon som hette Afrodite i Grekland. 

Det finns en mycket fin tavla av Sandro Botticelli som heter ”Venus födelse”. Där kommer Venus liksom farande på en snäcka. Om du kommer till Florens kan du gå till Uffizierna och kolla in denna tjusiga tjej. Man kan stå där och titta på en naken tjej och se kulturell ut. Vilket man inte kan göra på en bilverkstad. Även om det även där förekommer nakna damer på väggarna. Som man bör låta bli att glo på. Men på Sandro Botticellis Venus får man glo hur mycket man vill utan att skämmas.

Peter

God kväll vänner!

Jag kom plötsligt att tänka på min släkting Vilgot Uddenberg. Som ni vet var han en känd palentolog i början på 1900-talet. Han var i början på 1920-talet i Egypten och i närheten av Assuan hittade han den första skallen av den förmänniska som fick namnet Homo Debilis. Det var en ovanligt trång skalle som dessutom hade en del ovanliga kännetecken. Så var den del av hjärnan som hos oss har med förnuft och medkänsla att göra, nämligen frontallobens orbitala delar nästan obefintlig. Däremot var elakhetscentrum i parietallobens nedre del betydligt större än på Homo sapiens. Homo Debilis var helt enkelt en dum och elak fan kunde man utläsa av den upphittade skallen. Så Vilgot tyckte det var lika bra att han dog ut. 

Vilgot fick mycket uppskattning för sin insats och blev rätt berömd. Men när man i England i början på 50-talet konstaterade att Piltdownmannen var fusk började man också undersöka även Vilgots fynd. Man skickade en expedition till Egypten till den plats där Vilgot enligt uppgift skulle ha hittat skallen. I byn i närheten fanns en nu mycket gammal man som hjälpt Vilgot vid utgrävningen som berättade att de män som hade blivit beordrade att hjälpa Vilgot med sitt sökande, hade tröttnat efter ett slag. Så det hade letat upp en skalle från en gammal fransk soldatgrav efter Napoleons franska expedition 1798. Den gamle mannen kunde också visa var den franska skallen tagits ifrån. Där hittade man också en enkel gravsten på vilken det stod: ”Här vilar den elake och lindrigt begåvade soldaten Jean-Pierre Le Pen. Son till Arnout Le Pen och dennes hustru Maria Trump.

Som tur var hade Vilgot dött flera år innan detta avslöjande. Så han slapp i alla fall skämmas övar att han låtit sig luras. Och hade inte Jean-Pierre dagen innan resan till Egypten besökt sin flickvän Anne hade allt kunnat sluta lyckligt. Men nu gick det som det gick.

Peter

God morgon vänner!

Detta är alltså den första dagen av det liv jag har framför mig. Denna dag började med att katten spydde. Men det var på golvet och inte i sängen. Så det var ändå en rätt bra början på denna dag. Man får vara glad för det lilla numer. Och sakta vrider sig jordens axel närmare solen och ljuset kommer åter. På sikt blir det också varmare även om det just nu är rätt kallt. 

Men jag funderar på hur jag skall använda alla de kommande dagar som är livet. För det är viktigt att dessa inte bara blir förslösade. Som när man blir hungrig på stan och går och köper en stor hamburgare med tillbehör. Så glufsar man i sig detta och efter sista tuggan mår man lite illa och ångrar sig. Man säger till sig själv: ”om jag ändå ätit någon riktig mat istället för detta onyttiga”. Så vill man inte att livet skall kännas minsann. 

Apropå mat kan jag meddela att min lammstek blev mycket lyckad. Jag stoppade in den i ugnen på    90 grader på kvällen. Och där fick den stanna till morgonen därpå. Den blev mörare än en Kobe-biff från Japan. Enkelt och gott. Förresten hade jag pillat in vitlöksklyftor i den och strött över Krusmyntagårdens lammkrydda på den. 

Utanför skrattar en skata men annars är det tyst och lugnt. Jag läser en bok av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj  som heter ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Jag fick denna bok av min dotter Julia i julklapp. Det är en bra bok och jag har faktiskt kommit riktigt långt i den. Men samtidigt är den hemsk och idag skall jag inte läsa i den. För trots att den är hemsk, är det svårt att sluta läsa när man börjat. Krig är hemskt och vidrigt. Dessutom helt idiotiskt och bör undvikas. Problemet är att det finns de som startar krig och som måste stoppas. För de går liksom inte att prata den typen av idioter till rätta. Det är som att be en rabiessmittad hund att sluta bitas. 

Nu skall jag gå och göra kaffe och lösa ytterligare ett korsord. Sedan får vi se vad jag skall göra av mitt liv.

Peter