God kväll!

Jag kom plötligt att tänka på min släkting Josef Uddenberg. Han var ju pastor i Fågelås församling som ligger en bit från Hjo i Västergötland. Fågelås ligger ju, som ni vet, vid Vättern. 

År 1903 var Josef med om en intressant upplevelse. Bankdirektör Evert Sandin hade ju en stuga ner vid sjön och hade det året byggt en bastu. För att får vara ”ifred  från fruntimren” som Sandin sa, var bastun byggd på en flotte som kunde stakas ut från stranden. Där kunde man förankra den och i lugn och ro bada och supa. När man badat färdigt var det bara att dra sig in till stranden igen med ett långt rep.

Nu var det november och bankdirektör Sandin hade bjudit in sina vänner till bastubad. Det var skollärare Emil Fåglén, hemmansägare Leonard Olsson, Apotekare Bertil Lindberg samt min släkting Josef. Alla välnärda män i sin bästa ålder. Alltså runt 60.

Med på flotten hade de också en hel del skaffning. Det var Janssons frestelse, korvar, köttbullar och annat gott som deras fruar och hushållerskor lagat. De hade också tagit med rätt mycket av drycker som passar till den typen av mat. Samt en hel del drycker som passar till den typen av gubbar. Så de tände upp bastun och drack punsch medan de väntade på att den skulle bli varm.

Kläderna lade de på bryggan, för då det var så mörkt fanns det ingen anledning att ge sig ut på sjön. 

Vem som lossade förtöjningen blev väl aldrig helt klarlagt även om man misstänkte att det var någon av bröderna Nilsson. Antingen själva eller tillsammans med andra rötägg. Dessa var kända för att hitta på den typen sattyg. Men de nekade sedan i sten att de var de som var de skyldiga.

Efter ett tag började gubbarna tycka att det guppade oväntat mycket där de satt. Så bankdirektör Sandin gick ut för att se efter vad det hade för orsak. Men när han går fram för att se till förtöjningarna ser han att flotten inte ligger vid bryggan. Där den varit är det bara mörkt vatten. Han tar en av stakarna men trots att den är lång når han inte botten. Dessutom är han naken så han får gå in i bastun på grund av kylan. Det blåser nordan och en bit ut på sjön en rätt kraftig sådan. Han går in i bastun och berättar för de andra vad som hänt. De går ut som hastigast och tittar, men konstaterar att det inte är något att göra. Man öppnar några pilsner och slår upp några supar samt diskuterar hur man lämpligen skall hantera bröderna Nilsson, som man redan förstått vara de skyldiga. Man bestämmer sig för att till en början skära öronen av de förbannade gäddynglen. Nu har det börjat blåsa rätt ordentligt och flotten gör god fart söderut.

Vid den här tiden hade den kända författarinnan Ellen Key ett hus på Visingsö. Hon var ju mycket religiöst intresserad och bjöd ofta in andra damer med den typen av intressen till sitt hem. Nu hade hon bjudit in en hel rad prominenta damer till sitt ”teosofiska tempel” som hon kallade sin bostad. Man diskuterade kvinnans frigörelse, religion, gudsgemenskap och fredens bevarande. Dessutom bad man morgon och kväll. Ty genom bön skulle man inte bara nå sina egna mål utan också frälsa världen. 

Den här morgonen hade damerna fått i uppgift att under morgonsången och bönen tänka på det andliga och kärlekens under. När man senare åt sin frukost råkade friherrinnan Liljenstolpe titta ut genom fönstret. Hon får då se hur en flotte med ett hus på strandar nedanför ”templet”. Det blir naturligtvis en väldig uppståndelse och alla rusar ner till stranden. Men även inne i flotten piggnar man till när flotten börjar skrapa mot botten. Då man haft en rätt tuff natt med kraftig sjögång vill man ogärna fortsätta färden längre än nödvändigt. Så gubbarna rusar iland nakna och bakfulla. De blir något förvånade när de ser en hel rad damer komma från huset ovanför stranden. Alla välklädda och  flera av dem i krinolin. Det hela är naturligtvis chockartat för alla inblandade. Men Ellen Key som är en handlingskraftig dam ordnar filtar till herrarna och luktsalt till damerna. Man får bädda ner herrarna i damernas sängar då de var genomfrusna. Bastun hade brunnit ut redan kvällen innan. Min släkting Josef bäddades ner i friherrinnan Liljenstolpes säng. Hon kom strax därefter in i sitt rum med blanka ögon, låste dörren och utbrast: ”Gud hör bön”. 

Dagen därpå hade man lånat ihop kläder så gubbarna kunde börja den långa resan hem. Det var på sina håll ett smärtsamt avsked och Josef fick i avskedspresent en silverask med det Liljenstolpska vapnet på. För det sa friherrinnan att han verkligen gjort sig förtjänt av. Denna klenod finns fortfarande kvar i släkten.

Peter