God morgon vänner!

När jag slog på radion så pågick en terrorattack. Så började detta år där det förra slutade. Det är terror, flyktingkris, tiggare som fryser och sexuella övergrepp. Och åt detta kan jag inget göra. Jag måste väl erkänna att jag känner mig maktlös inför världens ondska. Nu är det nog säkert någon som läser detta som vill säga att man inte får ge upp utan engagera sig och jobba för en bättre värld. Men då vill jag bara säga följande: ”Ni bestämmer inte över mig och jag är en i grunden nedstämd och pessimistisk person. Periodvis  kan jag hoppa upp och känna mig lite uppåt. Men i grunden är jag en sur och uppgiven fan. Som Ior ungefär. Som han så riktigt påpekar: ”Det kunde varit värre.Men jag är inte riktigt säker på vilket sätt.”

Fast man kanske skulle engagera sig fackligt. Nu är jag ju med i SACO vilket inte har lönat sig något vidare. Men hade jag varit med i Kommunal så hade det varit en annan sak. Det hade varit glada fester, resturangbesök som avslutas med konjak och en trevlig lya i Stockholms innerstad. Sådant som man behöver för att företräda de medlemmar som byter blöjor och kateter dagarna i ända. Som dessutom har taskigt betalt. För att stå ut med att företräda dessa som inte har det så lätt, måste man ju ha lite kul själv. Annars skulle man ju bli rent nedstämd och deprimerad. Och sådan tråkmånsar vill man varken ha i arbetarrörelsens fackliga eller politiska gren. Som Shakespeare låter Caesar säga: ”Jag vill se feta människor omkring mig, Slätkammat folk, som sova gott om natten.” Och som är medlemmar i Partiet skulle man kunna tillägga.

Igår när jag fyllde på fågelbordet råkade jag göra en överhalning och hälla ut en massa hampfrö på  gatan nedanför. Det gjorde att duvorna kom flygande ner från taken runt om och käkade. Annars brukar de ju bara sitta och titta på när blåmesar och talgoxar äter. Duvor är liksom för korkade för att förstå hur man petar ner frön på marken. De borde ju bara flyga emot mitt fågelbord så skulle det rasa frön. Men de har liksom inte kommit på det. När jag hade mycket jordnötter på fågelbordet kom kajorna på det tricket på en gång. Men det är ju begåvade fåglar. Till skillnad från duvor som är ovanligt korkade, till och med för att vara fåglar.

Men det finns rätt många vita duvor bland duvorna i Visby. Så här års när det snöat kan det ju vara rätt bra att vara en vit duva. Men under resten av året måste det vara rätt värdelöst om man är rädd för duvhökar. Vilket man bör vara om man är duva. Man sitter ju som en välnärd snöboll på taket och ser god ut. 

Vita duvor är ju en fredssymbol. Speciellt om den har en olivkvist i näbben. Och turturduvan är ju en symbol för kärlek. Men vad jag förstått så hackar ofta två turturduvor på varandra om man har dem i samma bur. Så man bör inte stänga in turturduvor i burar, hur kära de än är. 

Jag kollade vad det står om duvor i Höga visan förresten. Det stod till exempel:

”Du min duva i bergsklyftan,

i klippväggens gömsle,

låt mig se ditt ansikte,

låt mig höra din röst;

ty din röst är så ljuv,

och ditt ansikte är så täckt.”

Täckt betyder ju här vackert. Det är alltså motsatsen till otäckt. För annars tycker jag man skall ge fan i att täcka sitt ansikte. Vare sig av religiösa, politiska eller andra skäl. För då kan andra inte se om man är glad eller ledsen. Och även om man blir ledsen när andra ser ledsna ut så blir man glad när andra ser glada ut. Och att dölja sitt ansikte är snålt och gör andra människor osäkra och kanske rädda. 

Peter