Hej vänner!

För några dagar sedan var jag Länsteatern här i Visby och såg en pjäs som heter ”Kvinnan i svart”.  Det var en riktig spökhistoria som var rätt spännande. Men det bästa var kanske egentligen att se hur tre skådespelare på en scen kunde spela upp denna historia. En av dem hade också den för skådespelare rätt otacksamma rollen att vid tre tillfällen komma infarande och skrämmas. Men det gjorde hon riktigt bra. 

Jag går ju sällan på teater. Men nu tror jag att jag skall försöka bli bättre på det. För det är något med denna konstform som är speciellt. Det är på något sätt som att det yttre som händer på scen samarbetar med det inre som händer i huvudet. Som i pjäsen ovan, där två gubbar och en tjej förflyttar en till en dimmigt och tröstlöst ställe vid engelska kusten fast man sitter i Visby. Jag kan se hur det såg ut där jag aldrig varit, bara genom vad som berättas för mig. På något sätt tror jag denna inre bild kommer att stanna kvar i skallen, för jag har gjort den själv. För ingenstans sägs det i pjäsen vad huset där det otäcka händer har för färg. Men jag vet det. För jag har varit där och kollat med hjälp av min fantasi. Det var förresten grågult.

Igår var jag på bio och såg en film som hette ”En underbar jävla jul”. Den var så där, tyckte jag. Inte dålig direkt för tiden gick rätt fort när man tittade på den. Men den var liksom förutsägbar och fylld med schabloner. Det var den välutbildade snälle arbetsamme invandraren med tre jobb som dessutom kör taxi. Det var de barnlängtande snälla bögarna. Det var den hämmade och elake juristbyråkraten som blev snäll och veknade till slut. När han fick kontakt med sina känslor och försonades med sin homosexuelle son. Ni hör att man liksom träffat dessa karaktärer förr. Jag tycker oftast det är bra att vara politiskt korrekt. Det innebär ju att man tycker att alla människor har samma värde och skall behandlas med respekt. Men när jag såg på den här filmen tyckte jag hela grejen blev lite väl mycket av detta. Till slut längtade man nästan efter att Leif GW Persson skulle komma in och säga något oanständigt och oförskämt om bögar, invandrare och byråkrater. Bara för att något oväntat skulle hända.

Som sagt var pjäsen ovan en riktig spökhistoria. Jag har själv kommit på en sådan, som jag funderar på att skriva ner. Fast jag vet inte om denna blogg lämpar sig för sådana otäckheter. Vad tycker ni?

Peter