Hej vänner!

Så är det då söndag igen. Vilket innebär att det imorgon kommer vara måndag. Något som jag känner mig lite kluven till. Och det har jag gjort så länge jag minns. När jag var barn tyckte jag nog egentligen sämre om måndagar än jag gör idag. För jag tyckte inte om att gå i skolan. Man var tvungen att gå dit, fast man egentligen inte ville. Som att man var på någon sorts låst avdelning från vilken man fick permis en stund varje vecka. Men på måndagarna var det dags för inlåsning igen.

Så illa är det ju inte att gå till jobbet och när jag väl är där är det ganska kul. Det är som mitt motstånd från barndomen sittet kvar i kroppsminnet och oron inför måndagen sitter kvar sedan dess. 

Fast nu är jag ju 61 år och har börjat fundera på vad jag skall göra när jag blir stor. För det känns som man måste börja bestämma sig för man skall göra, nu när man börjar bli vuxen. Det är hög tid, för rätt som det är blir man väl jordgubbe och då är det för sent. 

Dikt om detta:

”När skall allting börja

och hur skall det bli?

När skall rädslan släppa

så att jag blir fri?

När skall dörrar öppnas 

och jag släppas ut?

Kommer jag att hinna

innan det tar slut?”

Peter